Den saknar förvisso inte komiska inslag (av det svartare slaget), men rymmer mer tragedi än komedi. Titeln anspelar förstås på Dantes Den gudomliga komedin, men om den senare i alla fall slutar i paradiset, så ligger Balzacs fokus mer på skärselden. Och på det helvete som människan kan erfara redan i detta livet.

Nu föreligger en ny biografi över Balzac – eller snarare antibiografi. Författare är Peter Brooks, litteraturforskare verksam vid Princeton. Den underfundiga titeln lyder Balzac’s lives (The New York Review of Books), och speglar Brooks försök att förstå Balzac, inte genom dennes eget liv, utan via några av de här 2 472 liven som fötts ur Balzacs hjärna. Brooks tar fasta på de möjligheter konsten erbjuder upphovsmannen att uttrycka sitt liv genom andra människor, och som Balzac mer än någon tog tillvara på – i alla fall om vi utgår från frekvenser. Frånsett bokens inledande respektive avslutande kapitel, tar samtliga kapitel därför avstamp i Balzacs romanfigurer, däribland Eugène de Rastignac, Esther Gobseck, Lucien de Rubempré och Jacques Collin (alias bland annat Vautrin). Stilgreppet är effektivt – Brooks lyhördhet, uppslagsrikedom och förmåga att knyta samman romanfigurerna med händelser i upphovsmannens liv gör att man som läsare faktiskt tycker sig förstå även människan Balzac litet bättre. Trots det begränsade formatet lyckas Brooks få fram de övergripande strukturerna i den enorma romancykeln. Han överdriver inte det biografiska, men pekar (i indirekt polemik mot nykritiken) på det till synes självklara – ett litterärt verk kan inte undgå att filtreras via den livserfarenhet som sitter i den hjärna som har skapat verket.

Det är alltså insikten om det moraliska förfallet som får Vautrin att bryta mot alla moraliska påbud. I hans ögon är de inte vatten värda.

Den mänskliga komedin är alltså samlingsnamnet för de drygt 90 romaner som Balzac skrev inom loppet av cirka 20 år, fram till sin död 1851. Många publicerades först som följetong i pressen, varför utgivningsdatumen kan skifta – en talande detalj, eftersom den fungerar som en symbol för att Balzacs arbetstempo var av ett sådant slag att han nära nog skrev i kapp med sig själv. Verkets litteraturhistoriska betydelse kan knappast överskattas, Balzac kan rentav sägas vara den som skapade den realistiska romanen, kanske hela 1800-talsromanen. Till dem som påverkats av honom kan vi räkna Charles Dickens, Émile Zola och Henry James. Balzacs ymniga stil – den som ser sig som hela samhällets sekreterare kan ha svårt att sätta punkt – och läggning för melodrama gör att han inte alltid ses som lika framstående som de mer förfinade Stendhal och Flaubert.

Även Gustave Flaubert och Marcel Proust, författare med ett mer sofistikerat stilideal där varje kommatecken vägs på guldvåg, har inspirerats av Balzac. I Prousts fall gäller det även ambitionen att skapa en hel värld i monumentalt romancykelformat – På spaning efter den tid som flytt är tydligt påverkad av Den mänskliga komedin. Proust delade även Balzacs läggning för nattarbete, en arbetsdisciplin som i kombination med deras bräckliga hälsa gjorde att de båda nära nog skrev ihjäl sig.

Det är också viktigt att komma ihåg att Balzacs syfte inte bara var litterärt. Hans ambitioner att arbeta som en naturvetenskapsman, gjorde honom också till en föregångare till naturalismen. Målet var att arbeta som en samhällets naturvetenskapsman, och beskriva det sociala livets arter (”espèces sociales”), på motsvarande sätt som zoologerna beskrivit arterna inom djurlivet. För detta syfte behövde han nedteckna allt, ”faire concurrence à l’état civil” (tävla med folkbokföringen). Det säger sig självt att Balzac aldrig kände sig färdig – det fanns alltid en ytterligare observation att nedteckna, och även Brooks pekar på att den exceptionella arbetstakten inte bara berodde på alla fordringsägare som jagade honom i hasorna, utan också på denna storslagna ambition: att bli det franska samhällets sekreterare. Oscar Wilde har fångat det i sin sinnrika beskrivning: Balzac uppfann inte bara 1800-talsromanen – Balzac uppfann 1800-talet.

Som den naturvetenskapsman han ville se sig som, gav han också sin komedi en tydlig analytisk struktur, i tre övergripande genrer. ”Folkbokföringen” kom till uttryck i hans Études de mœurs, en sorts folklivsskildringar från det franska 1800-talet, både i Paris och på landsorten. Här sätter han sig före att skildra män och kvinnor, unga och gamla, underklass och överklass, det privata och offentliga, det civila och det militära – och så vidare. Varenda aspekt av det franska samhället skulle nedtecknas och beskrivas ned i minsta detalj. På denna grund bygger Balzac sedan på med sina Études philosophiques, där han försöker reda ut de orsaker och mekanismer som ligger bakom de sociala fenomen han har konstaterat i sina sedeskildringar. I ett tredje steg, slutligen, redovisar han i sina Études analytiques de underliggande principer som styr och reglerar socialt och mänskligt liv. Utöver dessa sammanhållande principer, förstärks helheten ytterligare av att Balzac använder sig av stilgreppet ”återkommande personer”. Att en person som är huvudperson i en roman sedan återkommer i andra romaner, ibland bara i marginalen, förstärker illusionen av att det är en verklig värld läsaren bevittnar.

Parallellt med de vetenskapliga och folkbokförande ambitionerna så är Balzac – tack och lov – en fantastisk sagoberättare. Han hade den uttalade ambitionen att skriva en Västerlandets Tusen och en natt. Brooks lyfter fram ett antal direkta anspelningar på den arabiska förlagan, och konstaterar att litteraturhistoriens store realist aldrig väjer för övernaturliga inslag. Tvärtom väver han in dem i den mest banala vardagstillvaro, en kombination av hyperrealism och metafysik som ytterligare lyfter berättelserna.

Ett grundläggande och återkommande tema i den mänskliga komedin är pengar. Liksom andra före honom pekar Brooks på den grymma ironi som låg i att samtidigt som Balzac bättre än de flesta förstod den monetära ekonomins mekanismer, så var han fullkomligt oförmögen att hantera sin egen privatekonomi. Diverse entreprenörsprojekt (från tryckerier till silvergruvor), innebar att han skuldsatte sig upp över öronen.

Balzacs blick för vad pengar gör med människan, gör honom även till en föregångare till Karl Marx. Förvisso är det Max Weber som brukar kallas borgerlighetens Marx, men frågan är om beteckningen inte är lika giltig för Balzac. I en mening når han samma slutsatser som Karl Marx, om än från ett konservativt perspektiv, och utan Marx ideologiska ambitioner. Balzacs berättelser är en tydlig uppvisning i hur kapitalismen äter sig in i människors själar och förgör dem, ibland moraliskt, men ibland också bokstavligt talat. Handlingen i Den mänskliga komedin kretsar därför kring yrken och företeelser som springer ur den monetära ekonomin, här vimlar av bankirer, nyrika, ockrare, arvtagare och kurtisaner. Allt kan köpas. Allt är till salu – bara priset är det rätta. Och Balzacs figurer går bokstavligen över lik för ekonomiska syften.

Men det är långt ifrån några programmatiska skrifter – Brooks visar träffande hur sammansatta Balzacs människor är. Liksom de naturvetenskapliga ambitionerna inte resulterar i ett social-zoologiskt museum, leder Balzacs moraliska indignation inte heller till någon moralfilosofisk eller ideologisk utställning.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ett intressant exempel som Brooks lyfter fram här är romanfiguren Jacques Collin, kanske mer känd under någon av alla sina pseudonymer, framförallt då Vautrin. Vautrin är en förrymd straffånge, som antar ett antal falska identiteter, bland annat som präst. Vautrin är fullkomligt amoralisk. En form av Mefistogestalt som lockar godtrogna in i såväl framgång som fördärv. Samtidigt pekar Brooks på att Vautrin framstår som den mest moralistiska av alla romanfigurer. Skälet är att han är den som verkligen förstår vilket vedervärdigt samhälle Frankrike efter revolutionen och Napoleon har utvecklats till. Balzac var en stor beundrare av Napoleon, men då inte som fältherre utan som samhällsbyggare. Napoleon minus krigen är hans ideal, och han menar att Napoleon byggde upp den ordning som samhället behöver. Det är denna sociala ordning som rovkapitalismen bryter ned. Människor blir som spindlar instängda i en burk, där den vinner som äter den andre. Det är bland annat detta Balzac vill visa genom att analysera och sätta det sociala livets mekanismer på pränt.

Det är alltså insikten om det moraliska förfallet som får Vautrin att bryta mot alla moraliska påbud. I hans ögon är de inte vatten värda. Samhällskontraktet är genomruttet och även det genomsyrat av pengars makt – de stora skurkarna beskyddas av systemet medan det är de småkriminella som fångas upp. Balzac sammanfattar problematiken i en lika drastisk som träffande händelseförlopp: den tidigare straffången och amoralisten Vautrin, slutar som chef för den franska säkerhetspolisen.

Balzac själv beskrev Vautrin som romanseriens ryggrad. Brooks berör också kopplingen mellan Vautrin och författaren Balzac, en idé som man som läsare gärna hade sett honom utveckla vidare. Vautrin är den som mer än någon annan griper in i andra romanfigurers liv. Han kan rädda en gestalt från självmord, bara för att några böcker längre fram, mer eller mindre indirekt, tvinga samma människa in i döden. Vautrin styr och ställer, och i hans händer blir andra människor till marionetter. En beskrivning, så god som någon, av en riktig författares värv.