Det räcker inte att skriva, inte heller bara att vara intresserad – man måste älska arbetet med texten, för att det ska vara något bevänt med en som författare. Och att älska innebär att vara i viss mån urskillningslös, att kunna få ut något av både stor och liten, hög och låg litteratur.

Man har sina favoriter, såklart, kanske även verk och författarskap som man avskyr, en del som man gillar lite mot sin vilja och somliga som man bara kan tala tyst om, som man håller närmast hjärtat som sina personliga hemligheter. För den sanna läsaren får den efterlängtade boken det att pirra ända nerifrån tårna, för läsningens hängivelse ligger så väldigt nära kärlekens hänförelse, de är bägge något som sätter fart på känslorna lika mycket som tankarna. Stackars den som inte har fått uppleva förälskelse, och faktiskt stackars den som inte upptäckt hur läsningen berikar livet.

”Någon som verkligen vet vad det innebär att gå upp i läsningen är Kerstin Ekman.”

Någon som verkligen vet vad det innebär att gå upp i läsningen är Kerstin Ekman. Hennes nya verk, Min bokvärld, är som utdrag ur en livslång läslogg, i vilken hon presenterar sina läsningar av några dussin böcker. Några har följt henne genom livet, andra har varit uppenbarelser som förändrat hennes syn på världen, alla är de olika grader och former av förälskelser, vilka också på skilda sätt har satt spår i hennes eget författarskap. Som hon själv skriver alldeles i början av boken: ”Den bästa skrivarkurs som finns är att läsa riktigt bra böcker.” Och detta, mer än både memoar och läslogg, är vad det verkligen handlar om här: Min bokvärld är, helt utan stora åthävor, en lätt maskerad skrivarskola och en litterär estetik som sätter praxis i centrum. Läsande och skrivande går in i varandra och i livet. Det livslånga arbetet med detta är vad som på djupet bygger upp bildning, en hjärtats, sinnets och klokskapens långsamma tillväxt, som lavar eller korallrev.

Ekman börjar med Horatius In medias­ res och Odysséen, och med det första handfasta rådet: hoppa rakt in i handlingen. Inga prologer, inga omvägar, låt hjälten träda fram direkt. Och som en god pedagog väljer hon exempel på motsatsen för att förklara sig.

Tonåringen Kerstin Hjort hade fått abbé Prévosts Manon Lescaut som läsläxa över sommarlovet. Hon införskaffade den i Hjalmar Petterssons bokhandel i Katrineholm för fem kronor och tjugofem öre, vilka debiterats hennes pappas konto. Hon tror att det var i den boken hon först läste uttrycket ”in medias res”. Men när hon går tillbaka för att kontrollera saken hittar hon det inte. Dessutom visar det sig att den gode abbén inte alls hoppar rakt in i handlingen, utan att en omständlig för­historia upptar bokens första kapitel. Även Odysséen är komplicerat konstruerad, med ramhandlingar, berättelser i berättelser och Odysseus respektive sonen Telemakos resor, och så slutligen hemkomsten, med den orimligt gamla hunden som är den som först känner igen sin herre. Litteratur lever lika mycket i de små detaljerna som i de stora strukturerna, och ingen berättarteknisk princip är så benhård att den inte kan ruckas på, eller ställas helt på huvudet.

Så gick flytten till Ångermanland, till ett hus där väggarna kläddes med bokhyllor, medan de religiösa grannarna ondgjorde sig över all denna världsliga litteratur. Kerstin läser James G Frazers Den gyllene grenen och Mircea Eliade om det heliga och det profana, och även denna högst avancerade läsning växlar in i vardagens bestyr och bekymmer. Och ännu en gång ett råd som alla som vill skriva och tänka måste ta till sig: ”Tigandet kan vara vägen att hitta tillbaka till ordet. Passagen där tomheten kan leda in i det sakrala rummet, det rum där känslan av mening och sammanhang är oavvislig.”

Ekman berättar också den fruktansvärda historien om en entreprenör som köpte upp hemman i grannskapet för att slå sig på fårfarmande. Djuren vanvårdades så grymt att entreprenören till slut fick förbud att hålla husdjur. Men innan dess hade den lokale husdjurskonsulenten smorts med flotta bjudningar och champagne. Så, mitt emellan de stora verken om de stora frågorna, en koncentrerad berättelse om liv och död i Ångermanland.

Det är skönt att ta del av Ekmans avståndstagande från litteraturlivets yttre värld, ”med dess prisnämnder och stiftelser, tevesoffor, tidningsintervjuer och kulturevenemang”. Även Rushdieaffären avhandlas som i förbifarten, i ett kapitel vars sakliga ton inte döljer avsmaken hon måste ha känt – och kanske fortfarande känner – inför den feghet och konformism som gjorde att Svenska Akademien förlamades inför det grövsta angreppet på den litterära friheten sedan, tja, nazisternas bokbål. Det måste väl vara med, men det är inte något hon vill spilla fler ord än nödvändigt på, och jag förstår henne. Det var en pinsam historia.

Genom hela boken finns en respekt för traditionen. Litteraturhistorien ger exempel på alla tänkbara sätt att lösa berättartekniska problem, den uppvisar en stor mängd stilarter, från det högstämda till det intima – och ibland bäggedera i samma verk, som exempelvis i just Odysséen,­ där de storstilade äventyren förenas med en intim skildring av hemkomst och igenkänning. Ekman förenar läsningen av Sofokles Oidipus i Kolonos med Tolstojs Krig och fred, och diskuterar där­igenom bland annat vad man kan och bör skildra av våld, och hur man kan göra det. Bör blodet visas på scenen? Hur väger den personliga erfarenheten in i skildringen av historiska händelser?

Den sistnämnda problematiken återkommer i ett kapitel där den unga Kerstin som student i 1950-talets Uppsala råkar se Cora Sandel på gatan. För Kers­tin och hennes väninna var den stora norska författaren ett med huvudpersonen i böckerna om Alberte, vilka de slukade i tonåren. Eller Cora Sandel – Sara Fabricius hette hon ju egentligen, den där eleganta 70-åriga damen i hatt. Var det verkligen hon som en gång hade varit den unga Alberte?
Vad skulle det ens innebära att vara densamma som en litterär figur?

Ekman berättar i sammanhanget hur hennes egen roman En stad av ljus, från 1983, togs emot som om det hon skildrar i den byggde på hennes eget liv. Hennes mamma sade till henne att folk hade kommit fram och sagt att jo, man förstod ju hela tiden att Kers­tin var adopterad. Artur Lundkvist, som inte precis var någon djup läsare, beklagade hennes förfärliga Uppsalatid för henne. Både mamman och hon själv blev upprörda över denna påträngande, falskt biografiska läsart. Hon värjer sig med att bedyra att hon aldrig snattat eller haft gonorré i halsen och att hon hade utmärkta betyg.

Än mer absurt blev det när Krist­demokraternas Alf Svensson i en ledare skrev att Ekman hade ångrat en abort, för att hon beskriver detta i Knivkastarens kvinna. Hon har aldrig gjort någon abort. Och dessa frustrerande påträngande identifikationer av författarens liv med vad som skildras i hennes romaner skedde ändå för 40 år sedan, långt innan jaglitteratur och kändisförfattare tagit över så mycket av den litterära offentligheten och den seriösa kritiken börjat trängas ut av personporträtt och krönikor.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Avsnitten och kommentarerna om skrivandets praxis är så fylliga och konkreta att de skulle kunna förvandlas till en koncentrerad skrivarkurs. Men jag tror att det vore riskabelt att lyfta dem ur deras levande sammanhang, var och en får läsa hela boken och anteckna det matnyttiga efter hand. Jag lovar att många skulle bli bättre författare om de tog till sig Kerstin Ekmans synpunkter.

Men boken rekommenderas också för dem som endast behöver påminnas om hur mycket rikare livet blir av att läsa skönlitteratur. Personliga erfarenheter, reflektioner över tillvaron i världen, det stora och det lilla, det personliga och det historiska, litteraturen som ingång till ett djupare reflekterande liv och kunskapsform i egen rätt. Allt finns här. Det är bara att beklaga dem som saknar sinne för detta. För den som har det väntar läsning som inspirerar till ännu mera läsning. Vilket var precis vad vi önskade oss. 

—

MIN BOKVÄRLD
KERSTIN EKMAN
Albert Bonniers förlag