Från bygderomantik till globalisering

Ebba Witt-Brattström. Foto: TT.

Svårigheten med att skriva Sveriges moderna idéhistoria är inte att idéer saknats i vårt land utan att de varit alltför många, de flesta kortlivade och bortglömda lika snabbt som gårdagens modefluga.

Det fordras överblick och säkert omdöme för att kunna välja ut och redogöra för de någorlunda värdebeständiga idéerna ur flödet av alla ytliga trender och trosläror som strömmat genom våra massmedier, utbildningsanstalter och vardagsrum sedan förra sekelskiftet.

Men om någon har förutsättningar att klara uppgiften är det nog Svante Nordin, lundensisk professor i idé- och lärdomshistoria men dessutom sedan länge flitig kulturskribent, författare, idéspridare och debattör. Ännu på 1970-talet var han vänsterman och marxist men flyttade sig efterhand högerut, skrev stora filosofihistoriska verk och biografier om framstående konservativa kulturpersoner som Fredrik Böök och Sven Stolpe. Allt detta har gjort honom väl skickad att beskriva vad som hänt såväl på universiteten som på pressens kultursidor och i den tongivande skönlitteraturen. Det är också i huvudsak där han finner sina källor till sitt översiktsverk Tanke och dröm. Svensk idéhistoria från 1900.

Hans historiska framställning är indelad i fem perioder som i huvudsak
bestämts av politiska världshändelser som de båda världskrigen, kalla kriget, Sovjetkommunismens uppgång och fall:
1. ”Vid seklets källor” (1900–1914), 2. ”Under världskrisen” (1914–1939), 3. ”Beredskap och kallt krig” (1939–1960), 4. ”Strömkantringar” (1961–1989) och 5.”Efter historiens slut” (från 1989 till idag). Periodindelningen innebär att idéhistorien till stor del underordnas den politiska historien, fast speglad i den så kallade ”kulturdebatten”. Det innebär en viss begränsning men fungerar ändå bra för det mesta.

Under den första perioden dominerar ännu 1890-talets nationalistiska och bygderomantiska idéer i den kulturella offentligheten, och demokratin har ännu inte genomförts i Sverige, men det konservativa etablissemanget utmanas av socialister och kulturradikaler. Till de ledande idégivarna hör författare som Verner von Heidenstam, August Strindberg och Hjalmar Söderberg, litteraturkritiker som Fredrik Böök och John Landquist, kvinnosakskvinnor som Ellen Key och Elin Wägner, filosofer som Hans Larsson och Axel Hägerström.

Nästa period präglas av kommunismens och fascismens uppgång i Europa men även av Sveriges sekularisering, socialdemokratiskt folkhemsbygge och genombrott för idéströmningar som funktionalism, primitivism och modernism. Bland ledande idéspridare märks makarna Myrdal, Torgny Segerstedt, Nathan Söderblom, arbetardiktare som Harry Martinson och Artur Lundkvist.

Tredje perioden domineras till en början av kampen mot nazismen och sedan av kalla kriget mellan västmakterna och det kommunistiska Sovjetunionen. Bland idéspridarna återfinns beredskapsdiktare som Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson, akademiska kulturradikaler som Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius, fyrtiotalister som Erik Lindegren och Karl Vennberg.

Fjärde perioden kännetecknas av att den svenska kulturvänstern rycker fram på bred front men tvingas till reträtt när kommunismen bryter samman i Sovjetunionen och andra östeuropeiska stater. Här finns vänsterdebattörer som Jan Myrdal, Göran Palm och Olof Lagercrantz.

Femte perioden bjuder på postmodernism, globalisering, nyliberal folkhemskritik, multikulturalism, identitetspolitik och – främst på grund av internet – en radikal förändring av hela medielandskapet och kulturlivet i stort. Väl synliga idégivare är till en början Horace Engdahl och radikalfeminister som Ebba Witt-Brattström, men under senare tid en viss återgång till kritisk rationalism, representerad bland annat av liberala debattörer som Lena Andersson.

Allt detta låter sig sägas, och det sägs välgörande distinkt, kunnigt och underhållande av Svante Nordin. Dock finns viktiga idéer som undgått hans uppmärksamhet, sannolikt därför att de inte primärt framförts av akademiker på kultursidorna eller i bokform utan av icke-akademiker i mer folkliga sammanhang. Först och främst sådana idéer som lanserats av folkrörelser som nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och miljörörelsen. Pingströrelsen berörs visserligen i ett avsnitt om Sven Lidman och Lewi Pethrus men andra frikyrkor, som saknar intellektuella företrädare av Lidmans kaliber, lämnas utanför. Miljörörelsen berörs inte alls, fast en av dess inhemska klassiker, Elin Wägners Väckarklocka från 1941, faktiskt omtalas, dock enbart som feministisk stridsskrift, inte som den stridsskrift om miljön som den också var. Ej heller omtalas moderna miljödebattörer som Sverker Sörlin eller Greta Thunberg.

Märkligt är också att Nordin, trots sitt eget ungdomliga engagemang i väns­tern, inte nämner inflytelserika icke-akademiska idéspridare som Jan Guillou eller Göran Greider. IB-affären på 70-talet förbigås med tystnad, likaså den livliga debatten om politisk teater och om den så kallade manifeststriden i Göteborg på 80-talet. Aktuella högerdebattörer som Alice Teodorescu nämns inte heller. Uppenbarligen är Svante Nordin mer intresserad av vad som händer i Stockholm, Uppsala och Lund – inte minst Lund – än vad som händer i andra och mindre akademiska delar av landet. Jag noterar också en del små men förargliga sakfel, till exempel att litteraturvetaren Kurt Aspelin skulle ha utgivit antologin Humaniora på undantag från 1978. Aspelin var visserligen en av initiativtagarna till boken men avled ett år innan den var färdig. Rätt utgivare är den av Nordin aldrig nämnde göteborgaren Tomas Forser.

Populärt

Semantikens magi

Tomas Tranströmer skriver: ”Nu smyger solnedgången som en räv över detta land.” Det är omedelbart förståeligt, trots att ”solnedgång” och ”räv” inte tycks ha något gemensamt. Om denna semantikens magi, och den något mindre poetiska mekaniken bakom den, handlar Peter Gärdenfors nya bok.

Trots dessa begränsningar finns mycket att hämta i Nordins översiktsverk. Här finns utmärkta karakteristiker av enskilda betydande forskare, särskilt av filosofer som Axel Hägerström, Hans Larsson och Ingemar Hedenius, teologer som Nathan Söderblom och Anders Nygren, samhällsvetare som Rudolf Kjellén och Herbert Tingsten, historiker som Harald Hjärne och Lauritz Weibull. Karakteristikerna blir mer kortfattade ju närmare nutiden Nordin kommer, men de är överlag rimliga. Alldeles utmärkt är vad han skriver om den kuriösa kulturprofilen Jan Myrdal och om den likaså kuriösa postmodernismens inflytande på universitetskulturen. Högst läsvärda är också hans kapitel om ”den nya media­la scenen” och om globaliseringen samt Sveriges nya roll efter Sovjetkommunismens fall, då vårt land berövades sin uppmärksammade favoritroll som ”medelväg” mellan västlig kapitalism och östlig kommunism.

Vad skiljer då Sverige idéhistoriskt från andra länder i Europa? Egentligen inte särskilt mycket, menar Nordin, i varje fall inte om man jämför oss med våra nordiska grannländer. Däri har han säkert rätt. Allmänt kan man säga att vi har varit lite mer sekulariserade och samtidigt en smula mer försiktiga, prosaiska, konflikträdda och ”mittimellan” jämfört med andra folkslag. Vi är hyggligt rationella, här finns inga galna utopier men inte heller så många geniala och epokgörande tankar. Utom förstås hos August Strindberg, men han var ju inte heller riktigt klok enligt normalsvensk uppfattning.

I slutkapitlet skriver Nordin att han har försökt skriva ”en berättelse utan hjältar och utan skurkar”. Det har han i så fall inte helt lyckats med, eftersom hans beskrivning av exempelvis postmodernismen och av Jan Myrdals politiska idévärld faktiskt är rätt förödande, medan däremot dristiga sanningssägare som Torgny Segerstedt och Vilhelm Moberg, trots individuella brister, framstår i heroisk­ glans också i detta översiktsverk, liksom i många tidigare. Men om detta är ett misslyckande från Svante Nordins sida, är det ett misslyckande jag är tacksam för.

Lars Lönnroth

Professor emeritus i litteraturvetenskap.

Mer från Lars Lönnroth

Läs vidare