Den 25 maj 2020 i Powderhorn Park i Minneapolis dödades George Floyd av polismannen Derek Chauvin. Floyd greps efter att ha försökt betala i en livsme­delsbutik med en förfalskad 20-dollarssedel. Han låg på magen på marken med handbojor me­dan Chauvin pressade sitt knä mot hans hals i nästan åtta minuter trots att Floyd gång på gång ropade att han inte kunde andas. Efter Floyds död bröt protester ut i Minneapolis och under veckorna därefter i mer än 50 städer både i USA och i flera europeiska länder. I Sverige hölls i början av juni stora demonstrationer i både Stockholm, Göteborg och Malmö.

Ledande i protesterna är den så kal­lade Black Lives Matter (BLM)-rörelsen som fått stor internationell uppmärksamhet. Under sommaren bildades även en svensk Black Lives Matter-organisation, Black Lives Matter Sweden. Den svenska debatten har till stor del kommit att handla om Sveriges koloniala historia, Carl von Linnés betydelse för rasismens idéhistoria och samtidens afrofobi. Sommarens debatt nådde ett slags crescendo när den vid tidskriften Expo verksamma skribenten Bilan Osman den 30 juni i Expressen hävdade att Sverige är ”vithetens högborg”. Osman skriver:

”Protesternas genomslag i Sverige är ett erkännande av Sveriges arv, inte USA:s. Det var inte amerikansk kultur som gav världen hittepå-vetenskapen att mäta skallar. Det var inte i USA rasismens stamfader föddes – Carl von Linné. Det var Sverige som ­tillsammans med Danmark skeppade hundra­tusen slavar över Atlanten.

”Istället förvandlas dessa historier och människor till abstrakta symboler i en debatt som handlar om allting annat än deras liv.”

Det är inte USA som koloniserat Sápmi eller väntat fram till slutet på 1950-talet innan romer fick rösträtt här. Det är inte USA som grundade världens första statliga rasbiologiska institut och sedan dess gjort typ noll för att på allvar göra upp med det. Istället har man fortsatt på samma sätt som innan: varit vithetens högborg och exporterat bilden av Sverige som det homo­gena landet som nyss upptäckt mångkultur.”

Osmans text kan uppfattas som ett lågvattenmärke där hon utan att generas översatte den afroamerikanska erfarenheten till dagens Sverige. Mer än ett lågvattenmärke visade artikeln även hur en viktig debatt i rekordfart inramades av kulturkrigets alla kännetecken, snabba och osmälta åsikter om komplicerade historiska skeenden, knivskarpa konfliktlinjer längs med vilka välbekanta debattörer fattar posto i sina på förhand bestämda positioner och ett högljutt moraliserande. I debattens narcissism glömdes dock det viktigaste bort, sakfrågan.

Om vi vill förstå måste vi läsa på och vi måste vara medvetna om den långa debatten i de brittiska kolonierna mot slaveriet långt före självständighetsförklaringen. Personer som kväkaren Benjamin Lay, vars bok All Slave-Keepers that Keep the Innocent in Bondage, Apostates, tryckt 1737 i Philadelphia av Benjamin Franklin, utgjorde ett rasande teologiskt angrepp på slaveriet som samhällsinstitution, visar hur det var långt ifrån självklart att alla vita var förtryckare.

Om vi vill förstå dagens USA behöver vi också ha bättre kunskap om vad som drabbade dem som köptes och såldes som slavar. Det är deras ättlingar som i dag lever med arvet efter hundratals år av slaveri.

I sin bok Soul by Soul. Life Inside the Antebellum Slave Market beskriver historikern Walter Johnson hur slavmarknaderna i New Orleans, de största i USA, där nästan 100 000 människor köptes och såldes, fungerande under åren efter att USA 1807 hade antagit den lag som förbjöd importen av slavar. I och med förbudet mot import av nya slavar blev det nödvändigt att förflytta den slavbefolkning som framförallt varit koncentrerad till de övre sydstaterna, till bomullsfälten i det djupa Södern. Till slavmarknaden för denna interna slavhandel i New Orleans kom de flesta slavarna och där delades många familjer och såldes.

Johnson skildrar hur slavhandlarna förberedde sina ”varor” inför de slavauktioner som hölls vid något av handelshusen i New Orleans. De skulle vara i god form för att betinga ett så bra pris som möjligt. ”I slavfållorna var läkarbehandling enbart ett affärstrick, ingenting mer. De medicinska utgifterna var spekulationer inte olika andra spekulationer säljarna gjorde, den omsorg man visade gentemot slavarnas kroppar handlade om en förhoppning att de skulle säljas. När den förhoppningen försvann, försvann också säljarens omsorg.” Johnson visar hur ­slavhandlaren John White förde anteckningar om de investeringar han gjort för att bota en sjuk slav vid namn Harriet. Så länge det fanns en möjlighet att rädda Harriets liv och därmed den förtjänst White räknade med vid en försäljning fick hon medicinsk behandling. Hennes barn, mindre värdefulla för White än hon, fick ingen behandling och såldes så snabbt det var möjligt när de övergick från att vara sin mors ansvar och istället blev slavhandlarens.

I slavhandlarnas anteckningsböcker beskrivs hur slavhandlarna arbetade för att förbereda slavarna för försäljning. Hur de handlar mat för att slavarna ska äta upp sig inför auktionerna, nya kläder och skor så att de ska se friskare ut. I oktober 1857 redovisas i en av John Whites anteckningsböcker hur han inhandlar fyrtio identiska blå arbetsställ till slavarna i hans slavfålla. Syftet var att maskera skillnader mellan slavarna, att täcka över eventuella kroppsliga problem och att få dem att framstå som en enhetlig massa.

Bortsett från att ”paketeras” indelades slavarna även i raskategorier. Dessa skilde sig åt mellan hur slavhandlarna talade med varandra om slavarna och hur dessa beskrevs för köparna. Internt användes kategorier som ”Prime, No. 1, No. 2” och så vidare, ett sätt att beskriva en slavs förväntade värde. I köpekontrakten användes dock nästan uteslutande biologiska ras­kategorier som ”Negro, Grife, Mulatto eller Quadroon”. Syftet var att ge köparen kunskap om slavarnas biologiska arv, huruvida de var blandade och hur den blandningen såg ut. Detta påverkade i sin tur värdet av en slav och vilka arbetsuppgifter slaven skulle kunna förväntas sköta.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Johnson beskriver en central del av den historia som lett fram till dagens samhälle. Den är central för att det är här, i köpandet och säljandet av människor som varor, slaveriets omänsklighet blir tydlig. I de sönderslitna familjer som forskare menar är ett arv som fortfarande präglar den afroamerikanska familjen och påverkar människors socioekonomiska möjligheter. Det är lätt att glömma bort att den historian endast är några generationer bort. Det är fullt möjligt att nu levande äldre personer i barndomen kan ha träffat människor som var de barn som såldes på slavmarknaderna i New Orleans.

Ett av de intressantaste exemplen på muntlig nedskriven historia är författaren, antropologen och filmaren Zora Neale­ Hurstons postumt publicerade bok Barracoon. The Story of the Last ”Black Cargo”, i vilken hon intervjuar en av de sista över­levande från mellanpassagen över Atlanten, Cudjoe Lewis. Han hade tagits som slav i Västafrika och olagligt förts till USA på det sista dokumenterade slavskeppet Clotilda. Han anlände insmugglad till Mobile, Alabama, 1860. Zeale Hurston träffade och intervjuade Lewis 1927 som dog 1935.

Idén att det existerar en koppling mellan de historier som till exempel Johnson berättar och de liv som människor som Cudjoe Lewis lever och den svenska histo­rien eller, för den delen, samtiden blir mycket svårt att ta in. Istället förvandlas dessa histo­rier och människor till abstrakta symboler i en debatt som handlar om allting annat än deras liv.

Historien missbrukas, ett missbruk som innebär ett ytterligare övergrepp.