In i den mörka vrån

FOTO: SEBASTIAN D'SOUZA / GETTY IMAGES

Författare tvingas till tystnad och krav på anpassning. Yttrandefriheten hotas av illiberala och intoleranta krafter.

Får författare skriva vad de vill? Det är en enkel fråga som i ett genomsnittligt västerländskt samhälle besvaras med ett otvetydigt ja. Vi tror på yttrandefriheten, en av de grundläggande fri- och rättigheterna, och kritiserar genast begränsningar av författarnas möjlighet att uttrycka sig fritt utan att behöva frukta repressalier. När åtgärder vidtas – i andra samhällen – och författare tystas fördöms de som en oberättigad inskränkning av litteraturens frihet.

Kampen för rätten att fritt uttrycka sig i skrift har pågått länge. Statliga och religiösa myndigheter har inte dragit sig för att tysta författare vilkas sätt att skriva inte ansetts godtagbart. Böcker av obekväma författare förbjöds utan större protester ända till slutet av 1900-talet. Europa bevittnade bokbål under den fascistiska perioden och oliktänkande författare tystades och förföljdes under kommunismen. Så kom Salman Rushdie-affären, där en författare måste hålla sig gömd för att slippa undan religiösa fanatikers uppmärksamhet. Och det är inte så länge sedan Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence orsakade en cause­ célèbre i Londons domstolar.

Idag höjer ingen som läser den på ögonbrynen. Läget har sannerligen förändrats, frestas man att säga. Men är det verkligen så? Har all moralisk energi som ägnats åt att förhindra publiceringen av uppviglande eller osedligt material helt enkelt flyttats över till andra områden?

Somliga menar att författarna även i länder som högt och ljudligt säger sig slå vakt om yttrandefriheten i allt högre grad är underkastade bestämmelser som lägger munkavle på dem. Bestämmelserna kan vara subtila men är ändå kraftfulla just för att de fungerar indirekt och starkt hämmar den konstnärliga friheten. I det följande pekar jag på hur den konstnärliga friheten idag hotas av illiberala försök att diktera för författare vad de får och inte får säga och hota dem som inte finner sig med isolering och förbud och i vissa fall med polisutredningar och åtal.

”Det ligger i litteraturens själva karaktär att det alltid kommer att finnas böcker som vissa läsare finner skrämmande eller plågsamma.”

Allt är naturligtvis inte dystert i vårt nuvarande kulturella klimat. Man är varsam med andras känslor och känner till att många röster har exkluderats och förkvävts under tidens lopp. Det tyder på en mycket starkare moralisk insikt och ska välkomnas. Det står för framåtskridande, och ingen skulle kräva att det stoppas.

Mot den bakgrunden är begränsningar av rätten att uttrycka extremistiska åsikter som är ämnade att väcka social oro viktiga faktorer i liberala samhällens försvarssystem. Yttrandefriheten omfattar inte rätten att hota den allmänna ordningen genom att elda på hätska känslor och uppmuntra orättfärdig behandling av andra. Det finns all anledning att kriminalisera skrifter som avsiktligt väcker hat mot andra i samhället. Viss litteratur manar till våld och bör inte tillåtas att söka en fristad bakom den skyddsmur som yttrandefrihetens princip reser.

Att den principen erkänns sätter dock inte punkt för debatten. Även om vi går med på att offentliga bestämmelser ofrånkomligen hämmar den konstnärliga friheten kan de rätta gränserna för sådana restriktioner vara svåra att urskilja. Detta gäller särskilt inom de omstridda områdena barnlitteratur, anstötlighet och författarens identitet. På alla dessa områden råder en tydlig spänning mellan yttrandefrihet och strävan efter sociala och politiska mål. Det är som om litteraturen har blivit ett slagfält med liberalism och tolerans i ena hörnet och illiberalism och intolerans i det andra.

Barnlitteratur ter sig kanske som ett osannolikt forum för konflikter, och ändå har den länge varit ett känsligt område. Idén att barnböcker är ett mycket effektivt sätt att förmedla värderingar till nästa generation är ingalunda ny, och man behöver bara kasta en blick på barnböcker från den viktorianska tiden och framåt för att märka den starka moraliska ton som författarna anlade.

Det finns fortfarande de som minns Pelle Snusk, en samling tyska sedelärande berättelser som satte skräck i generationer av barn med hi­storier om det öde som väntade dem om de var stygga. Denna robusta tradition fördes vidare på 1900-talet av modernare utövare och avslöjade deras inre moralpredikant som delade ut förutskickade och allmänt accepterade straff till dem som bedömdes förtjäna dem. Hilaire Belloc tillhörde denna kategori. Hans figurer mötte påfallande obehagliga öden, för det mesta orsakade av karaktärsfel eller ovanor. Barn förstår genast poängen: om du bär dig illa åt råkar du ut för något otrevligt. I detta sammanhang kommer man också att tänka på Roald Dahl, som insåg att barn vill se översittaren förödmjukas och offret belönas.

Dagens moraliserande tendens i barnlitteraturen har tagit en annan bana och gått från betoningen av traditionella dygder – att vara snäll, respektera andra och så vidare – till en bredare agenda där denna litteratur ingår i ett mer politiserat projekt. En viktig punkt har varit att framhålla jämställdhet – ett lovvärt mål. Om flickor tilldelades en underdånig roll i gamla tiders barnböcker – och det gjorde de sannerligen – är den nu överspelad. Hyllorna i bokhandelns alla barnboksavdelningar dignar under tyngden av berättelser om små flickor som helst av allt vill bli ingenjörer eller piloter eller arbeta i något annat yrke som tillhör pojkarnas traditionella värld. De hyllorna innehåller dock inte samma stimulans för pojkar, som har relegerats från främsta bänken.

Det kan vara nödvändigt under en korrigerande period när gammalmodiga sexistiska föreställningar med all rätt ifrågasätts, men också välkomna och mycket välbehövliga korrigeringar kan gå för långt om de marginaliserar eller utesluter någon av klass- eller genusskäl. Det är särskilt viktigt att ta hänsyn till pojkars känsla av egenvärde. Och det finns alltid en risk för att författarna själva blir utestängda i en tid då en viss samhällssyn dominerar därför att de inte stämmer med den profil som förlagen vill visa upp. Inga författare får tystas därför att de kommer från en viss samhällsklass eller tillhör ett visst kön. Om det sker återskapas den diskriminering som förekom på Sovjettiden, då borgerliga författare bestraffades för att de hade råkat födas i fel miljö eller med fel kön.

Barnlitteratur ska vara moraliskt oklanderlig och den ska också vara sensibel. Men den får inte utesluta människor som inte passar in i ­mönstret, och inte heller ska den vara monolitisk och enbart avbilda en sektion av samhället och negligera de övriga.

Frågan om kränkthet är det livligaste exemplet på det hot mot den konstnärliga friheten som ligger i cancelkulturen eftersom dess försök att uppnå sina mål har bedrivits och alltjämt bedrivs i en illiberal anda och i en del fall på ett sätt som hotar viktiga aspekter av vårt kulturarv.

Kränktheten visar oftast sitt tryne i akademiska sammanhang. I typfallet yttrar sig den när det görs invändningar mot delar av undervisningen som på något sätt uppfattas som stötande för studenterna. Det ligger i litteraturens själva karaktär att det alltid kommer att finnas böcker som vissa läsare finner skrämmande eller plågsamma. Något annat vore egendomligt eftersom man alltid hittar något som någon blir skrämd eller plågad av om man letar tillräckligt ihärdigt efter ett potentiellt offer. Det beror på att världen är skrämmande och plågsam, och om litteraturen avspeglar det uppstår alltid ångest till en viss grad.

För att litteraturen ska kunna påstå att den avspeglar den värld vi lever i kommer den oundvikligen att behöva ta upp ämnen som väcker obehag hos dem som önskar sig en alltigenom behaglig tillvaro. Poeten T S Eliot påpekade en gång att mänskligheten inte tål för mycket verklighet. Han hade fullständigt rätt. Det finns många som inte vill bli påminda om vår tillvaros bistra sanningar. Krig förekommer, lidande förekommer, många små tragedier och otaliga besvikelser och misslyckanden inträffar i de ­allra ­flestas liv. Att ta anstöt ingår i att vara människa. En tillvaro utan något som stöter vore artificiellt och skulle fjärma oss från den värld av känslor där man lever ett någorlunda medvetet liv.

Man kan givetvis ta anstöt av mycket. För att nämna ett exempel kan Charles Dickens vara plågsam att läsa därför att han skildrar sin tids brutala samhällsförhållanden. Det var själva meningen med Dickens arbete, precis som det varit meningen med många författares verksamhet som har velat blottlägga lidande, fattigdom och orättvisor. Det händer att sådana böcker starkt påverkar samhällsordningen, och en romanförfattare kan plötsligt konstatera att han eller hon har skapat ett komplett reformistiskt opinionsklimat. Det är alltså betydelsefullt att det finns romaner och noveller som återger ojämlika och exploaterande sociala förhållanden eller avbildar samhällen där iögonfallande orättfärdigheter, som slaveri, tolererades.

Att läsa om sådant må vara omskakande, men är det en anledning att förbjuda stor litteratur som skildrar just den verkligheten? Tyvärr håller sig somliga med just den inställningen och agiterar för att verk som de tar anstöt av ska uteslutas ur kurslitteraturen. Argumentet är att skildringar av sociala eller individuella orättvisor kan vara alldeles för smärtsamma för känsliga studenter som har rätt att slippa ta illa vid sig av sådant. Det är uppenbart att denna form av censur inte kan accepteras, men universiteten ger i allt större utsträckning efter för trycket och stryker verk i den litterära kanon som påtryckningsgrupper pekar ut som stötande för dagens studenter.

Hela poängen med akademisk utbildning är att uppmuntra att man exponeras för idéer som man kanske finner motbjudande, men det är inte så dessa aktivister ser saken. De vill avkolonisera kursplanen, vilket betyder att verk som strider mot deras ideologi ska avlägsnas. Kränkthetsprincipen åberopas som en väg till detta mål.

Att denna syn på litteraturen inte kan accepteras är självklart. Om man tillämpar den på klassikerna, till exempel, måste många verk i den västerländska litteraturen raderas. Det är ovisst om Homeros skulle överleva en sådan granskning någon längre tid. Iliaden är naturligtvis mycket upprörande för den som tycker att bloddrypande stridsskildringar är osmakliga. Odysséen, denna makalösa återgivning av resans allmänmänskliga tema, är mindre blodig, men det finns ändå mycket i den som kan chockera känsliga moderna sinnen. När jag läser den, vilket jag gör med den största förtjusning, måste jag erkänna att jag själv blir bestört över Odysseus beteende när han till slut kommer tillbaka till Ithaka och tar itu med friarna och med dem som på olika sätt har gått dem till mötes. Visst är det minst sagt otrevligt, men vi befinner oss trots allt i det antika Grekland, och vad hade vi väntat oss? En modern inställning till andras rättigheter? De sensitivas försvarare tycks dessvärre inte ha klart för sig vad begreppet anakronism innebär.

”Litteraturen kan inte blomstra om författarens identitet är det som avgör hur en bok tas emot.”

Populärt

På spaning efter den tid som kommer

"Ingen hade kunnat förutse det här." Orden fälldes vid en presskonferens i Rosenbad den 24 november 2015 av Åsa Romson och handlade om det stora antal asylsökande som kom till Sverige under hösten förra året.

I några av dessa exempel på hur universiteten värnar om sina ömtåliga studenter ställs vi inför en skrattretande hyperkänslighet. Men också absurda krav – som universitetsledningarna ofta tar på allvar – kan ha som dold agenda att förringa ett existerande kulturarv. Om folk får höra att deras kulturarv är något att skämmas för börjar de lätt skämmas för sig själva, och i förlängningen reduceras en kulturs kraft. En homogen kultur må inte vara önskvärd och den kan med rätta uppmanas att inlemma andra kulturella inflytanden och anspråk, men att helt ogiltigförklara den kan innebära att man överger delar av ett arv som är dyrbara och värda att bevara. Homeros båda epos skulle kunna kastas på sophögen därför att de är blodtörstiga, men om vi beskär vårt kulturella arv på det sättet har vi snart ingenting kvar som är värt att bevara och ett landskap som är tomt och förtorkat. Vi behöver chockeras, vi behöver känna sorg, ibland behöver vi rentav fyllas av avsky. Tack vare alla dessa reaktioner hävdar vi bredden i vår mänsklighet och påminner oss själva om vilka vi är och hur vi kom dit där vi nu befinner oss.

En av de potentiellt mest begränsande re­striktionerna på författarens frihet är tonvikten på identitet i en lång rad sfärer, däribland litteraturen. De som vill censurera hävdar i princip att författare enbart bör skriva utifrån perspektivet hos någon som delar deras speciella identitet. Enligt den uppfattningen lägger författare, som vågar sig på att skriva om personer med en annan historisk erfarenhet än sin egen, beslag på en erfarenhet som de själva saknar. Drar man den logiska slutsatsen av detta resonemang kan en manlig författare inte skriva om vad en kvinnlig huvudperson upplever – och vice versa – och inte heller bör en heterosexuell författare skriva om hur en homosexuell person upplever sin situation, eller en homosexuell om dem som inte har samma typ av sexualitet som författaren själv. Den begränsande karaktären hos denna inställning är uppenbar och strider mot författarskapets kärna.

En författare är nästan definitionsmässigt en utomstående åskådare och ser det som den berörde inte ser. Åskådarens perspektiv bör alltså välkomnas, inte avvisas. Tänk på de stora reseskildrarna, i regel fullständiga outsider, som öppnar ett fönster mot en annan kultur och ofta på ett sätt som leder till ökad förståelse och sympati för den. Hur trång och förtorkad skulle inte litteraturen bli om förläggare och andra litterära grindvakter slog fast att det enda som författarna fick skriva om var det som de upplevt personligen, deras egna historiska erfarenheter. Det skulle döda all fantasi, och det är mer än allt annat fantasin som låter litteraturen uträtta sitt arbete, att uppenbara för oss vad det är att vara människa.

Litteraturen kan inte blomstra om författarens identitet är det som avgör hur en bok tas emot. Det viktiga är innehållet – dess insikter, dess sympati, dess vision. Författarens identitet kan ha betydelse för vår föreställning om hur verket kom att skrivas, och om det perspektiv som verket anlägger, men den är inte verket självt. En klarsynt författare bör kunna höja sig över sin egen identitets begränsningar och med full frihet skriva om mänsklighetens och den mänskliga erfarenhetens fulla vidd.

Medan vi sysslar med just detta angrepp på författarens frihet ska vi dra oss till minnes den oupplysta tid då kvinnliga författare tvingades använda en manlig pseudonym för att ha en chans att bli publicerade och få en läsekrets. Vill vi verkligen återgå till att tysta människor med hänvisning till att de har fel kroppskonstitution eller kommer från fel plats?

Om det är riktigt – och det tycks det vara – att dagens författare känner sig hunsade av dem som vill att de i alla avseenden ska rätta sig efter rådande konsensus och som dessutom är redo att bruka sociala medier till att förfölja dem som på något sätt avviker från denna konsensus, är litteraturen inträngd i en mörk vrå. Vi måste tända ljus i denna mörka vrå så att författarna kan följa sina konstnärliga böjelser och skriva om precis det de vill skriva om, endast underkastade vissa klart angivna gränser som är avsedda att vidmakthålla samhällsordningen och förhindra verklig skada och verklig nöd.

Översättning: Margareta Eklöf

Alexander McCall Smith

Författare till serien om Damernas detektivbyrå.

Läs vidare