En talskrivare till Margaret Thatcher, John O’Sullivan, konstaterade en gång att ”alla organisationer som inte är uttalat höger kommer med tiden att bli vänster”. Jag kommer att tänka på ”O’Sullivans första lag”, som han kallat den, den där kaotiska februarimorgonen då Boris Johnson kommer ut som Brexiteer i en charmig men förvirrad kolumn i Daily Telegraph som svettades av beslutsångest. EU och dess förlöpare upplevdes ju vara ett högerprojekt. Men Johnson liksom stora delar av modern europeisk höger tycks ha varit på en flykt som med tiden blivit en resa med bestämd destination – först entusiastisk om Europasamarbetet, sedan pragmatisk, därefter tvivlande, på gränsen till schizofren om dess existentiella legitimitet. Till slut: exit.

Europaprojektet har sina vänsterikoner – som Paul-Henri Spaak och Jacques Delors. I Spanien och några andra länder var det socialdemokrater som tog dem in i klubben. Men vänstern har traditionellt varit den skeptiska arten i Europaprojektets fauna. I flera länder var den kallsinnig till EU-anslutning. För svensk socialdemokrati var Europaprojektet länge alldeles för katolskt, kolonialistiskt och kapitalistiskt, som någon formulerat det. Det var svensk höger som bekantade Sverige med tanken om att faktiskt ansluta sig – delvis för att det ytterst skapades, förlöstes och förvaltades av dess systerpartier.

I Bryssel blir samarbetets politiska geologi tydlig. Efter ett frukostmöte i ett konferensrum döpt efter Joseph Bech, premiärminister i Luxemburg efter kriget, tar en taxi mig från Avenue Konrad Adenauer (vi korsar Avenue Winston Churchill) till Rond Point Schuman, efter Robert Schuman. Där jag ska på en Jean Monnet-konferens i Gasperirummet, döpt efter Italiens efterkrigstida premiärminister Alcide de Gasperi, som visar sig ha flyttats till Walter Hallstein-rummet, nämnd efter den första kommissionspresidenten, i en byggnad på andra sidan gatan.

Alla dessa herrar var inte bara founding fathers av EU – de var också högermän. I dag, däremot, flörtar Nicolas Sarkozy med Marine Le Pens Brysselfientliga väljare. Hans högerparti, Les Républicains, är klart mer EU-skeptiskt än François Hollandes socialistparti. De tyska kristdemokraterna klandrar snarare än omfamnar Europafederalism. Det konservativa Tyskland, som tidningen Frankfurter AllgemeineZeitung och CSU, den bayerska falangen av kristdemokratin, går ännu längre. Vad som finns kvar av högerpartier i Italien är ekon av UKIP i Storbritannien, inklusive den dåligt maskerade främlingsfientligheten och ”förståelsen” för Vladimir Putin.

Viktor Orban har gått från euroatlanticism till en auktoritär och statskapitalistisk vision för Ungern. Slovakiens ledande högerparti, SaS, har EU-skepticism som ideologi jämte en originell kompott av konservatism och libertarianism. Vaclav Klaus och hans politiska arvtagare i ODS-partiet och nybildade högerpartier, blandar friskt mellan EU-motstånd och oortodoxa synpunkter, till exempel kritik av Darwins evolutionslära. Klaus lärjunge, Petr Mach, leder ett parti som drivit det så kallade Novemberinitiativet för att fostra patriotism – i motstånd till den elitism och islamvänlighet som Bryssel sägs representera. Mark Ruttes högerliberaler i Holland ska inte sammanblandas med populism, men de börjar lära sig euroskepticismens grammatik. Och svensk höger – håller inte den, om ännu inte dess partier, sakta på att bli EU-skeptisk?

På den andra kanten har resan gått i motsatt riktning. Sveriges vänster framhärdar inte längre Per Gahrtons och Gudrun Schymans visioner om svensk suveränitet och dystopier om europeisk likriktning. Labourledaren Jeremy Corbyn delade 1975 sin tid mellan demonstrationer mot Europasamarbetet, facklig strejkuppvigling och försvar av våldsam irländsk republikanism. Nu kampanjar han för fortsatt brittiskt EU-medlemskap – tillsammans med Paul Cook, trummis i det anarkistiska Sex Pistols som två år efter folkomröstningen sjöng för ”anarchy in the UK”. Thatchers ideologiska arvtagare i Torypartiet, liksom den alltmer vildvuxna rabatten av Toryanknutna tankesmedjor och kampanjorganisationer: de vill ut.

Vad som kännetecknar de starka högerkritikerna är inte idéer om andra lösningar på problem – eller alternativa sätt att hantera den alltmer splittrade europeiska familjen. Attityden är snarare att inte erkänna problemens existens, eller att bortse från dem som faktiskt observerats. Och, för att sträcka blicken längre tillbaka än kriserna, den höger som överväger exit på grund av Bryssels överreglering har en världsbild som missar att alla europeiska länder successivt rört sig mot en högre grad av ekonomisk frihet, med färre och mindre allvarliga ekonomiska regleringar. Den stora effekten av EU-samarbetet under de senaste 30 åren är att det förlöste många av Europas vänsterpartier till sympati för marknadsekonomi. Regleringstrycket i Europa är fortfarande för stort, men det är avsevärt friare än för 40, 30 eller 20 år sedan. Det varierar också markant; det är större variation inom Europa än mellan Europa och till exempel USA. Några EU-länder har kommersiella regleringar som är mer liberala än dem i Hongkong. Problemet är inte en one-size-fits-all- politik från Bryssel, utan att alltför många europeiska regeringar inte vill eller kan frigöra sig från de krafter som skapar ekonomisk stagnation.

De ekonomiska regleringarna har blivit fler sedan krisen, men det är inte unikt för EU eller Europa, utan en global trend som stötts av vänster liksom höger. Detsamma gäller så kallade sociala regleringar, de som omfattar t ex miljö, hälsa, säkerhet, och konsumentskydd. De har ökat under en längre tid, över hela den utvecklade världen, och bedövar allt mer ekonomisk aktivitet och initiativförmåga. Men högerpartier är lika skyldiga som vänsterpartier till den utvecklingen – om inte mer. Det var till exempel två högerregeringar i Europa (Irland och Storbritannien) som tyckte att EU:s nya tobaksreglering blev för svag och började införa lagar om neutrala tobakspaket (s k plain packaging) av folkhälsoskäl. Bakom de mest preskriptiva miljöregleringarna under senare år står särskilt högerregeringar i Storbritannien, Sverige och Tyskland.

Det som håller EU tillbaka från att teckna fler frihandelsavtal är huvudsakligen inte protektionistiska regeringar i Club Med. Det är snarare de självutnämnda frihandelsregeringarna, ofta till höger, som protesterat därför att de avtal som tänkta handelspartner varit beredda att gå med på inte är tillräckligt bra. Om det var upp till Grekland, Italien, Portugal och Spanien skulle EU redan ha nya frihandelsavtal med till exempel Indien och Malaysia. Det är inte vänsterregeringar som mullrat så mycket att EU tappat sitt fokus i handelsförhandlingarna med USA. Det är högerledare som Angela Merkel och David Cameron som vägrat ändra på inhemska regleringar (exempelvis genmanipulerade grödor och dataskydd) eller öppna upp för handel i, eller i närheten av, hårt reglerade sektorer (särskilt britternas sjukvårdssystem, National Health Service).

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det är högerpartiernas förändrade karaktär snarare än EU som förklarar deras växande EU-skepticism. Den ekonomiska liberalism som tidigare kännetecknade stora delar av högern är huvudsakligen utrangerad som reformprogram. Michael Gove, ledande Brexiteer i Camerons regering, har till exempel motiverat sitt stöd för brittiskt exit med att landet förlorat sin rätt att ge statliga stöd till stålindustrin.

Ett viktigare skäl till högerns förändring är att den nu har konfronterats med globaliseringen och dess konsekvenser för suveränitet. Vänsterns uppgörelse med globalisering började tidigare – och är på inget sätt färdig. Årtionden av ekonomiska liberaliseringar utmanade vänstern snarare än högern, och särskilt den förras efterkrigstida politik för lönesättning, fackens roll, välfärdsstaten, och skattenivåer. Högern applåderade utvecklingen, ibland för att den skadade just vänstern.

Globaliseringens konfrontation handlar nu om suveränitet och nationell identitet – och den är mer utmanande för högern än vänstern. En globaliserad ekonomi som hamnar i kris behöver politisk respons som går utöver nationalstatens gränser. Vänstern har varit rik på idéer om hur sådan politik bör organiseras. Högern har mest varit defensiv. Globaliseringen har också skapat större social variation som högern runt om i Europa är obekväm med. Nationell identitet och nationalism (även i mild form) accentuerades av modernitet och industrialism. Erosionen av båda har gått snabbt – och den, mer än EU, är vad som gör Europas höger schizofren om Europaprojektet.