Instinkten att titta bort gör ensamhet, likt barnlöshet eller sorg, till svårbruten samtalsmark oavsett hur det står till med den egna livssituationen. Kanske är det detta underskott på berättelser och meningsutbyten som har gjort boken Allein populär bland både tyska läsare och kritiker. Litterärt handlar det nämligen om en ganska anspråkslös text, men i ett samhälle med alltfler ensamlevande finns en törst efter reflektion på både makro- och mikronivå: Hur kan ensamhet vara skuldbelagd i en kultur som hyllar frihetsälskande individualister? Och kan man leva ett gott liv utan livspartner?

Författare till Allein är Daniel Schreiber, kulturvetare med en biografi om Susan Sontag och två personliga essäböcker bakom sig, Nüchtern och Zuhause. I likhet med dessa utgår hans senaste text från egna upplevelser skildrade med modigt sänkt gard – som dock inte tappas helt till marken vilket känns välgörande i de exponerade navlarnas tidevarv.

Istället för att bjuda in till voyeurism skildrar Schreiber sitt singelliv i Berlin på ett sätt som väcker empati och intresse, även där man inte delar hans perspektiv. När han vid något tillfälle blir litet självömkande och man frestas att tänka ryck upp dig, karl, så fångas man snart av hans okonstlade ärlighet och ”gnället” faller isär i beståndsdelar som är svårare att avfärda: förtvivlan, ledsamhet och längtan. Schreibers sorg över att det inte blev som han tänkt framstår med ens som förståelig – att han tvingas ta avsked från drömmen om att en gång bli pappa, från att väva en gemensam livshistoria med en älskad partner, och att bo i ett stort hus på landet. Alltmedan han ser en efter en av sina vänner försvinna in i Kärleksrelationen. För sådana diffusa avsked, påtvingade av ensamheten, hittar Schreiber den psykologiska termen uneindeutige Verluste: tvetydiga förluster som i sin motsägelsefullhet är svåra att bearbeta. När en närstående drabbas av demens upplever vi att den personen går oss förlorad trots att människan finns kvar. Likaså fortgår vardagen för den ensamme, samtidigt som livets förväntade innehåll glider utom räckhåll.

”Hur kan ensamhet vara skuldbelagd i en kultur som hyllar frihetsälskande individualister? Och kan man leva ett gott liv utan livspartner?”

Allein handlar mer om denna molande ensamhet än om akut kontaktlöshet och socialt utanförskap. Tomheten hos Schreiber är en delsubstans i en i övrigt ”lyckad” tillvaro som efterfrågad föreläsare med en spännande bekantskapskrets och stabila finanser. Han är medveten om att ensamhet i den tappningen är ett själsligt tillstånd lika mycket som reaktionen på ett fysiskt faktum – alleine och einsam är inte samma sak. Timmar i ensamhet är inte hans huvudproblem, utan Roland Barthes ”filosofiska ensamhet”; känslan av att befinna sig i en värld som ägs av andra – fäder, mödrar, älskande – där det ensamma jaget ”inte hör till någon repertoar och inte har någon tillflykts­ort”. I Kärlekens samtal beskriver Barthes avsaknaden av en dialog med omvärlden. Samhället varken förbjuder eller tränger undan, men gör honom genom tystnad betydelselös.

Ångest eller förvirring som skapas av att inte passa in, vara missförstådd, eller sakna själslig kontakt, har de flesta upplevt i någon form. Som icke-ensamboende slås man av att den ofrihet, jag-förlust och distans Schreiber beskriver, finner sina motsvarigheter i såväl relationer som en stressig familjevardag. Utan att relativisera den ensamlevandes specifika längtan och smärta, gör känslan av allmängiltighet att texten sannolikt kan fungera som ett brohuvud för sådana samtal om ensamhet som det uppenbart råder brist på.

Trots att Allein knyter an till ett modernt narrativ om samhällets splittring, så efterlämnar Schreibers bok en känsla av tidlöshet. Med täta mellanrum slänger han ut bojar i historien, till filosofer, psykologer och socialforskare, vilkas reflektioner får berika den personliga berättelsen. Effekten är betryggande på något vis: det blotta faktumet att så många visa människor ägnat sig åt ensamhetens dilemma genom århundradena förbinder stjärnor som Aristoteles, Foucault, Derrida och Woolf till en ny trösterik konstellation på himlavalvet.

Men vad kan lindra den ensammes smärta, utöver moraliskt stöd från en kanon av intellektuella? Är det samhällets stigmatisering som gör mest ont och måste tacklas, eller är det till slut bara tvåsamhet som kan leda till en fulländad tillvaro? Att döma av Schreibers känsloläge skulle omgivningens acceptans förta mycket onödigt lidande. Samtidigt skiner en så djup längtan efter Livspartnern igenom att ingen samhällsacceptans i världen ser ut att kunna råda bot på den.

Att vi aldrig förstår vilket som är det större problemet – samhällets reaktion eller det faktiska ensamvarandet – skapar en viss grumlighet. Inte bara Allein utan många andra texter om ensamhet tycks uttrycka en blindhet för den egna ambivalensen mellan två simultana budskap: låt-oss-leva-som-vi-vill och vi-vill-inte-leva-så-här-hjälp. De tänkare Schreiber citerar pekar mot att den existentiella ensamheten inte per automatik löses av en parrelation, något som understryks av en titt i den egna bekantskapskretsen. Men likt barnet för den barnlöse eller arbetet för den arbetslöse, blir parrelationen i många ensamlevandes världar det som får bära skulden för allt ouppfyllt.

Intellektuellt (om inte känslomässigt) är Schreiber medveten om den fällan och vill finna ro bortom drömmen om Kärleksrelationen. Stora delar av boken ägnas därför åt funderingar kring huruvida vänskapsband kan ersätta en romantisk relation. För att hitta svar frågar han ut sina vänner, reflekterar över egna relationer och gör oväntat långa utflykter i vänskapens historia, vilka får sin förklaring i intervjuer där han har sagt att Allein ursprungligen skulle bli en bok om vänskap.

De litterära nedslag som Schreiber så gärna vill få användning av saknar ibland ett rätlinjigt förhållande till utgångsfrågan. Men visst säger det något om ensamhet att människan i alla tider försökt överbrygga eller bortdefiniera jagets gränser inte bara med Älskaren utan även Vännen. Från Aristoteles, över me­deltida mystiker och Montaigne, till många författare under ”vänskapens århundrade” 1700-talet, dominerar ett i-varandra-uppgående vänskapsideal som är förvillande lik romantisk kärlek (inte minst eftersom sex kan vara del av dealen). Den främsta förändringen under psykologins era är ett visst tillnyktrande från vänskaps-extasen, och en ny bild av vännen som känslomässigt komplement snarare än sökandet efter en dubbelgångare.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Med eller utan intimitet kommer vänskapen ändå till korta i Schreibers slutgiltiga analys, funnen otillräcklig utifrån ett slags prioritets- och varaktighetskriterium. Vännen är inte en ständig följeslagare. Älskaren utgör ett konstant hot mot vänskapen. De två, vännen och älskaren, kommer dessutom alltid att ha fundamentalt olika förhållningssätt till protagonisten, väl uttryckt i ”vänskap är di­stansens konst, såsom kärlek är närhetens” (en aforism med så många vingar att Google tillskriver den minst tre tänkare).

Tvingad vidare i sitt sökande blir Schreiber hypotes-lös och trevande. Till slut pekar dock det urvattnade men ibland ändå träffsäkra begreppet ”närvaro” i produktiv riktning. För det enda som tycks erbjuda författaren en utväg ur den gruvligaste ensamhetskänslan är att vara närvarande i den ofrivilliga upplevelsen och därmed uppnå en acceptans som i sin tur leder till inre frihet och styrka. Detta han kallar Einsamkeitsfähigkeit har kraft att öppna för en ensamhet som är berikande snarare än destruktiv.

Acceptans som botemedel är knappast något nytt och Schreiber återger egentligen en välkänd process för hur svåra känslor kan hanteras. Men efter att ha följt hans känslo- och tankearbete genom boken, känns insikten ändå trovärdig och man tar den gärna till sig.

”Utan ensamhet finns inget vita contemplativa”, ingen tanke, ingen inre dialog, skriver Hannah Arendt. Bara den som har brutit igenom sitt ensamma jag kan uppnå den frihet som är förutsättningen för verklig kontakt utåt. En genomläsning av Allein stärker den teorin. För det är i de passager där Schreiber känns mest fri som han lyckas upprätta en förbindelse med läsarens egen ensamhet, så att den för ett ögonblick upplöses i mötet. Det föreställer man sig är moment som varje författare är ute efter.