Kanske han förklarar något för henne om det Friedrich Schiller läser. Schiller, den senaste litterära stjärnan i Weimar och tavlans blickpunkt, står i diktarpose i kvällsljuset. Mitt emot följer diktarfursten Goethe sin väns föreläsning, handen har han in­nanför västen, gesten påminner om Napoleon. Bredvid Goethe står hertigen av Sachsen-­Weimar, Karl August. Till vänster i bilden sitter Herder. Men något i bakgrunden sitter alltså Christoph Martin Wieland, hertiginnans förtrogna.

Hon hade rekryterat honom till Weimar från Erfurt 1772 för att uppfostra sin son, den blivande regenten. Snart hämtas också, kanske på Wielands rekommendation, Goethe till Weimar, därefter Herder och sedan Schiller och det som man senare kom att kalla för Weimarklassicismen kunde begynna. Den lilla residensstaden vid vattendraget Ilm blev den tyska litteraturens centrum i mer än ett århundrade. Och det var stadens kulturella betydelse som fick den nationella församlingen att skriva Tysklands första demokratiska konstitution i just Weimar och inte i det oroliga Berlin.

Prästsonen Christoph Martin Wieland föddes till världen den 5 september 1733 i närheten av Biberach, en hemstad han alltid älskade att hata. Nästan 80 år senare dog han i Weimar. Under sin livstid författade han en mängd verk, på vers, på prosa. Han skrev dikter, sagor, operalibretton med mera. Dryga 50 verk räknar jag till. Han översatte Shakespeare,­ Horatius och Cicero, grundade den tyska offentlighetens viktigaste tidskrift, Teutsche Merkur, där han verkade som politisk journalist och chefredaktör från 1773 till 1810. Om man ville följa med i vad som hände i revolutionens Frankrike var det Teutsche Merkur man läste.

Jan Philipp Reemtsma – tobaksfabriksarvingen som blev mecenat och litteraturprofessor, som kidnappades 1998 och släpptes fri först efter att en lösesumma i 300-miljonersklassen hade betalats ut – har skrivit den första större biografin över Wieland på flera decennier. Han har tidigare skrivit en doktorsavhandling om Wieland, satt igång nyutgivningen av författarens samlade verk, läst in ljudböcker och varit drivande i renoveringen av Wielands gods i Oßmannstedt utanför Weimar. Han har förberett sig ett halvt liv inför denna 700 sidor stora verksbiografi.

Wieland var ett brådmoget barn. Vid nio års ålder skriver han redan egna verser på latin. Som tonåring bestämmer han sig för att bli författare, och som 18-åring debuterar han med Die Natur der Dinge (1751), en kristen omdiktning av Lucretius De rerum natura. Wieland saknade uppenbarligen varken ambition eller självförtroende. När han är 19 har han redan hunnit publicera fyra verk och målmedvetet knutit kontakter med rätt personer inom den litterära världen.

Men det var inget dramatiskt eller stormigt liv. Visserligen träffade Wieland Napoleon, men till skillnad från Goethe blåste han inte upp mötet till något sensationellt. Några olyckliga kärlekshistorier, ett oäkta barn, in­nan han gifte sig med Anna Dorothea von Hillenbrand. 14 barn fick de, varav 5 dog. Framförallt utspelade det sig vid skrivbordet, i litteraturen och breven. Hans liv kunde rutas in i ett relativt litet geografiskt område: Magdeburg i norr, Düsseldorf i väst, Bern i syd och Dresden i öst, han reste inte ens till Italien eller Paris. Hans litterära verkan var desto större. Under sina nästan 80 år blev Wieland till den tyskspråkiga litteraturens mest betydande och mest bekanta författare, också utanför Europas gränser. I Weimar stod hans litterära stjärna som högst, mot slutet av det artonde seklet började den dala.

Så vem var denne författare som under sin livstid kunde mäta sig med den tyska litteraturhistoriens titaner. Och varför är han näst intill okänd idag, även för studenter i germanistik? I sina samlade verk, som Wieland sammanställde 1794, gjorde han ett försökt att själv sammanfatta sin litteraturhistoriska roll:

Det är nu fyrtiofyra år sedan författaren till de poetiska och prosa­lyriska verk, som förekommer i föreliggande kompletta utgåva samlade från sista hand, först framträdde i den tyska poet- och författarkåren. Hans karriär sträcker sig således över nästan ett halvt sekel. Han började den just när gryningen för vår litteratur började blekna från den uppgående solen; och han avslutar den, verkar det som, med dess nedgång.

Det Wieland menade med denna metafor var att han hade varit en del av den tyska litteraturens glansperiod – när den blivit en del av en världslitteratur, i höjd med den engelska, franska eller italienska litteraturen. Genom honom själv, Klopstock före honom, och Goethe och Schiller efter honom hade den tyska litteraturen blivit vad den var. Solen hade stått som högst under Wielands levnadstid, och han hade vuxit med den, nu höll det på att bli skymning.

Och visst var en sorts skymningstid i annalkande. Men ingen nedgång för den tyska litteraturen, där tog Wieland fel, men en litterär epok som skulle dyrka skymningen: den romantiska. Och bland det första som de tidiga romantikerna gjorde, med bröderna Schlegel i tidskriften Athenäum i spetsen, var att angripa Wieland. Han blev till en tacksam litterär antagonist. När det 19:e seklet tog vid introducerades nya kriterier för litteratur och litteraturkritik, ett av dem var originalitet.

Wieland kunde inte begripa hur man kunde anklaga honom för att sakna originalitet; vem som helst kan hitta på nytt material, men att hitta rätt form – och en ny form för gammalt material – är det som gör en poet, menade Wieland. Wieland var en fullfjädrad klassicist, en som behärskade versmåtten till fullo, som var lika hemma i den antika mytologin som i samtiden. Den nya tidens vurm för det medeltida Tyskland begrep han sig inte på. Patriotismen var honom främmande. Någon religiös svärmare var han aldrig.

Uppenbarligen var han vilse i den nya tiden. För 1800-talets läsare saknade den lättfotade, humoristiske, erotiska Wieland ”djup”. Han var en lekande författare som prövade och spelade med olika förhållningssätt till världen, av 1800-talet skulle han förstås som principlös och omoralisk, ”eftersom man inte kunde stå ut med det a-moraliska i framställningen”, som Reemtsma skriver.

En ytterligare faktor låg Wieland i fatet. Med Goethe och Schiller uppträdde för första gången en ny typ av författaren: Diktaren, de var inte bara människor som skrev litteratur – utan de förkroppsligade sina verk och en generations livsstil, drömmar, begär. Själva författaren blev någon som man i salongerna och stugorna började intressera sig för, som person, som geni. Wieland var en hantverkare i sin kammare, ingen man för rampljuset.

Den satiriska fabeln Abderiternas historia (1773–1780) verkar vara den sista bok som översatts till svenska. Söker man på Libris är det tydligt att Wielands höjdpunkt i den svenska offentligheten ligger i slutet av 1700-talet. Efter 1800-talet översätts och förläggs inte något verk av Wieland, Abderiternas historia undantaget. Det är typiskt Wielandstoff. Berättelsen utspelar sig i den antika staden Abdera, känd redan under antiken som en stad där dumhet och trams var endemiskt. Wieland skildrar en stad där invånarna förlorat sin omdömesförmåga (Kant var en entusiastisk Wielandläsare), det hjälper inte hur väl filosofen Demokritos, läkaren Hippokrates eller dramatikern Euripides argumenterar, lärdomen är att förnuftet alltid förlorar mot dumheten när den är tillräckligt utbredd. Dumheten skapar masshysteri i staden, den för staden till randen av ett inbördeskrig och slutligen är det dumheten, eller bristen på omdömesförmåga som låter staden ödeläggas av en skadedjursplåga. Det finns inte mycket mer att göra än att packa och ge sig av.

Abderiternas historia var ett tidigt exempel på en följetong – Tysklands förs­ta följetongsroman enligt Reemtsma. Arno Schmidt, en av få som har intresserat sig för Wieland före Reemtsma, menade att under tyskarna har ingen experimenterat så mycket med romanformen som Wieland. Reemtsma vågar sig på ännu ett postulat: ”Den moderna tyska litteraturen uppfinns av två författare, Lessing och Wieland.” Om Lessing står för den tyska dramatiken, står Wieland för prosan och romanen. Med Don Quijote-parafrasen Die Abentheuer des Don Sylvio von Rosalva (1764) och den första tyska bildningsromanen Geschichte des Agathon (1766–67) skapade Wieland prosatekniker som banar väg för ett objektivt berättande i romanen, introducerar perspektivbyten i den tyska prosan och låter för första gången roman­figurers plats och biografi styra vad de säger och tänker.

Under 1700-talet rådde det allmänt samförstånd om att tyska var ett underlägset litterärt språk. ”Det är Wieland som kommer att ändra denna offentliga konsensus”, skriver Reemtsma. Det gör han bland annat genom att medvetet arbeta för en modern litterär tyska, han uppfinner neologismer, metaforer och idiomatiska uttryck (till exempel ”inte se skogen för alla träd”), rensar ut franska och italienska låneord. Inte minst i arbetet med att översätta Shakespeare tvingas Wieland arbeta mycket kreativt med att hitta en tysk språkdräkt som kunde ge form åt Shakespeare. På nästan en halv sida radar Reemtsma upp exempel på nyord som stammar från Wielands penna.

Wieland var först med att översätta Shakespeare. Men det är romantikerna Schlegel och Tieck som några decennier senare skulle komma att skapa den kanoniska tyska Shakespeare. ”Försummad från första stund”, suckar biografen och argumenterar för förtjänsterna i Wielands översättning. Men han döljer inte dess brister: Wieland förkortade och utelämnade, inte minst obsceniteter – vilket hade med den schweiziska censuren att göra. Men liknande brister finns såklart även hos Schlegel och Tieck. Deras stora fördel: De kom efter. Wielands översättningar kunde användas som språngbräda, liksom hans språkliga nyvinningar, tekniker för berättande med mera. Wieland själv kunde lämnas åt glömskan.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Nej, litteraturhistorien är inte rättvis. Reemtsma gör sitt bästa för att rädda Wieland från den. Det gör han inte genom att förläna honom samtida aktua­litet. Utan genom att entusiastiskt läsa honom, verk efter verk, strof efter strof och visa varför det lönar sig att återupptäcka honom. Själv har jag beställt Abderiternas historia från bokbörsen och jag måste säga: Vilken briljant stilist han var, Wieland!

Bok:

Christoph Martin Wieland: Die Erfindung der modernen deutschen Literatur

Jan Philipp Reemtsma

(C H Beck 2023)