I en journalfilm från 1917 syns fjällturister invid Stora Sjöfallet (Stuor Muorkke) föreregleringarna. På upptagningen står och sitter män och kvinnor klädda i vadmal och kängor framför en gråvit rörlig vattenparabel som störtar ut för klippan. Gravitationen greppar tag i vattendraget och accelererar det ned mot bassängen. I en sekvens i stumfilmen syns Sjöfallsstugan, uppförd av Svenska Turistföreningen strax nedom fallen 1890. Kvinnor och män bordar en eka som skjuts ut från stranden. Trots att jag många gånger varit på platsen har jag svårt att identifiera klipporna och bergknallarna. Vattenflödet är idag bara en bråkdel av vad det var i början av 1900-talet, klippavsatser som då översvallades ligger nu bara.

Utbyggnaden av Stora Luleälven (inklusive dess biflöde Lilla Luleälven) är i termer av ingenjörskonst, uppoffringar och krass ekonomisk samhällsnytta ett av den svenska statens mest omfattande och mest lyckade byggnadsprojekt. Vattendraget, som har sina källor i nationalparkerna Padjelanta/Badjelánnda och Sarek, rinner efter diverse krumbukter österut ned förbi Porjus, Vuollerim, Harads och Boden för att slutligen mynna ut i Bottenviken vid Luleå. Elproduktionen från detta enda vattendrag uppgick 2022 till 17,4 TWh, motsvarande 10 procent av Sveriges totala elproduktion under samma period.

Planerna för den första kraftstationen tog form kring 1910. Ökande mineral­utvinning vid gruvan i Kiruna ställde höga krav på transporterna längs Riksgräns­banan till Narvik och ångloken som tjänstgjorde på sträckan ansågs föråldrade. Lösningen på problemet var elektrifiering av järnvägen, försörjd med ström genererad vid en kraftstation vid Porjus. Det omgivande landskapet sågs av den svenska staten i huvudsak som vildmark, men hade också i hundratals år varit samiskt renbetesland och samisk levnadsmiljö.

”Här fanns butiker, bespisning och tvätterier, ibland även en biograf eller teater. Därtill smuts, ohyra och olika grader av misär”

Dammbyggena, speciellt de som påbörjades vid Porjus 1910 och vid Suorva/­Vietas 1919, var banbrytande. Byggarbetsplatser och hela samhällen upprättades i ett hårdfört landskap utan förbindelse med samhället utanför, helt utan tidigare infrastruktur, på en plats där temperaturen vintertid ofta rörde sig ned under -30° C. Verktyg och material fraktades med häst- eller människokraft. Sommartid nyttjades båttrafik längs älvens lugnare partier, vintertid drogs cement, tegel, stålbalkar och virke med hästforor över isarna.

Manstyrkorna var omfattande: under byggenas mest intensiva år vistades hundratals man i de arbetarbostäder som växte upp kring byggarbetsplatserna. Här fanns butiker, bespisning och tvätterier, ibland även en biograf eller teater. Därtill smuts, ohyra och olika grader av misär. Den som vill få en uppfattning om byggarbetsplatserna, de integrerade samhällena och människorna som befolkade dessa rekommenderas att läsa skrifter utgivna av Porjus Arkivkommitté.

Jannete Hentatis skildring i Älven i mig (Albert Bonniers) fokuserar på andra aspekter av Luleälven. Tydligt inspirerad av framgångsrika, personligt hållna vetenskapliga och historiska essäböcker som Patrik Svenssons Ålevangeliet, Morten Stroksnes Havsboken och Bea Uusmas Expeditionen tar den sin utgångspunkt i den skrivande och sökande huvudpersonen. Genom att skriva fram berättelsen om jakten på de egna rötterna och den egna fa­scinationens framväxt drar Hentati blicken bort från vattendraget framför fötterna och in mot sig själv, bort från maskinen, in mot människan. Det är ett grepp som ligger i tiden, och som har sina förtjänster, men som tyvärr tappar bort något av ämnets djup då framställningen emellanåt blir en aning uppbruten och utforskningen av ämnet ibland framstår som något ytlig.

Människospåret har dock sin givna plats i historieskrivningen. Vid sidan av den ingenjörsmässiga bragden och säkrandet av stabil elförsörjning till folkhemmet och de framväxande industrierna handlar berättelsen om Luleälven också om irreversibla ingrepp i naturen, tvångsförflyttningar, vattenmagasin som stiger över stränder och boplatser, lokalbefolkning som ställda inför valet mellan arbetslöshet och arbete för det statliga affärsverk som satt renlederna under vatten finner sig stå med mössan i hand vid Vattenfalls kontor.

Den 8 februari 1915 invigs den förs­ta kraftstationen vid Porjus. Civilministern, och senare statsministern, Oscar von Sydow är på plats. Hentati citerar hans tal:

Vi stå inför fullbordandet av ett märkligt storverk, som mitt i ödemarken reser sig som ett ståtligt monument för svensk företagsamhet, svenskt ingenjörssnille och svensk dådkraft. Det står här även som ett påtagligt bevis för att en av de storvulna drömmar som drömts om Norrlands framtid blivit en levande verklighet.

Det är dock inte – vilket Hentati visar – samernas och nybyggarnas drömmar, kanske alls inte någon del av lokalbefolkningens drömmar. Projektet är drivet av och för den ekonomiska vinningen, av och för den södra tredjedelen av landet. (Även idag, med serverhallar i Luleå och Boden och en alltjämt växande gruvindustri, är förhållandet sådant att elproduktionen från Stora Luleälven allena med mer än 100 procent överstiger behovet för hela Norrbottens län; den övervägande majoriteten av elen nyttjas i andra delar av landet.) Då de förs­ta dammarna byggs tar staten i anspråk inte bara marken kring fallen, dammarna och kraftstationerna utan även stora arealer uppströms.

Akkajaure, vattenmagasinet uppströms från Suorvadammen, är med ytan 260 km² Sveriges nionde största sjö, större än Stockholms kommun. Majoriteten av detta är översvämmat land där vattennivån varierar med så mycket som 30 höjdmeter (den i EU högsta tillåtna variationen). Vattenflödet genom turbinerna anpassas ständigt till behovet. I en energimix som i framtiden till allt större del ska komma att bestå av vind- och solenergi kommer vattenkraften att ha en oumbärlig roll som utjämnare: när solen inte skiner och vinden inte blåser måste vattenkraften finnas där för att fylla dalarna i elproduktionen.

Många avsnitt baseras på berättelser från människor som Hentati talar med längs vägen. Vi får brottstycken av deras livshistorier, alla intimt förbundna med vattendraget: barndomsminnen, ilska mot överheten, sorg över det som har gått förlorat. Arbetarna är ständigt närvarande. I kommunhusen och på medborgarmötena har man vägt naturingreppen mot antalet arbetstillfällen och de som inte själva har arbetat för Vattenfall har släktingar som gjort det. Man har röjt de marker som ska läggas under vatten, och man har dragit el, snickrat och gjutit betong. Uppdämningen av älven genomdrivs för den ekonomiska vinningen, av och för den södra tredje­delen av landet, men arbetarna har till stor del varit lokalbefolkningen själva.

Greppet i boken blir emellanåt närmast journalistiskt, med insprängda poetiska anslag. Allmänheten får en chans att yttra sig. Det är renskötare som har fått betesmarker förstörda, det är människor vars hem har lagts under vatten, konstnärer och poeter som försöker skildra det som skett, människor som sett forsarna framför sig torrläggas då vattnet letts om genom underjordiska tunnlar.

Hentatis bok är, med sitt personliga essäistiska anslag, ett sökande efter spår. För dem som bor längs älven, och alltid har bott där, gör sig spåren gällande varje dag. Om Älven i mig gör något med sin läsare är det kanske att i dessa tider med trängande behov av ökad fossilfri elproduktion väcka en ansats till eftertanke och behärskning. Storskaliga ingrepp och infrastruktur­utbyggnader kan inte göras ogjorda. Insatser för omställning behöver göras, för inte heller utsläpp av fossila växthusgaser kan tas tillbaka. Men när sådana insatser görs bör medvetenhet finnas om att den mark vi framöver tar i anspråk för intensifierad gruvdrift, vindkraftparker eller ytterligare utbyggnad av landets älvar för all framtid kommer att vara tagen i anspråk.