Ett spekulativt storverk

Golden Bough av Joseph Mallor William Turner 1834

Studiet av myter och religioner i The Golden Bough blev en viktoriansk bästsäljare. Den är ett barn av sin imperialistiska tid men öppnade samtidigt upp världen.

I essän ”The Hedgehog and the Fox” ställer filosofen Isaiah Berlin igelkotten mot räven i ett försök att beskriva två intellektuella stilar eller figurer. Igelkotten kännetecknas, enligt Berlin, av sin förståelse av världen utifrån en given idé, medan räven kännetecknas av sin förståelse av världen utifrån en serie idéer eller erfarenheter. En typisk igelkott skulle kunna vara Platon eller Hegel, en typisk räv skulle kunna vara Aristoteles eller Goethe. För Berlin är det, i alla fall delvis, fråga om ett slags intellektuell lek, ett sätt att genom fabelns igelkottar och rävar få syn på det kynne som kännetecknar en specifik tänkares stil eller temperament.

Jag har många gånger kommit på mig själv med att leka samma lek när jag närmat mig ett fält eller en tänkare. Vissa vetenskapliga fält lämpar sig tveklöst bättre eller sämre för igelkottar eller rävar. Sedan finns det, vilket Berlin var väl medveten om, tänkare som överskrider eller kortsluter enkla dikotomier; tänkare som på en och samma gång borrar sig djupt ner i ett material som ständigt växer och förökar sig. Tänkare vars fixa idé tycks förändra sig i mötet med en ständigt föränderlig och expanderande materia. När jag de senaste månaderna läst om delar av sir James George Frazers monumentala The Golden Bough är den återkommande tanke jag har att han var någonting tredje, mitt emellan igelkott och räv.

James G Frazer föddes den 1 januari 1854 i Glasgow, hans föräldrar var ivriga anhängare av den Skotska frikyrkan, fadern var kemist och ägde ett litet apotek. Enligt Frazers biograf Robert Ackerman var Frazers uppväxt, det lilla vi vet om den, i huvudsak lycklig. Han hävdade själv att hans föräldrars religiositet inte var någonting som barnen i familjen påtvingades annat än att, som var brukligt i frikyrkan, sabbaten helgades. Frazer var redan som liten en bokälskare, ett karaktärsdrag som följer honom genom livet. Hans kärlek till böcker kom att spegla hans val av ämne, klassiska språk och filologi, när han vid femton års ålder börjar studera vid University of Glasgow.

Frazer var en mycket duktig student, men den utbildning han vid den här tiden kunde få i Glasgow var undermålig jämfört med den vid Oxbridge. Som var vanligt för unga begåvade skotska män sökte han sig därför efter att han fått sin examen vidare till England. Av skäl som hade med hans föräldrars religion – vid den här tiden var Oxford centrum för den högkyrkliga Oxfordrörelsen som ville återinföra äldre dogmer och traditioner i den anglikanska kyrkan – föll valet på Cambridge och Trinity College.

”Han ska enligt flera av sina amanuenser ha spenderat mellan kl 8 på morgonen och kl 12 på kvällen i arbete på sitt college.”

1878 tar Frazer sin examen i klassiska studier, vilket innebar studier i latin och grekiska, den klassiska litteraturen, inräknat filosofin, och den antika historien Redan nästföljande år får han ett fellowship vid Trinity, han kommer att bli kvar där i mer än 60 år. Hans biograf Robert Ackerman konstaterar att de yttre omständigheterna i Frazers liv knappast utgör material för en spännande berättelse; han var en typisk och i vissa avseenden extrem representant för den klosterliknande tillvaro ett Cambridgecollege kunde erbjuda.

Förvisso gifter sig Frazer 1896 och skiljer därmed ut sig från många av sina kolleger genom att inte förbli boende på college. Men om berättelserna om hans arbetstider, som han tillbringade i sina rum på college stämmer, är det svårt att se hur det gjorde någon egentlig skillnad. Han ska enligt flera av sina amanuenser ha spenderat mellan kl 8 på morgonen och kl 12 på kvällen i arbete på sitt college.

Den första utgåvan av The Golden Bough publiceras av Macmillan & Co, i två band 1890. Tillkomsthistorien inleds dock inte med verket som vi känner som The Golden Bough utan med två längre och oregerliga uppsatser som Frazers gode vän William Robertson Smith, i egenskap av redaktör för Encyclopædia Britannica (den banbrytande nionde upplagan), beställde för uppslagsorden ”tabu” och ”totem”. Resultatet, som var något av ett mönster för alla Frazers verk, blev att han kom att ständigt bygga ut vad som inledningsvis ofta hade varit en relativt avgränsad text till flera tusen sidor. Det är till Robertson Smith, som dör i tuberkulos redan 1894, Frazer dedicerar The Golden Bough. Om Robertson Smith är ihågkommen idag är det dels som författare till Religion of the Semites (1889), en viktig tidig studie av religionens sociologiska innebörd, dels som den som introducerade Frazer till antropologin.

Robertson Smith var, mer än någon annan, den som kom att introducera den tyska jämförande och filologiska bibelforskningen i Storbritannien. Ett resultat av det arbetet blev att han åtalades i vad som kom att bli den sista stora hädelserättegången, han friades från anklagelserna, men var efter det brännmärkt i Skottland där han fram till dess hade varit verksam. Efter rättegången flyttar han således till Cambridge för att fortsätta sina studier av den semitiska religionen. Vid den här tiden, tidigt 1880-tal, var den i särklass viktigaste brittiska antropologen Edward Burnett Tylor (1832–1917). Tylors bok, Primitive Culture, hade publicerats 1871 och kom att utgöra grunden för den evolutionära antropologi som även Frazer anknöt sig till. Frazer betraktade som sina läromästare E B Tylor, Robertson Smith och den engelske socialdarwinisten Herbert Spencer.

Det stora problemet eller frågekomplexet för Tylor, liksom för de andra antropologerna i hans generation, var hur man skulle förstå de primitiva folkslag som fortfarande existerade. En central frågeställning rörde dessa folkslags förståelse av religionen, för Tylor var det naturligt att förstå dem utifrån en evolutionär utvecklingshierarki. De var, för att uttrycka det brutalt, ett slags levande fossiler som antropologen kunde studera för att förstå hur de civiliserade samhällenas första utvecklingsstadium hade sett ut. Att kulturer gick att inordna i hierarkier med, det bör tilläggas, moraliska undertoner, var givetvis en viktig intellektuell och ideologisk överbyggnad för det brittiska imperiets anspråk. I det avseendet var både Tylor och Frazer exemplariska viktorianer och edvardianer. Ingen av dem delade den känsla av sorgsenhet som senare antropologer skulle komma att uttrycka inför utplånandet av andra kulturer och livsmönster. Det sagt så var de båda tydligt uppfordrande i det att de menade att dessa kulturer måste kartläggas och beskrivas innan de upphör att existera.

Undertiteln till den första utgåvan är ”en studie i jämförande religion”, från den andra utgåvan är undertiteln ”en studie i magi och religion”. De tre olika utgåvorna av The Golden Bough är inte samma bok, inte minst eftersom projektet sväller över alla breddar mellan de första två volymernas 846 sidor till den tredje utgåvans tolv volymer på totalt 4 912 sidor. Men det är även fråga om ett skifte i både projektets syfte och dess förståelse av det material det försöker beskriva.

Den amerikanske historikern och antropologen George Stocking har hävdat att nyckeln till motivet i ”vildarnas” handlingar i den första utgåvan helt enkelt är deras oförmåga att förstå skillnaden, som alla mer avancerade folkslag förstod, mellan det naturliga och det övernaturliga. Deras förståelse av världen som styrd av övernaturliga krafter innebar en relation till naturen baserad på en tro att den är möjlig att påverka med böner, löften eller hotelser. Mot denna primitiva förståelse ställer Frazer en annan världsbild i vilken ”vi kan upptäcka den moderna förståelsen av naturlagar som en serie händelser som inträffar i en oföränderlig ordning utan ingripandet av mänskligt handlande”.

The Golden Bough bör förstås i relation dels till den tyska jämförande religionsforskning som Robertson Smith introducerar för Frazer, den filologiska träning som hans studier i grekiska och latin inneburit och den evolutionära och jämförande antropologi som Tylor representerade.

En central kritik som har kommit att riktas mot Frazer, i vissa kretsar kom hans namn under den andra halvan av 1900-talet att bli anatema, var att han var en länstolsantropolog. Kanske det främsta exemplet på vad som efter Bronisław Malinowskis banbrytande fältarbete på Trobriandöarna kom att betraktas som en antikvarisk form av antropologi. Frazers material var vad andra hade publicerat och sträckte sig från klassiska texter över reseberättelser till för honom samtida etnologiska och folk­loristiska berättelser.

Till anklagelsen om att inte själv ha genomfört något fältarbete tillades att han saknade systematik och rigorositet. I allt väsentligt en kritik som det är lätt att instämma i. Men kritiken riskerar att missförstå Frazer i hans egen tid och orättvist jämföra honom med senare tiders antropologer och religionsvetare, även om den senare gruppen behandlat honom mer rättvist. Som Frazers biograf påpekar framstår The Golden Bough för en samtida läsare som något av ett monster. Inte minst är volymen monstruös i sin ständigt växande och oregerliga tendens. De tre utgåvorna är delvis resultatet av den kritik Frazers teser kom att utsättas för och det faktum att nytt material ständigt tillkom i litteraturen, material som Frazer ville inkludera. Det nebulösa återfinns emellertid även i sättet Frazer staplar ”bevis” för sina teser.

Jag skriver ”bevis” eftersom det ofta är oklart hur passager hänger samman och var den narrativa tråden befinner sig. Det är knappast förvånande att ett verk på nästan 5 000 sidor riskerar att tyngas ned av såna problem. Men detta tycks inte ha hindrat Frazers samtida att finna i The Golden Bough ett verkligt inspirerande verk. Det är omöjligt att kort redogöra för det inflytande böckerna kom att få, men det räcker att nämna att så disparata personer som George Bernard Shaw, Sigmund Freud, satanisten Alistair Crowley och T S Eliot alla uttryckt sin skuld till Frazer.

En nyckelscen för hela verket var, redan inledningsvis, berättelsen om prästerskapet vid sjön Nemi söder om Rom. Berättelsen om prästerskapet återges bland annat av Strabon, Pausanisas och Suetonius. Det är även Suetonius som ger prästerskapet dess latins­ka namn, rex Nemorensis. I Frazers tolkning av myten är prästerskapet kopplat till en fertilitetsritual som kräver att en åldrande präst ska offras av sin efterträdare och att efterträdaren i sin tur kommer att offras av sin efterträdare osv. Frazer beskriver hur myten om rex Nemorensis utgör ett slags Urmyt och en möjlig nyckel för att förstå hur liknande institutioner har existerat över hela världen:

Om vi kan visa att en barbarisk sedvänja, likt den utövad av prästerskapet i Nemi, har existerat på andra platser; om vi kan upptäcka de motiv som skapade den institutionen; om vi kan bevisa att dessa motiv har existerat brett, kanske universellt, i mänskliga samhällen och givit upphov till, i skilda omständigheter, en variation av specifikt olika men generiskt lika institutioner; om vi kan visa, till sist, att dessa motiv, samt några av de institutioner de givit upphov till, de facto existerade under antiken; då kan vi med rätta dra slutsatsen att längre tillbaka så gav samma motiv upphov till prästerskapet i Nemi.

Populärt

På spaning efter den tid som kommer

"Ingen hade kunnat förutse det här." Orden fälldes vid en presskonferens i Rosenbad den 24 november 2015 av Åsa Romson och handlade om det stora antal asylsökande som kom till Sverige under hösten förra året.

Den amerikanske historikern och antropologen George Stocking jr menar att citatet ovan är betydelsefullt inte enbart för hur det beskriver Frazers övergripande syfte och hur han förhåller sig till den jämförande metoden. Stocking menar att citatet även ger en insikt om Frazers förståelse av mänsklig intention. Ordet Stocking tar fasta på är motiv, han menar att vi skulle kunna tala om dels en motivantropologi och en meningsantropologi.

Både motiv och mening är mentalistiska begrepp, men då motiv beskriver ett före så beskriver mening ett efter. Motiv är nära kopplat till en medveten handling, medan mening är ett mer öppet begrepp som lånar sig till en rad mer komplexa beteckningar. Detta kan framstå som pedanteri, men är i själva verket avgörande då det tydligt visar hur Frazers sökande efter motiv placerar hans projekt i en intellektualistisk och utilitaristisk fåra.

Frazer tror sig ha funnit en möjlig nyckel för att förstå religionens ursprung, men i vissa avseen­den mer än enbart religionens ursprung. Det är lätt att uppleva svindel inför de hopp och utvikningar som kännetecknar The Golden Bough. Tid och rum tycks ibland upphöra att existera när vi sömlöst transporteras från grekisk antik till stammar i olika delar av Afrika, ­ursprungsbefolkningar i Arktis, nordisk mytologi eller aztekernas gudar. Jag är långt ifrån övertygad om att Frazer själv var intresserad av att finna en nyckel, om något var han på jakt efter en nyckelknippa eller bara, vilket han själv ofta ödmjukt påpekade, sammanställa så mycket material som möjligt för andra att använda sig av.

Till detta kommer det faktum att Frazer kan, och menar jag bör, placeras i en spekulativ ­tradition som kännetecknade mycket av den 1800-tals litteratur som sökte efter Ur-former av språk, religion, samhällsformer och begrepp. I vissa delar av The Golden Bough har han mer gemensamt med en tänkare som Johann Jakob Bachofen, vars Das Mutterrecht. Eine Untersuchung über die Gynaikokratie der alten Welt nach ihrer religiö­sen und rechtlichen Natur (1860) på många sätt utgör det perfekta exemplet på hur spekulativ filosofi gifter sig med arkeologi, filologi och folklore.

The Golden Bough var en bästsäljare, över 30 000 exemplar såldes av den tredje utgåvan i dyrt läderband. De kortare utgåvorna och den förkortade utgåvan i bara ett band sålde desto bättre. Frazer kanske inte har utmålats som en bête noire, ett öde många av hans samtida, däribland Herbert Spencer, råkat ut för. Men han har länge inte ansetts som helt rumsren, delvis en effekt av att han i allra högsta grad var ett barn av sin tid och att den tiden var imperialismens höjdpunkt.

Delvis är det sannolikt även en effekt av att det var genom The Golden Bough som bilden av ”vilden” och det ”primitiva” kom att bli en del av Europas förståelse av det främmande och de hotfulla andra. Helt säkert lästes böckerna som underhållning och som ett enkelt sätt att ställas inför det totalt främmande. Samtidigt som det är sant så är det dock en svaghet att inte samtidigt se hur Frazers storverk placerar de västerländs­ka grundmyterna och religionerna i samtal med myter och religioner från resten av världen. 

Christian Abrahamsson

Fil dr i kulturgeografi och kulturskribent.

Mer från Christian Abrahamsson

Läs vidare