Istället för att öppna nya vägar för medlemmar av historiskt sett förfördelade grupper permanentar och förstärker fixeringen vid identiteter en uppdelning av medborgarna i alltmer fragmenterade enklaver, vilka strider om makt och positioner i ett nollsummespel som sliter sönder samhället. Denna utveckling har fått gå längst i USA, men vi ser den också i andra delar av världen, först och främst Storbritannien, men även i Sverige och övriga, främst norra Europa. Yascha Mounk är professor vid Johns Hopkins-universitetet, skriver regelbundet i bland annat The Atlantic och gör sedan flera år den ambitiösa podden The Good Fight. 

Han är både historiskt och teoretiskt bildad och vet hur man för ut kunskaper på ett gediget pedagogiskt sätt, vilket han visar i sin nya bok. The Identity Trap. A Story of Ideas and Power in Our Time är både en saklig beskrivning av den teoretiska bakgrunden till vår tids ideologiska urspårning i västvärlden, vidare en förklaring av hur dessa idéer kunde få så snabbt genomslag, och samtidigt ger den ett antal konstruktiva förslag på hur vi ska komma vidare. Han är själv både ideologiskt och inte minst filosofiskt, vilket han särskilt understryker, liberal. Det centrala för honom är yttrandefriheten, den fria debatten och tron på universalism samt att en godartad utveckling är möjlig, om vi tillämpar liberala principer för fri- och rättigheter.

Liksom tidigare ideologier med totalitära anspråk är det just de liberala friheterna som identitetssyntesen utmanar. Mounk väljer att i grund och botten vara optimistisk, vilket också bidrar till att det är givande att läsa hans bok. Det är lätt att bara raljera över identitetssyntesen, välja de dummaste exemplen på woke och få hånskrattarna på sin sida. Sådana böcker finns numera i massor, men de bidrar inte till någon öppning som kan leda vidare, utan gräver bara ner sig – och oss – djupare i det samtida eländet. Mounk poängterar att det faktiskt finns orättvisor som även kan vara strukturella, och att vi på något sätt måste förhålla oss konstruktivt till dessa. Där­emot avfärdar han bestämt identitetssyntesen och, som boktiteln tydligt an­ger menar han att den är en fälla, inte minst för dem som den var tänkt att hjälpa.

Mounk har verkligen tagit till sig den pedagogiska grundformeln att först säga vad han ska göra, sedan göra det för att därpå rekapitulera vad han gjort. Varje avsnitt inleds med en preliminär sammanfattning och avslutas med en punktlista med key takeaways som tydliggör hans resonemang. Det är föredömligt. För den som inte tidigare har bekantat sig med dessa frågor är boken en perfekt genomgång. Ingen kommer hädanefter att kunna göra sig dum och försöka vinna debatten om dessa frågor genom att låtsas som om det inte förekommer någon identitetspolitik, att woke inte finns och att det aldrig har skett någon deplattformering.

Å andra sidan kan inte heller de mera ytliga kritikerna av hela identitetssyntesen nöja sig med att skratta bort saken. Boken inleds med en teoretisk genomgång, varpå följer en förklaring av hur dessa idéer kunde få så brett och snabbt genombrott, varefter han går igenom varför de är skadliga och så avslutningsvis föreslår han en framkomlig väg ut ur fällan. Boken är också full av chockerande, sorgliga, korkade exempel på hur teorierna har lett till vansinniga beslut på alla nivåer i samhället, inte minst i amerikanska skolor där det tydligen har blivit allt vanligare att dela upp eleverna utifrån deras påstådda etniska tillhörighet. Svarta barn med svarta, vita med vita och asiatiska med asiatiska. Redan på denna ytligaste nivå uppstår problem för alla dem som har blandad bakgrund eller som inte identifierar sig som det förväntas. Inte minst många afrikanskamerikanska medborgare är kritiska till att än en gång sorteras bort, även om det denna gång sägs vara för deras egen skull.

Identitetssyntesen bygger på en kombination av franska teoribildningar, inte minst Michel Foucaults, Edward Saids kritik av vad han kallade orientalismen, Gayatri­ Spivaks och diverse andra postkoloniala och feministiska resonemang. Mounk understryker att åtminstone vissa av de teoretiker som har fått uppleva hur deras tankar förvandlats till slagord, har reagerat med förskräckelse på både förenklingar och på det missbruk dessa har möjliggjort. Kombinationen av postmodernism, postkolonialism och vad som kallas kritisk rasteori är det som, enligt honom, har gett upphov till identitetssyntesen.

Denna teoribildning tycks mer vara grund för en viss typ av aktivism än för verkligt intressanta teoretiska resonemang, av den enkla anledningen att den snarare än någon tes som går att pröva bygger på dogmen att vita per definition är rasister. Andra viktiga beståndsdelar är feministisk ståndpunktsteori och intersektionalism.

Ståndpunktsteorin menar att det inte finns några rena åsikter, ingen direkt väg mellan fakta och sanning, utan vem man är avgör alltid vilken ståndpunkt man intar. Enligt denna teori går det i princip inte att föra sakliga resonemang, för det finns ingen objektivitet och detta gäller inte bara för humanistiska och samhällsvetenskapliga resonemang, utan i de grövsta versionerna även natur­vetenskapliga data och matematik. Denna teori, eller vad det nu ska kallas, är själva urkällan till tankarna om att var och en har sin egen sanning, och resultatet av den blir att all forskning, liksom all debatt i politiska frågor, helt bygger på och utgörs av maktkamp.

Intersektionalism handlar i sin tur om att analysera hur olika grunder för diskriminering samspelar, så att vara svart och att vara kvinna skapar dubbla problem. Därtill kan läggas alltifrån olika handikapp till homosexualitet, och så vidare. Där­emot verkar det inte gå att vända på steken så att en svart kvinna med överklassbakgrund skulle kunna betraktas som privilegierad i någon mån. Mounk sammanfattar identitetssyntesen i sju punkter: skepsis riktad mot en objektiv sanning; diskursanalys med uttryckligt politiska mål; essentiella identitetskategorier, fast som strategisk utgångspunkt, eftersom raser som sådana inte finns, men de förmodas ändå finnas som sociala konstruktioner och postuleras för att föra antirasistiska resonemang; intersektionalism med utgångspunkten att olika grupper inte kan förstå varandra; samt pessimism vad gäller Västerlandet över­huvudtaget.

De spår av intressanta idéer som kan finnas hos de enskilda teoretikerna, forskarna och filosoferna sköljs bort i den stormflod som identitetssyntesen utgör. Den som sätter sig in i detta kommer inte mer att förvånas då unga aktivister utropar att hela västvärlden måste utplånas och att vita i princip måste utrotas. Lika litet som man bör förvånas av att det är meningslöst att fråga dem vad som ska ersätta det man utplånar:

Ideologiskt mynnar det hela ut i den mest extrema kollektivism, för vilken ingen är något annat än sin gruppidentitet, samtidigt som avsaknaden av all objektiv sanning löser upp hela världen i grupper som befinner sig i ständig kamp med varandra. Mounk betraktar sig som progressiv liberal, även i filosofisk mening, och det är lätt att förstå hur desperat han blir av detta idékluster som sammantaget lägger grunden för en extremt reaktionär världsbild i vilken universella fri- och rättigheter ersätts av ändlös maktkamp och där den självständiga individen, utgångspunkten för hela vår västerländska syn på rätt, frihet och demokrati, avskaffas; först som idé, sedan även i praktiken. Det är inte oväntat att somliga av de mest extrema aktivisterna numera även uppmuntrar vita att se sin hudfärg som sin främsta identitetsmarkör, något som passar som hand i handske för högerextrema identitärer.

Mounks genomgång är tydlig och övertygande, just för att han samtidigt som han är starkt kritisk inte avfärdar de sociala problem som också finns. Det är bara det att han anser att identitetssyntesen snarare än att befria människorna kommer att låsa oss, fånga oss i den fälla som gett boken dess namn. Hans genomgång av hur han, med en blinkning till 68-ornas ”långa marsch genom institutionerna” kallar ”den korta marschen genom institutionerna”, har gått till är också mycket intressant, även för att den rent principiellt visar hur idéer i de socia­la mediernas tid utvecklas – inte minst genom att förytligas.

Historiskt sett har detta hänt flera gånger, med darwinismen som ett av de intressantaste och mest ödesdigra exemplen, långt innan sociala medier drev upp tempot och ökade fragmenteringen i offentligheten. Den som vill förstå ideologisk påverkan i vår tid måste undersöka hur flödena ser ut på X (Twitter), Facebook och numera även Instagram och Tiktok.

Mounk poängterar emellertid särskilt vilket genomslag indentitetssyntesens tankar ursprungligen fick på den numera nedlagda mikrobloggen Tumblr. Den startades 2007, så den tillhör den första generationen sociala medier och den blev snabbt en plattform för tonåringar och ungdomar som experimenterade med sina identiteter. Inte minst blev den en plats där man samlades i olika minoritetsgrupper med de anspråk på särskild tillgång till kunskaper som användarna gjorde utifrån dessa. Ståndpunktsteori och intersektionalism kom att bli centrala företeelser på Tumblr, i sina plattaste popversioner: Jag vet något du inte ens kan förstå på grund av vem jag är.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det blir uppenbart hur lockande en sådan teori är för en redan i sig själv rätt narcissistisk, genomsnittlig tonåring som letar efter enkla och tillfredsställande sätt att förstå världen och bekräfta sig själv. Från 2010 till 2020 exploderade utvecklingen och trots att flertalet åtminstone bland de amerikanska medborgarna, oavsett bakgrund och identitet, är skeptiska till idéerna så har de kommit att genomsyra medier, filmindustrin, popkulturen, akademin och reklamen.

Flera faktorer skyndade på utvecklingen, inte minst Donald Trumps valseger och presidentskap som skapade känslan av att alla måste samarbeta för att motverka honom. I en kultur där det redan var lätt att avfärda kritiker med hänvisning till deras hudfärg, kön, ålder eller läggning blev det i princip omöjligt att överhuvudtaget utöva någon kritik mot identitetssyntesen. Massmedierna kolporterade den för att ge sin publik vad den ville ha, och för såväl administratörer på universiteten som HR-avdelningarna i förvaltningar och företag fyllde den dessutom den välkomna funktionen att skapa större behov av byråkrater, kontrollanter och kommunikatörer. Det är inte en slump att dessa avdelningar har vuxit mångfalt mer än andra verksamheter de senaste tio åren. För en byråkrat är det välkommet med nya behov av att väga, mäta och räkna som ger flera av dem uppgifter i organisationerna – och ytliga identitetsegenskaper som hudfärg och kön är mera lättkontrollerade kategorier än intellektuella olikheter, kulturella intressen eller ideologiska hemvister och annat som dessutom kan förändras under en livstid.

Både som historieskrivning om vår samtids viktigaste ideologi och på ett principiellt plan är boken högst intressant, då den så tydligt framställer hur ett idékomplex kan förytligas och förenklas för masskonsumtion genom medier­ och hur idéer påverkar utvecklingen. I detta ligger inte bara en historisk skildring av den nära samtiden utan en varning för framtiden: idéer och teorier kan verkligen få inflytande på verkligheten, och det gäller inte bara identitetssyntesens påståenden, utan även andra tanke­system, hur osammanhängande, ytliga eller ogenomtänkta de än må vara. Idéer­ kan vara farliga, men farligast av allt är idéer som utdefinierar kritik, vilket är själva kärnan i varför identitetssyntesen är så destruktiv.

Det finns mycket att tillägga och diskutera vad gäller den liberala universalismen, vilken är ett fint ideal i teorin, men där fastnar Mounk i teorin utan att riktigt gå in på det problematiska inte bara i dessa utan i alla universalistiska anspråk (som jag skrev om i Axess nr 9/2019). Liberalismen har under detta sekel visat sig ha stora svagheter (som jag redogör för i en understreckare i Svenska Dagbladet (9/12 -19), vilket absolut inte innebär att den kan avfärdas. Däremot gäller det att hantera dessa anspråk med samma sakliga (själv-)kritik och pragmatiska syn på vad som är önskvärt respektive vad som är möjligt som Mounk efterlyser i relation till identitetssyntesen. Viktigast av allt just nu är att vi återskapar möjligheterna till fruktbara möten och samtal inom vetenskap, medier och politik. Mounks bok ger nödvändig kunskap som rätt använd kan hjälpa oss att komma ur fällan.

THE IDENTITY TRAP: A STORY OF IDEAS AND POWER IN OUR TIME
(YASCHA MOUNK) Penguin 2023