Häromsistens kom jag att läsa ”Modern konservatism” av sedermera professorn och ledaren för Högerpartiet Gunnar Heckscher, publicerad i Svensk Tidskrift 1932. ”Vem”, frågade han inledningsvis, ”är mera konservativ, professor Reuterskiöld eller landshövding Lübeck?”

Det var pregnanta frågor, även för eftervärlden, då professor Carl Axel Reuterskiöld, tillhörande Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet), verkade för en korporativ samhällsordning och lutade alltmer mot fascism och nationalsocia­lism, medan ingenjören och högerpolitikern Sven Lübeck som socialminister ville befordra arbetsfred inom ramen för en fri ekonomi, lade grunden för det som sedan kom att kallas ”Saltsjöbadsandan” och sökte få igenom en allmän sjukförsäkring.

Diskussionen som Heckscher tog upp är intressant också för oss i dagens politiska landskap. Vem är radikal och vem är konservativ? Vi kan finna personer som kal­lat sig konservativa – ett exempel är Fredrik Reinfeldt – men som i praktiken visat sig vara sociala ingenjörer åt vänsterhållet, nedrustat försvaret och kallat det ett särintresse, medan en socialdemokrat som Urban Ahlin verkat för en upprustning och betonat vikten av ett territoriellt försvar.

”Liksom Heckscher gör Söderbaum en tydlig åtskillnad mellan konservativ åskådning och radikal kollektivism i olika former, exempel­vis fascism och nationalsocialism.”

Heckscher konstaterade att det är en väsentlig skillnad mellan konservatismens idéer å ena sidan, och konservativ politik å den andra. Han menade att idéerna borde kopplas tydligare till politikens dagsfrågor.

Modern konservatism är också titeln på en nyligen utkommen volym av Jakob E:son Söderbaum, med undertiteln ”Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes­ efterföljd”. Liksom Heckscher diskuterar Söderbaum skillnaden mellan idériktningen konservatism och dess politiska manifestationer; hans bok handlar i första hand om idéerna, men med vissa referenser till politikens dagsfrågor.

Söderbaums bok är en mycket läsvärd översikt av de konservativa idéernas ursprung och utveckling genom akademiker som Russell Kirk, Michael Oakeshott, Roger Scruton och Peter Viereck. De presenteras utförligt, liksom det tankegods de hämtat och bearbetat vidare från de ­filosofiska grundarna till konservatismen, som Söderbaum pekar ut: Edmund Burke och G W F Hegel. Svenska konservativa tänkare som Claes G Ryn och Carl-Johan Ljungberg finns också med.

Konservatism innefattar enligt Söderbaum bland annat synen att människan är ofullkomlig, att de små gemenskaperna i samhället är betydelsefulla, att familjen är samhällets grundsten, att historiskt framvuxna institutioner bör värnas, att revolutionär samhällsomdaning är av ondo, att vi har ett ansvar att förvalta vår värld, att lagstyre och frihet från godtycklig makt­utövning bör värnas. En åtskillnad görs mellan socialkonservatism, som enligt författaren bejakar välfärdsstaten och i viss mån lutar åt nationalism, och liberalkonservatism, som är mer ekonomiskt frihetlig och betonar den enskildes ansvar. Han tar också upp de radikalkonservativa (en självmotsägelse) och de nykonservativa, som Ryn betecknat som jakobiner, vilka genom ett slags nyimperialism vill sprida eller påtvinga en amerikansk definition av demokrati, mänskliga rättigheter och kapitalism till andra länder.

Söderbaums diskussion om socialkonservatismens rötter i den tyska ­historiska skolan av nationalekonomi är givande, liksom resonemanget om dess föreställningar om historisk nationell gemenskap, och att dess kulturbegrepp är mer inriktad på ”folklig” kultur och nationella uttryck. Liberalkonservatismen skulle vara mer för civilisation, personlig kulturell utveckling och förfining genom vetenskap och konst. Liksom Heckscher gör Söderbaum en tydlig åtskillnad mellan konservativ åskådning och radikal kollektivism i olika former, exempelvis fascism och nationalsocialism.

Del två av boken lyfter fram Burke och Hegel; dessa tänkare presenteras väl och ganska så begripligt. Burke kritiserade franska revolutionen, vilken han – före terrorn – förutspådde skulle sluta i ett blodbad. Burke kritiserade också tygellöshet, personligen och i politiken, inte minst den som guvernören Warren Hastings exemplifierade i kolonialstyret av Bengalen. Han försvarade de amerikanska kolonisternas rätt till självstyre och en naturrättstanke, som inte gav rätt till godtycklig maktutövning. Burke förordade en gradvis samhällsförändring, liksom att den enskildes isolerade förnuft är begränsat, och bör vägledas av tidigare generationers erfarenheter och samhällets institutioner.

Hegels betoning av civilsamhället och den sedliga samhällsordningen lyfts fram, liksom herre–slav-dialektiken och det gradvisa förverkligandet av den medborgerliga friheten, genom samhällets olika sfärer.

Den tredje delen återvänder till den mer politiska aspekten av konservatismen och diskuterar människosyn, gemenskap, syn på kultur och miljö, ekonomi och relationen till upplysningen. Där för Söderbaum en tänkvärd diskussion om hur konservatismen ser på relationen mellan rättig­heter och skyldigheter, samt synen på meriter i motsats till den kollektivistiska syn, där man exempelvis vill kvotera in olika grupper på utbildningar.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

En stor fördel med denna bok är att den dessutom är pedagogisk. Med ett antal figurer åskådliggör Söderbaum sitt ­resonemang om olika delar av konservatismen, hur konservativa ser på olika civilisationer i världen och skillnaden mellan utveckling och förändring, för att ta några exempel.

Styrkan med Modern konservatism är också dess svaghet. Stort utrymme ägnas åt att definiera vilka tankar och personer som kan betecknas som konservativa, ett slags begreppsfetischism om man så vill. Söderbaum behandlar således en begränsad krets författare, och det är gott och väl; avgränsningar måste göras. Dock missar han därmed tänkare och akademiker, vilka inte nödvändigtvis själva kallar sig konservativa, men som uttalat sig i frågor som i sig är väsentliga inom konservatismen. Exempel är Hannah Arendt, Charles Taylor, Michael Sandel och de så kallade kommunitärerna – som på 1990-talet levererade en skarp kritik av liberalismen – med flera, men också svenska skriftställare som Lena Andersson. Alla dessa har på olika sätt formulerat relevant samhällskritik och filosofi, som ligger nära konservativa tankebanor, men till dem når inte Söderbaum ut. Här tycks han, om uttrycket tillåts, alltför konservativ; endast den välkända familjen av författare och skriftställare inom den konservativa sfären, får vara med.

Det gör också att Söderbaum – och i vidare mening konservatismen som tankeriktning – riskerar att bli mind­re intressant. När exempelvis Lena Andersson, som kallat sig liberal, med stöd i Platon kritiserar dagens postmodernism och diskursteori, när hon säger att de som antikens sofister underminerar klart tänkande och att de drar undan mattan för själva sanningsbegreppet, utför hon en gärning som intellektuella konservativa kan uppskatta. När filosofen Charles Taylor presenterar ett kriterium som gör åtskillnad mellan beslut av olika etisk kvalitet – tyngre, som att göra slut på en lång relation eller inte – eller lättare, vilken färg på byxorna du skall köpa – så spelar det mindre roll om han varit medlem av ett socialdemokratiskt parti eller inte. På motsvarande sätt är Hannah Arendts skarpa kritik av totalitarismen i dess röda, bruna och svarta former högst relevant för den konservativt intresserade, oavsett eventuell partibeteckning.

Men detta är en överkomlig brist. Sammanfattningsvis är Söderbaums bok den bästa och klaraste presentationen av de konservativa idéerna som utkommit i Sverige på många år. Debatten kan därmed fortsätta på ett högre plan och, skulle jag föreslå, också gå in i en dialog med väsentliga näraliggande författare och teorier, trots att de inte själva kallar sig eller benämns just konservativa. Till syvende og sidst är det ändå sanningsfrågan, som är den väsentliga.