Läskunnigheten var utbredd i Sverige redan 100 år in­nan folkskolan infördes 1842. I mitten av 1700-talet var 70–80 procent av svenskarna läskunniga och framemot sekelskiftet 1800 hade nivån stigit till drygt 90 procent. Nu är det inte givet att alla dessa klarade att läsa svåra texter, kanske inte alla ens kunde ta sig igenom romaner och ett fåtal behärskade troligen läsningen så väl att de kunde läsa akademisk prosa. Men den grundläggande läskunnigheten var utbredd. Den var en följd av den protestantiska kyrkans krav på menigheten att kunna ta till sig åtminstone katekesen.

Systemet med husförhör infördes 1686 och dessa pågick sedan ända till slutet av 1800-talet. Vid det laget var folkskolan en stabil institution, som fanns kvar ända till 1972, även om man redan 1950 börjat införa den nioåriga enhetsskolan, från 1962 kallad grundskolan. Läsåret 72–73 var grundskolan införd i landets samtliga kommuner och folkskolan avskaffades.

Att få hela folk att läsa är en långsiktig verksamhet. Först ska man övertyga vuxna analfabeter om att deras barn ska lära sig mer än de, att de ska tas ur arbetet på gården och istället sätta sig i skolbänken ett visst antal dagar. Det lär inte ha varit svårt att övertyga föräldrarna om att deras barn skulle få ett bättre liv om de fick lite mera skolgång. Men det är väl troligt att somliga såg det mest som en förlust att deras avkomma inte fanns tillgänglig för att hjälpa till hemma.

Vårt höstlov är en rest av dessa tider, en fortsättning på vad som tidigare kallades potatislovet, vilket låg tidigare på hösten och var till för att barnen skulle hjälpa till med skörden.

Uppvärderingen av läskunnigheten och dess snabba utbredning bland befolkningen var typisk för de nordeuropeiska protestantiska länderna. Tanken att var och en själv ska kunna ta del av Guds ord är helt grundläggande inom protestantismen, och även om det länge var förbjudet att läsa och tolka fritt – man skulle läsa som kyrkan föreskrev – var det viktigt att kunna se vad det stod med egna ögon. Den katolska kyrkan hade inte samma syn på de heliga texterna och följaktligen prioriterades inte läsning bland allmänheten särskilt högt.

”Uppvärderingen av läskunnigheten och dess snabba utbredning bland befolkningen var typisk för de nordeuropeiska protestantiska länderna.”

Bröderna Tavianis klassiska film Padre padrone, från 1977, handlar om en ung pojkes önskan att lära sig läsa. Hans pappa hindrar honom handgripligen, tar honom ur skolan och tvingar honom att gå ut och vakta fåren istället. Filmen utspelar sig på Sardinien, numera ett turist­paradis, men länge en av de allra fattigaste avkrokarna i Italien. Den bygger på en självbiografisk roman av författaren Gavino Ledda, som förblev analfabet tills han var i 20-årsåldern – vilket var i slutet av 1950-talet. Han är född 1938 och lever i skrivande stund ännu.

Italien är ett intressant exempel i de här sammanhangen på grund av att de interna olikheterna varit så stora – och att deras följder tycks vara bestående. Efter att Italien enats 1861 infördes en allmän, gratis skola för alla barn. Läskunnigheten över landet som helhet steg från 31 till 62 procent mellan 1871 och 1911, fortfarande långt efter ett land som Sverige. Vad värre är var skillnaderna enorma mellan landets olika regioner, så att exempelvis i Piemonte, i nordvästligaste Italien 68 procent var läskunniga, medan de längst i söder, i Basilicata inte var fler än 12 procent. Det är inte långsökt att tänka sig att en av de grundläggande orsakerna till att de södra delarna av landet, in i våra dagar, ligger efter ekonomiskt har med denna historiska olikhet att göra.

Läskunnighet är själva grunden för alla andra studier. Den som inte kan läsa en sammanhängande, strukturerad text och förstå och förklara dess innehåll kommer inte heller att kunna skriva. Det finns åtskilligt denna person aldrig kan lära sig, om samhället, naturen, historien och vetenskaperna. Den är avklippt från alla möjligheter att bilda sig en egen uppfattning om frågor som rör såväl politiken som informerade beslut kring det egna livet. Den är sin okunnighets fånge.

Därmed inte sagt att en analfabet inte kan vara intelligent, snabb i huvudet, smart på alla möjliga sätt. Men i vår moderna värld är denne handikappad och kommer aldrig att vara annat än en andra rangens medborgare, beroende av andras hjälp för allt utom det mest grundläggande. Läskunnigheten är viktig för den ekonomiska utvecklingen, men lika avgörande är den för det politiska systemet i ett land. Den är ingen garanti för demokrati, men den är en absolut förutsättning för att demokrati ska kunna utvecklas, i modern mening, bortom byråd och liknande.

Så hur kommer vår framtid att se ut? Vi vet att barn läser allt mindre, att studenter får svårare att förstå längre texter, att det är utbrett att de har besvär med att uttrycka sig i skrift – och alla skriver dessutom som krattor. Så länge det finns ett system på plats som stöder, som kompenserar, som låter dem glida vidare genom utbildningssystemet ända fram till examen, utan att de tvingas ta itu med sina svårigheter att förstå och skriva längre texter kommer vi att kunna dölja problemet. Men hur ser det ut på någon generations sikt? Hur fungerar detta om 100 år? Fun­gerar demokratin överhuvudtaget om 150 år? Det som sker idag får effekter som inte går att överblicka. Vi kan, för vår bekvämlighets skull, tycka att de är värda risken, men förr eller senare får de som lever då betala priset för detta. Det kan bli högt.

Fortfarande är uppemot 13 procent av världens befolkning analfabeter. Det innebär att de inte kan läsa alls. Till detta kommer en okänd mängd funktionella analfabeter som visserligen kan läsa och skriva, men endast på en så grundläggande nivå att de inte klarar att läsa längre texter, det vill säga inte ens tidningar, utan att språket anpassas och förenklas särskilt för dem.

Andelen analfabeter är inte jämnt fördelad över världen. Ett av de särskilda problemområdena är den arabiskspråkiga delen av världen, där särskilt kvinnorna ligger efter. År 2019 beräknade Alecso (Arab League Educational, Cultural­ and Scientific Organisation) att andelen analfabeter i dessa länder ligger på 21 procent, en femtedel av den samlade befolkningen. Bland kvinnor beräknas den vara ännu högre, 26 procent. Var fjärde kvinna är alltså analfabet. Det är extremt höga siffror, som dessutom stiger. Så många som 7–20 procent av barnen lämnar skolan i förtid. I länder med krig eller allvarliga kriser, vilket dessvärre är lite för många av de arabiskspråkiga länderna, kan det vara så många som 30 procent som inte genomgår ens en utbildning motsvarande grundskolan.

Det är mycket mer än ett nationellt problem, det är en stadigt framrullande kulturell tragedi som påverkar hela regionen negativt. Det upprätthåller extrema sociala skillnader och politiskt förtryck vilket, även detta, är unikt utbrett just i denna region.­ Det är givetvis även så att religiöst förtryck, som inte sällan är sammanvävt med det politiska, förenklas av att befolkningen inte kan bilda sig en egen uppfattning om vare sig de religiösa eller de politiska texterna.

Då har ändå läskunnigheten ökat enormt i dessa länder, från cirka 40 procent under 1970-talet, till 51 procent under 1980-talet och till dagens nivåer. Arabiska utmärker sig genom stor skillnad mellan det skrivna och det talade språket. Den arabiska som talas i Nordafrika längst i väster är knappt begriplig för en arabiskspråkig från Mellanöstern, men de har i princip samma skriftspråk över hela detta väldiga område. Att lära sig läsa arabiska är nästintill som att lära sig ytterligare ett språk, även för infödda arabisktalande.

Det är en definitionsfråga om de många olika arabiska dialekterna är ett eller flera språk idag. Sammanhållningen inte minst religiöst, med Koranen som en sorts centrum för det arabiska språket, är viktig, vilket bidrar till att medan man i Europa närmast strävar efter att skilja ut olika språk, som katalanska och galiciska från spanska, eller de hela sju olika latinska språk vilka, jämte italienskan, talas i Italien, vill man i de arabiskspråkiga staterna hålla ihop språket. Eftersom gränsen mellan språk och dialekter är diffus krävs i allmänhet någon sorts politisk, men inte sällan även poetisk, vilja för att en dialekt ska skiljas ut tillräckligt kraftigt för att utvecklas till ett eget språk. En del känner kanske till hur den toskanska varianten av italienska kom att utvecklas till vår tids moderna italienska tack vare inte minst Dante Alighieris poetiska insats i Den gudomliga komedin.

”Vi vet att barn läser allt mindre, att studenter får svårare att förstå längre texter, att det är utbrett att de har besvär med att uttrycka sig i skrift – och alla skriver dessutom som krattor.”

Det arabiska språkområdet, med alla sina dialekter och glappet mellan Koranens, den formella klassiska arabiskan och vardagsspråket har givetvis sina författare, som förmår ta tillvara på språkets nivåer i skriven form. Men de är tvungna att välja nivå, och lägger de sig på en folklig nivå får de inte samma spridning geografiskt, lägger de sig på en klassisk nivå begränsas de socialt. Säkert är det bland annat på grund av dessa komplikationer som en oproportionerligt stor del av de arabiska författarna valt att skriva på främst franska och engelska. Inte minst i Maghreb, nordvästra Afrika, finns det åtskilliga författare som utvecklat sin egen franskspråkiga litteratur. De har blivit mycket framgångsrika, fyra av dem har fått Goncourtpriset, och flera är översatta till svenska, som marockanske Abdellah Taïah och algeriske Kamel Daoud.

Ytterligare ett problem för de arabisktalande är alfabetet, som dessutom delas med de andra språkområden där man använder arabiska skrivtecken, eller ett skriftsystem som utvecklats ur detta. Skriftsystem kan vara mer olika än man tänker sig, flera är anpassade efter det språk eller den grupp av språk det utvecklats för. De muslimska länderna använde länge samtliga arabiska skrivtecken även för exempelvis turkiska och indoeuropeiska språk. Under loppet av 1900-talet har flera av dessa bytt till det mera anpassningsbara latinska alfabetet, i Centralasien­ dessutom till kyrilliska, på grund av den ryska övermakten i Sovjet. I Afghanistan används arabiska skrivtecken för både dari och pashto, som bägge är persiska språk, i vilka vokalerna är viktigare än i arabiskan. Arabisk skrift markerar enbart korta vokaler med små diakritiska tecken, vilket räcker för arabiska, även om det försvårar läsningen onödigt mycket även där, men i både dari och pashto gör skrivsystemet att vissa texter kan bli mångtydiga intill obegriplighet, även för dem som i princip kan läsa.

Arabiska skrivtecken ändrar dessutom form beroende på var i orden de är placerade. Antalet läskunniga i Afghanistan ökade under förhållandevis kort tid, trots dessa extra svårigheter, från 34,8 procent 2017 till 43 procent 2020. Även här, liksom i flera andra muslimska länder, är läskunnigheten extremt ojämnt fördelad mellan könen: 55 procent för män, 29,8 procent för kvinnor. Och ett hoppingivande 65 procent för ungdomar i åldrarna 15–24. Dessa nivåer säger inget om funktionell analfabetism, och de lär hur som helst tragiskt nog sjunka snabbt under talibanstyret, framför­allt för kvinnor.

Ett problem motsvarande det arabiska finns även för kinesiskan. Också i detta sammanhang finns det en vilja att hålla ihop språket, vilken i Kinas fall givetvis inte är det minsta religiös utan renodlat politisk. Det finns åtminstone åtta olika dialekter i Kina, som är så pass olika rikskinesiskan att de skulle kunna betraktas som egna språk. Dessa är så olika att talare av respektive dialekt inte förstår varandra. Samtidigt skrivs de alla med kinesiska tecken, så skriftspråket är enhetligt och begripligt för alla läskunniga, 96,84 procent enligt siffror från 2015. Det är lägre än i somliga av grannländerna, men inte så anmärkningsvärt mycket mindre, givet Kinas sedan länge mycket turbulenta historia och att det gått från ett land där läskunnighet var förbehållet eliten, till att bli ett där alla ­förväntas lära sig läsa och skriva i skolan. En intressant detalj apropå skolan är att man faktiskt använder latinska bokstäver som ett komplement i undervisningen, bland annat för att uniformera språket och se till så att alla kan den gemensamma officiella kinesiskan.

Ett av de länder som har den absolut värsta situationen då det gäller analfabetism är Somalia. Läskunnigheten ligger på 37,8 procent generellt, fördelat på 49,7 procent för män och 25,8 procent för kvinnor. Lägg till detta att 98 procent av kvinnorna beräknas vara omskurna, vilket då det gäller kvinnor är en regelrätt könsstympning, till skillnad från då det gäller mannens förhud. 45 procent av dem är dessutom redan gifta då de fyller 18 år. Det verkar inte gå framåt tillräckligt snabbt, och en av orsakerna är rimligen att det råder 67 procents arbetslöshet i landet – även om den kan vara svår att beräkna med västerländska mått. Är exempelvis herdefolk att betrakta som arbetslösa? Hela 65 procent av Somalias befolkning lever i en traditionell herdekultur, bland dem går bara 22 procent i skolan, men det är nog inte orimligt att föreställa sig att i princip alla, på gott och ont, måste vara delaktiga i det dagliga arbetet på olika sätt. Tankarna går osökt till Padre padrone. Kanske skulle man kunna göra en somalisk version av denna? Så länge det inte är torka eller översvämningar lever säkert herdefolk ett rätt gott liv, men kortare än vårt, utan våra bekvämligheter och utan det vi utvecklat i form av samhällsordning och demokrati.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

”Men ser man till helhetsbilden, historien och utvecklingen i Sverige finns det anledning till verklig oro för framtiden.”

Insikterna i hur utbredd analfabetismen i världen är, samt hur ekonomisk och politisk utveckling och läskunnighet kan kopplas samman, är intressanta var för sig. Men ser man till helhetsbilden, historien och utvecklingen i Sverige finns det anledning till verklig oro för framtiden. Enligt en artikel i tidningen Läraren minskar det dagliga läsandet i skolan sedan några år drastiskt. Trots bottennoteringen i 2012 års Pisaundersökning verkar inte tillräckliga åtgärder ha satts in. Sedan dess är det tio hela årskullar som gått ut grundskolan. I artikeln citeras pedagogiklektorn Mats Tegmark, som säger rakt ut det som måste sägas: ”Lärare måste erbjuda mer strukturerad läsundervisning, höja ­förväntningarna och pusha sina elever till läsning. Motivation kommer inte inifrån. Det handlar om yttre påverkan.” (Min kursivering.)

Lägger man den funktionella analfabetismen till den rena analfabetismen, ser man tydligt att vi är på väg åt ett mycket farligt håll. Och, för att ta tjuren vid hornen, det finns flera samverkande orsaker till detta. Dels har vi den tekniska utvecklingen med internet och sociala medier och den extrema utbredningen av distraktion, i varje tänkbart ögonblick och läge, som denna erbjuder. Dels har vi den större koncentrationen av elever med bakgrund i länder med utbredd analfabetism, och de särskilda problem som därmed uppstår.

I en interpellation från den 21 april 2021 beskriver riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, som vid det laget var vilde efter att ha suttit i flera år för Vänsterpartiet, problemet väl:

Man söker sig gärna till dem som är i samma situation. Det uppstår enklaver där man bevarar sederna, vanorna och föreställningarna som var rådande i det land man lämnade. En av de saker som bevaras är analfabetismen, vilket särskilt gäller kvinnor i hederskulturen eftersom många hade varit barn själva när de giftes bort och ingick äktenskap för att familjen inte kunde försörja flickorna. Jag möter många kvinnor som är analfabeter både som kommit till Sverige för 30 år sedan och även många som kommit för 5 år sedan. Många unga flickor och pojkar som är födda i Sverige och många som kommit till Sverige har föräldrar som är analfabeter eller har fått en mycket klen utbildning och kanske inte ens vet vad en skola är. Under de år som krigen i Mellanöstern och delar av Afrika pågått har de i stora delar av regionen, men också på grund av fattigdom och hederskultur, självklart inte fått chansen att gå i skolan eller så har det inte funnits några fungerande skolor.

Problemen lever vidare i segregerade förorter, samt på mindre orter med en hög koncentration av invandrare. Detta inte sagt för att skuldbelägga dessa, utan som ett konstaterande. Flera som går sfi (svenska för invandrare) har svårt att klara av utbildningen helt enkelt för att de är analfabeter, eller funktionella analfabeter med endast några års skolgång. Det handlar om mycket mer än skillnader i utbildnings­nivå och sociala skillnader mellan de olika eleverna. Det handlar också om vilket språkområde de kommer ifrån och på vilken nivå de behärskar det egna hemspråket.

Sverige har sedan de första husförhören utvecklats till ett land vars ekonomi vilar på en högteknologisk industri och en väl utbyggd servicesektor. Vi har i generationer haft utbredd läskunnighet och därmed utvecklat en stabil demokrati. Det finns inget som garanterar att detta kommer att vara fallet även i framtiden. Men om vi inte förstår hur viktig läskunnigheten är, och vilka långsiktiga problem vi skapar åt oss då vi låter den sjunka, kommer vi inte att i tid sätta in de nödvändiga åtgärderna. Ett första steg är att, som Kakabaveh i sin interpellation, tala klarspråk.