”Falska toner”

Ohälsosam patriotism? Foto: Frank Herrmann/TT

Politikers drivkraft att vara populär är motsatsen till statskonst. Demokratins överlevnad står på spel.

Rule, Britannia! Britannia, rule the waves!
Britons never, never, never shall be slaves.

Sommaren 2020 avslutades med ett Britannia på stormvågor. Det började med uppgifter om att de folkkära sångerna Rule, Britannia! och Land of Hope and Glory löpte risk att tas bort från Last Night of the Proms. Enligt Sunday Times källor hade de som höll i den anrika festivalavslutningen diskuterat sångernas roll i programmet, detta i kölvattnet av Black Lives Matter-demonstrationerna. Kort därefter meddelade BBC att sångerna endast skulle komma att spelas, inte sjungas. BBC motiverade beslutet med covid-19-restriktioner. Varför musik var möjlig av smittskyddsskäl, men inte sång, framgick inte helt tydligt.

”För att förvissa oss om att vi inte skall smittas av våra anfäders åsikter och synsätt måste deras artefakter strykas, kortas och helst nedrivas och utplånas.”

Proteststormen lät inte vänta på sig, och en intensiv debatt följde. På ena sidan protestlistor, med premiärminister Boris Johnson i spetsen, som tog sångerna i försvar. På andra sidan de som ansåg att sångerna glorifierar imperialism och slaveri och därför borde ha tagits bort redan för länge sedan.

BBC kom så med ett nytt besked: sångerna skulle trots allt komma att sjungas med text, om än, på grund av pandemin, av en mindre kör. Och utan jätteorkester, utan publik på plats, utan flaggviftande och utan storbildsskärmar med sjungande britter.

Robert Crowcrofts artikel publicerades någon månad innan det började storma runt Rule Britannia, men de fenomen han beskriver hade knappast kunnat ges en tydligare illustration. Vi ser här ett paradexempel på det Crowcroft beskriver, nämligen en vilja att mota risker åt alla möjliga håll, med ängslighet och oklar färdriktning som följd. Vi lever i en tid som är besatt av att till varje pris undvika risker. Säkerhet (eller i alla fall det som beskrivs som säkerhet) har enligt Crowcroft trumfat frihet som det demokratiska samhällets främsta drivkraft. Att sjunga fritt är stort, att sjunga säkert är större.

I fallet med Last Night of the Proms sammanstrålar dessutom två av de riskfaktorer som varit de mest framträdande denna sommar: risken för fysisk smitta, och risken för – vad man skulle kunna kalla – andlig smitta.

Den fysiska smittan har vi i år fått öva oss i att hålla stången med avstånd och ansiktsskydd. Men för att bemästra den andliga smitta som följer av de spår av mänsklig historia vi ännu lever med – statyer, målningar, filmer och musikstycken – krävs mer. Här räcker inte ansiktsskydd och avstånd – inte ens avståndstagande är tillräckligt numera. För att förvissa oss om att vi inte skall smittas av våra anfäders åsikter och synsätt måste deras artefakter strykas, kortas och helst nedrivas och utplånas. Att döma av 2020 års skeenden är de minst lika farliga som någonsin ett virus.

Förklaringen är som vanligt, när vi har att göra med samhälleliga fenomen, sammansatt. Men det är svårt att inte se tecken på det Crowcroft lyfter fram som utmärkande för vår tid: svaga politiska ledare, en svaghet han hänför till deras vilja att vara omtyckta och populära. Det är tydligt att deras popularitetsjakt numera tar sig de mest banala uttryck. Ledande politiker jagar inte längre bara röster, utan dessutom lajks i sociala medier. Presidenter kommunicerar lättuggade budskap på Twitter. Och för Sveriges del nåddes i höst en ny nivå när Centerpartiets ordförande Annie Lööf inrättade ett Youtubekonto. De svårare politiska resonemangen fick anstå. I stället fick åskådaren ta del av hennes uppskattning för svensk sjukvård, hennes amning, hennes garderob och hennes försök att stänga en termos.

Ett sätt att göra sig populär är att undvika att fatta impopulära men nödvändiga beslut. Ett annat är att fatta populära men onödiga beslut. I det senare ingår i alla fall delvis att skydda, eller ge intryck av att man skyddar, befolkningen från alla upptänkliga risker, där allt synes vara prioriterat. Och eftersom de underliggande orsakerna till de samhällsproblem som skapar risker är både komplicerade och ibland kontroversiella, blir det lättare för politiken att ägna sig åt symtombehandling än åt orsaker.

Crowcroft menar, inspirerad av Tocqueville, att vår tids politiker därmed försätter medborgarna ”i en permanent barndom”. Den bild man får för sitt inre när man läser honom är en hop gapande fågelungar, oförmögna till annat än att låta sig matas. Samtidigt kan man konstatera att politikens oförmåga (eller ovilja) att hantera svåra strukturella frågor, inte underlättar medborgarnas liv. Tvärtom löper de ökad risk att få politikens olösta problem i knäet. I det svenska fallet finner vi ett av de tydligaste exemplen i politikens mångåriga oförmåga (eller ovilja) att hantera svåra frågor kopplade till migration och kriminalitet, frågor som under senare år blivit alltmer akuta. Här blev det till sist Myndighets-Sverige, i form av den högsta polisledningen, som fick konfrontera medborgarna med de lika svåra som stora frågor som det åligger politiken att ansvara för. På liknande sätt som det blev statsepidemiologen, inte statsministern, som fick ta ansvar för svåra strategiskt viktiga vägval i anslutning till covid-19.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

Vi ser även exempel på hur politiken överlåter de svårast tänkbara strukturfrågor som tänkas kan på medborgarna. Så blev brexit ett beslut som fattades genom folkomröstning, inte av valda representanter. Bara för att politiken sedan, när folket väl fattat sitt beslut, skulle komma att ifrågasätta folkets omdöme. Vi ser med andra ord en politik som inte ens kan ta ansvar för att den lämnat ifrån sig sitt ansvar.

Det finns ytterligare en paradox som följer av det Crowcroft skriver. Å ena sidan präglas politiken av att eftersträva det han benämner ”maximalistisk” säkerhet. Det upprättas mål och handlingsplaner enligt vilka medborgarna skall skyddas mot snart sagt allt. Men samtidigt som ett allt ambitiösare arbete för riskminimering pågår ser vi också exempel på att de mest grundläggande säkerhetskrav inte uppfylls. Å ena sidan har det allmänna, även i Sverige, vidtagit drastiska åtgärder mot covid-19, med konsekvenser för ekonomi och samhällsliv som vi ännu inte kan överblicka. Samtidigt kunde Inspektionen för vård och omsorg (IVO) efter sin granskning konstatera att äldreomsorgen på många håll uppvisade de mest grundläggande brister, bland annat att smittad personal beordrats arbeta, och genom att personal gått mellan smittade och friska personer utan skyddsutrustning. Förhållandevis enkel riskbekämpning på mikronivå, med en nära koppling mellan orsak och verkan, nonchalerades med andra ord, samtidigt som en betydligt mer komplicerad riskbekämpning på makronivå vidtogs. Ett exempel är alla de skolor som stängts ned, helt eller delvis. Här är verkansgraden mer svårbestämbar, och då även effekterna för de mängder elever som fått se sin skolgång kraftigt beskuren.

Crowcroft själv bygger sin tes på Alexis de Tocqueville, men hans artikel leder även tankarna till en annan av den politiska filosofins stora: Niccolò Machiavelli. Machiavellis överlevnadsråd till en renässansfurste år 1513 löd: Det är mycket säkrare att vara fruktad än älskad. Transponerat till vår demokrati skulle det kunna översättas till att det är säkrare att vara respekterad än populär. Men som Crowcroft skriver finns det tecken på att vi lever i en tid där politiken vägleds mer av en vilja att vara populär, inte respekterad, att skapa lycka mer än nytta. Det är en riskabel strategi och dessutom ett missförstånd av uppdraget, för som Crowcroft skriver: ”Äkta statskonst präglas inte av en politisk stil som har till mål att göra medborgarna lyckliga, utan av att beslut fattas på hela samhällets vägnar.” Den konsten löper överhängande risk att falla i glömska. Därigenom är det inte bara vår tids furstar som blir svagare, utan också politiken och i förlängningen hela samhället. Machiavellis uppmaning berör i den meningen inte bara furstens väl och ve, utan det demokratiska samhällets överlevnad.

Katarina Barrling

Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mer från Katarina Barrling

Läs vidare