I år är det 100 år sedan Rainer Maria Rilke (1875–1926) fick sitt stora genombrott och erkändes som en av de främsta modernistiska poeterna. Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus skapades båda 1922 och räknas till 1900-talets viktigaste diktverk. De skrevs delvis parallellt i en febrig effektivitet och behandlar stora teman som tiden och döden.

I en recension av Camilla Hammarströms nyöversättning av Duinoelegier­na 2010 skrev Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet: ”Rilke saknar tvivel på sitt poetiska uppdrag, en sällsynthet bland 1900-talets stora poeter, och han menar att människan tack vare dikten kan nå en sannare livsform redan i detta livet […] människan kännetecknas inte av vad hon är utan av vad hon kan vara.”

Åtskilliga har inspirerats av Rilke. Det gäller till exempel kända skådespelare som Marilyn Monroe, Dennis Hopper, Jane Fonda och Dustin Hoffman. Hopper har sagt: ”After reading Rilke it became clear to me that I had no choice in the matter. I had to create.” Och Hoffman har refererat till Brev till en ung poet som sin bibel som han läser om och om igen.

”Genom ensamheten sökte han kärleken och skapar en vacker sonett som vi nu ges tillfälle att läsa tack vare nyutgåvan.”

Överhuvudtaget är Brev till en ung poet en skrift som många återvänder till. Boken gavs ut första gången 1929 och bestod då av Rilkes brev till Franz Xaver Kappus (1883–1966). Verket har kommit i två svenska översättningar, den senaste 2015. (Recenserad i Axess 5/2016 av undertecknad.) På den tiden fanns inte Kappus brev publicerade och vi kunde bara spekulera om vad han egentligen hade skrivit till Rilke.

Men 2019 utkom en ny version av Briefe an einen jungen Dichter, där även flera av Kappus brev fanns med. Utgivare var Erich Unglaub. Unglaub är professor emeritus i litteraturvetenskap i Tyskland och har publicerat flera hundra artiklar om tysk och europeisk litteratur, ofta med fokus på tysk-skandinaviska litterära relationer. År 2020 kom en engelsk översättning av den kompletterade brevutgåvan, gjord av den amerikanska författaren och översättaren Damion Searls.

Varför är dessa brev så intressanta?

Kappus och Rilke kan spegla sig i varand­ra: båda har gått på militärskolan Sankt-Pölten med ambivalenta känslor inför rutiner och den yttre världens krav. När Kappus på senhösten 1902 satt under det gamla kastanjeträdet och läste dikter av Rilke kom en av lärarna, tog samlingen och sade: ”Så det har blivit poet av vår gamla elev René Rilke?” På så sätt fick Kappus upp ögonen för att även Rilke hade gått där.

Det allra första brevet Kappus skickade finns inte bevarat, upptäcker jag när jag hungrigt bläddrar genom Unglaubs utgåva. Det hade varit intressant att veta hur han valde orden när han för allra första gången skriver till den store poeten.

Det ska dröja till den 17 februari 1903 innan Rilke svarar. Hans förklaring till det nästan halvårssena svaret är att det har dröjt innan Kappus brev nått fram. Rilke tackar för förtroendet, men vill inte kommentera de dikter Kappus har skickat. Han anser att kritiska ord inte gynnar poesin. Fråga dig istället: Måste du verkligen skriva? Bara om det är livsnödvändigt ska du fortsätta, skriver Rilke.

Kappus lovar att blicka djupt i sin själ och fråga sig just detta. Han känner oro inför svaret han kanske ska få och refererar till mörka stunder på nätterna när man längtar efter solens återkomst. Men uppenbarligen hade han ett behov av att skriva. Han blev senare journalist, romanförfattare och dramatiker, även om det är bekantskapen med Rilke som han är mest känd för.

Franz Xaver Kappus lovar att ta till sig av Rilkes råd om att undvika ironi. Han hoppas även kunna be om fler råd, förutsatt att dessa inte tröttar ut Rilke. Det framgår att han inte har förväntat sig att få så många ytterligare svar. Men uppenbarligen är brevväxlingen givande också för Rilke. Han skriver fler brev och rekommenderar bland annat Kappus att läsa sådant som han tycker är bra om igen. Något som får en extra intressant laddning, eftersom Brev till en ung poet alltså skulle komma att bli just en sådan favorit många läser om.

I de texter vi nu har fått tillgång till berättar Kappus förtroligt om sitt eget liv och skapande. Av ett brev från den 28 november 1903 framgår att han planerar att skriva ett drama med en officer som hjälte. Kappus har redan satt upp målet; att trycka sitt färdiga manus i ett par tusen exemplar och skicka till olika tyska scener. Han vill förmedla den oändliga smärtan inom militären.

Rilke svarar att denna klaustrofobiska känsla som officer hade man upplevt inom vilket yrke som helst. Även att stå utanför samhället och inte ha något värv hade gett denna känsla, eftersom den är mänsklig. Han rekommenderar istället Kappus att vara nära tingen (som Rilke själv gärna skildrar i sin poesi), då de inte överger oss såsom människor kan göra. Naturen och djuren, livet och döden – allt detta är skeen­den som man kan beskriva i ord.

Detta ger Kappus sådan kraft att det fullkomligt lyser om hans nästa brev. Men mörkret finns samtidigt närvarande och han skriver att han har svårt att bära sin egen ensamhet. Genom ensamheten sökte han kärleken och skapar en vacker sonett som vi nu ges tillfälle att läsa tack vare nyutgåvan.

Rilke svarar att det är bra att vara ensam, eftersom ensamheten är svår. Det är också bra att älska, eftersom kärleken är svår. Men kärlek är, trots sin initiala svårighet, en fantastisk möjlighet att mogna. Rilke varnar samtidigt för att som unga människor helt förlora sig i varandra: ”För vad händer sedan med dessa halvtrasiga delar?”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Om vi emellertid klarar av att hålla ut och ta oss igenom kärlekens börda och lärotid så möts vi av framsteg och lättnad. Sedan för Rilke ett intressant resonemang om vad som är manligt och kvinnligt. Han spår att det en dag kommer att finnas flickor och kvinnor vars namn inte bara står för mannens motsats, utan något eget. Detta tror han skall förändra kärleken i grunden. Den blir en relation mellan två människor, inte mellan en man och hans fru. Rilke spår att ”omoderna män” åtminstone till en början kommer att motsätta sig detta.

Kappus svarar om sin egen kärlekslängtan: ”Ni skrev så underbara ord om kärleken, gode Herr Rilke” och han berättar om hur han skäms för att ha levt som ett djur. Om än, förtydligar han, med goda intentioner. Njutning och otålighet har fått ta över. Rilkes ord får honom dock att komma till insikt och vilja att omforma sitt liv.

Efter detta svarar Rilke den 12 augusti 1904 från skånska Borgeby. Rilke tar upp Kappus hjärtesorg och tunga erfarenheter. Han undrar om inte Kappus kanske rentav vuxit av detta. I sorgen finns det nämligen något nytt, något okänt som vi förändras av.

Trots att Kappus emellanåt blir närmast tröttsamt ursäktande inför den store konstnären – han upprepar ständigt ”hochgeehrter Herr” – så är hans trevande försök i både brev- och diktform intressanta att (äntligen) få ta del av.

Unglaubs efterord innehåller också mycket av intresse. Bland annat skriver han om att personen Rilke försvann bakom bilden av poeten. Det var bara en liten vänkrets som faktiskt kände honom på riktigt. Detta är nog också en viktig del av Rilkes framgång: hans egen person tar inte stor plats i dikterna. Vi läser istället skildringar av ting, känslor och erfarenheter som passar in på oss alla.