Käre vän,

Tack för ditt mejl. Jag beklagar mitt sena svar, särskilt som jag förstår att frågorna du tampas med förefaller dig akuta.

Att idag ikläda sig rollen som existentiell vägvisare eller ”livscoach” kan tyckas förmätet för att inte säga dåraktigt. Men att du tydligen betraktar mig som ”vis” är så smickrande och uppfordrande att jag ska göra vad som står i min makt för att bistå dig.

Jag förmodar att du har begrundat Predikarens ord om att strävan efter vishet är ett jagande efter vind, och att ”där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. Där finns mer än ett korn av sanning, men du är tydligen beredd att ta risken?

”Måttfullhet, till exempel, utmärker knappast vår kulturs förhållande till de gemensamma resurserna.”

Hur man förhåller sig till detta för en skolpolitik utifrån ”kristen grundsyn” kan vi lämna därhän, men av senare års läroplaner och studieresultat att döma har höga vederbörande tagit Skriften ad notam.

Du skriver att din existentiella kompassnål snurrar helt okontrollerat, tidigare bäringar är ogiltiga och att tillvaron stundvis ter sig ”som nånting Lars Norén skrivit på fyllan”. Du talar med E M Cioran när du hävdar att din vision av framtiden är sådan att du skulle strypa dina barn om du hade några – men är inte det svartsynt i överkant? Ett mått nykter pessimism, däremot, är ett verksamt vaccin mot glädjekalkyler och positiv psykologi.

I din omvärldsanalys inför du begrepp som ”intellektuell härdsmälta”, ”apokalyps”, ”kamikazepopulism”, ”globalt svindleri och monstruösa orättvisor”. Kring detta välver sig pandemin som ”en andra, giftig atmosfär” medan vi utför ”trösteritualer” och ”konsumerar oss mot avgrunden”.

Du begagnar ett mer målande bildspråk än jag, men din beskrivning förefaller i sak korrekt. Det är inget tivoli där ute för tillfället. Bland de halmstrån du griper efter nämner du återuppväckande av de klassiska dygderna, och att formulera nya i samklang med vår labyrintiska tids behov.

Ordet dygd hör numera inte till vardagsvokabu­lären, varken i betydelsen principer som syftar
till det goda, förädling av den egna karaktären eller, aningen snävare, sexualsyn. Snarare rör vi oss i
det språkets kolumbarium där man finner andra obsoleta ord som jämlikhet och renhårighet. Och som du mycket riktigt påpekar är det inte endast orden som betecknar kardinaldygderna som är i otakt med tiden, utan också de egenskaper de representerar. Måttfullhet, till exempel, utmärker knappast vår kulturs förhållande till de gemensamma resurserna.

Insikter i de mekanismerna visade John Steinbeck i Det stora kalaset: ”Alla de egenskaper vi beundrar hos människor – godhet och generositet, öppenhet, känslighet och tolerans – är de som i allmänhet följer misslyckandet åt i vårt samhällssystem. Och de drag som vi avskyr – hårdhet, girighet, lystenhet, elakhet, egoism och självupptagenhet – är de som leder till framgång. Och folk beundrar kvaliteten hos de förra egenskaperna och älskar resultaten av de senare.”

Men din tanke på en dygdrenässans är god, även om det också med exempelvis sociala medier som verktyg kommer att visa sig komplicerat att åstadkomma en global attitydkonvertering.

Att göra en dygd av nödvändigheten är en beprövad metod som inte sällan omtolkas till att göra en dygd av egenintresset. Man behöver kanske inte gå så långt som François de La Rochefoucauld,
som menade att dygderna uppslukas av egoism som floderna uppslukas av havet, men onekligen finns här ett uppförslut. Och goda avsikter leder som bekant inte alltid till önskad effekt. Den klimatpåverkan som exempelvis Sveriges subvention av elcyklar åstadkom får trots allt betraktas som begränsad. Jag kommer att tänka på biologen James Lovelock som inför britternas klimatstyrda restriktioner kring plastkassar liknade åtgärden vid att möblera om däcksstolarna på Titanic.

Ditt förslag att införa Kants kategoriska imperativ som internationell lag misstänker jag kan uppfattas som aningen drastiskt. Att såväl regeringar som enskilda medborgare vid äventyr av drakoniska straff skulle förbinda sig att börja handla på ett sätt som de också vill tillämpa som allmän lag, vore en reform som nog bör sockras innan man söker implementera den.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Inom dygdetiken refererar man till Aristoteles tankar om eudaimonia, det vill säga ett gott liv eller lycka, vilket leder fram till något som jag tror är värt att begrunda: vi skulle förmodligen känna oss bättre till mods om vi bara slutade försöka vara lyckliga. Men också här anar man svårigheter i att övertyga
på bred front.

Inte heller av de sju dygder som utgör motpoler till dödssynderna finner du många spår. Kanske skulle du titta närmare på några av de tolv ”smådygder” som den italienske litteraturprofessorn Carlo Ossola framhållit, där­ibland älskvärdhet, godmodighet, sans och tacksamhet?

Själv vill jag i all anspråkslöshet föreslå inlevelse, skepsis och klarsyn på en samtida dygdepalett. Kanske förundran. Förefaller också dessa orealistiska kanske man kan börja i mindre skala genom att övertyga människor om att avstå från att använda elsparkcyklar och inte prata så högljutt i mobilen.

Men betänk, käre vän, att livet inte
handlar om att vänta tills ovädret går över. Det handlar om att lära sig dansa i regnet.

Mvh,
Din livscoach