Den ena biografin, av amerikanen Benjamin Lipscombe, är resultatet av ett träget arbete under tolv års tid. The Women Are Up to Something. How Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley, and Iris Murdoch Revolutionized Ethics handlar om dessa fyra kvinnors kritik av, och alternativ till, den manligt kodade analytiska filosofin i Oxford under 1940- och 50-talen. Lipscombe vill skapa ett gemensamt narrativ för fyra disparata filosofiska temperament där karaktärsdragen ändå framträder. Boken växlar mellan ambitionen att vara en syntetiserande filosofisk historieskrivning och levnadsteckning. Metoden är delvis briljant även om resultatet blir en smula ojämnt.

Metaphysical Animals. How Four Women Brought Philosophy Back to Life är skriven av Clare Mac Cumhaill och Rachael Wiseman. De har skrivit intensivt under pandemin och färdigställt biografin när Storbritannien stängde ner stora delar av samhället. Boken är trots detta gedigen, men ibland för detaljrik, och författarna använder ett grepp där de introducerar Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch som skådespelare på en imaginär scen. Ofta fungerar det väldigt väl, som i personliga möten där Cumhaill och Wiseman lyckas förena liv och glöd med stringens. Tidvis blir det tablåartat med ett stilistiskt veligt intryck som följd; det är som om författarna inte kan bestämma sig för om bokens grundbetoning ska vara underhållande, informativ eller gestaltande.

Anscombe, Foot, Murdoch och Midgley blev framstående filosofer med Oxford som bas och var födda strax efter första världskriget. Båda böckerna placerar läsaren i en särpräglad universitetskontext, i ett krigshärjat Europa som inte ligger så förfärligt långt bort i tiden men där ändå så mycket var annorlunda mot nu. Några enstaka college i Oxford antog kvinnor som studenter (Oxford hade börjat ut­examinera kvinnor 1920), stolsprofessorer gjorde karriärvägarna få, världskrigen förflyttade människor över hela den europeiska kontinenten där studiekamrater försvann, kärleksrelationer ebbade ut och många människor fick fly eller sätta livet till. Kvinnlig rösträtt infördes 1918 i Storbritannien, den banbrytande essän Ett eget rum av Virginia Woolf publicerades 1929 och världskrigen med militärtjänstgöring för männen skapade ett nytt utrymme för extraordinärt begåvade kvinnor att examineras i utbildningar med målet att forma en akademisk karriär. Plötsligt uppstod en historisk öppning för fler kvinnor att ta plats i de intellektuella akademiska miljöer som dittills alltid varit vikta för män.

Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch blev nära vänner under studietiden. De gjorde varandra besvikna under livets gång, slutade umgås i perioder och konkurrerade vid flera tillfällen om samma tjänst. Men de svetsades också samman av en stark övertygelse om att filosofins uppgift är att väcka liv i metafysiska och etiska frågor. Den logiska positivism som, särskilt genom A J Ayers (1910–1989) försorg, präglade Oxfordfilosofin, gav inget utrymme för kreativ spekulation, utan reducerade människan till ett slags kalkylerande maskin. Filosofi – om detta var de fyra kvinnor som står i centrum för de här böckerna överens – handlar om att ställa frågor till och granska livets komplexitet.

”Plötsligt uppstod en historisk öppning för fler kvinnor att ta plats i de intellektuella akademiska miljöer som dittills alltid varit vikta för män.”

Vad är ondska, vad är godhet, vilka svar ska vi ge på avgörande moralfrågor? Hur vi människor hanterar och ständigt omskapar värderingar, ideal och önskningar står ofta i strid med rationella val och handlingsfrihet, menade kvartetten med lite olika betoning. Dragningen till utilitarism, språkfilosofi och vetenskap som var dominant under 1940- och 50-talen i Oxford och Cambridge hämmar filosofins förmåga att ställa fundamentala frågor om världens beskaffenhet. Det här ville de alla fyra ändra på.

Elizabeth Anscombe (1919–2001) kom från en medelklassbakgrund och hamnade i onåd hos föräldrarna när hon som ung valde att konvertera till katolicismen. Beskrivningarna i båda böckerna av hennes familjeliv med man och sju lösdrivande barn i ett hus som aldrig städades är både förfärande och befriande. Elizabeth Anscombes filosofiska genomslag inom dygdeetik var enastående och hon blev en av Ludwig Wittgensteins (1889–1951) bästa studenter. Säkerligen var just hennes förmåga att fokusera på det intellektuellt väsentliga, snarare än ett välordnat hem, nyckeln till hennes framgång. Dock fanns också något starkt personkopplat i hennes fallenhet för filosofiska problem i allmänhet och Wittgensteins undersökningar i synnerhet. I Metaphysical Animals åskådliggörs hur Anscombe var rådvill och religiös,­ på djupet. Denna kombination innebar att den självförminskande respekt flera av Wittgensteins andra studenter uppvisade, och som irriterade honom till den grad att han blev ointresserat oförskämd, aldrig syntes hos Anscombe. Hennes genuina förvirring som filosof var intimt sammanlänkad med frågan om själens odödlighet. Anscombes orubbliga gudstro och seriositet medförde att hon aldrig fastnade i Wittgensteins destruktiva nät, som så många andra.

Ingen av böckerna går på djupet om varför Anscombes nydanande verk Intention från 1957 fick så starkt genomslag eller om Aristoteles betydelse för hennes tänkande. Istället betonas de teman som överlappar de fyra vännernas filosofiska inriktningar i en särskild Zeitgeist, med tyngdpunkt på ett slags återerövrande av etiken. Man kan ha i minne att J L Austin (1911–1960), frontfigur för vardagsspråkfilosofi och talaktsfilosofi, också närde ett starkt intresse för Aristoteles och att Anscombe interagerade med dominikanerorden i Oxford. Kort sagt så fanns det viktiga sammanhang för henne där dygdeetik ingick som del i en samtalande spirituell gemenskap. En levnadsteckning med endast Anscombe i blickfånget skulle antagligen ha betonat dessa influenser. Nu betraktas hon istället genom det perspektiv som utgår från ensemblen om fyra.

Philippa Foot (1920–2010) kom från en helt annan bakgrund än de andra tre. Hennes morfar hette Grover Cleveland och var USA:s president i slutet av 1800-talet. Föräldrarna gifte sig i Westminster Abbey och en formell utbildning ansågs opassande för en flicka från överklassen. Trots familjens oförståelse, en barndom kantad av svåra sjukdomar och ett kunskapsunderskott efter år av hemskolning som fokuserat på vett och etikett så bestämde sig Foot för att bli antagen vid Somerville College. Hon blev nära vän med Iris Murdoch (1919–1999), och de bodde tillsammans både i London och i området Park Town i Oxford (där det uppstod en rad romantiska förvecklingar föranledda av att Foots make också var med). Kortfattat låg Philippa Foots filosofiska utgångspunkter närmare Elizabeth Anscombes, men det var i vindlande samtal och diskussioner med platonisten Murdoch som Foots intellekt blev utmanat och syresatt. De utvecklade en komplicerad relation, baserad på gemensam humor och ambition, och deras moralfilosofiska utgångspunkter kom i hög grad att påverkas av andra världskrigets fasor.

Under läsningen av biografierna är det slående hur lojala alla fyra var mot och med varandra, även under de långa perioder då det rådde tystnad mellan dem av olika skäl. Philippa Foot kunde inte få barn och lämnades då av sin make: det finns brevkorrespondens bevarad som bekräftar hur detta hårda slag orsakar smärta hos henne och vännerna. Så småningom flyttade hon till USA och blev alltmer engagerad i etikens tillämpning. Hon anses vara en av de stora filosoferna i den angloamerikanska analytiska traditionen och till skillnad från Iris Murdoch så var hon den renodlade filosofiska argumentationstekniken trogen.

Iden fyrklöver som biografierna handlar om är Murdoch sällskapets mest udda fågel. Hon inleder sin filosofiska bana genom att bli översmart förälskelseobjekt i alla rum hon bevistar, och hon utvecklar specialkompetens genom att vända sig mot Frankrike och existentialismen. Hennes första filosofibok handlar om Jean-Paul Sartre (där Murdoch är både kritisk och begeistrad) och samma år, 1954, publiceras också hennes debutroman. Ingenting med Iris Murdoch var konventionellt. För den som redan har inblick i hennes liv, tankevärld och romaner framstår hon i de båda böckerna som väl apart genom att få agera ”frigjord författare” – alltid egendomligt klädd och upptagen vid flummiga begrepp som kärlek och godhet. Det storartade med Murdoch är hur hon varvar skönlitterärt skrivande med filosofi och att hennes teori om individen är just filosofisk, inte politisk. Dessutom var hon genom hela livet öppen för den kontinentala filosofi som hennes brittiska kolleger generellt hanterade med osäkerhet och frustration.

Om Murdoch var tidigt produktiv är Mary Midgley (1919–2018) det hoppingivande beviset på att du kan få genomslag också när du startar sent. Hon valde bort livet i Oxford efter några år och flyttade till Newcastle med man och barn. Där verkade hon som kritiker samtidigt som hon arbetade deltid på universitetet. Hennes första bok hette Beast and Man och den kom ut 1978: då hade Mid­gley hunnit fylla 59 år. Därefter hann hon skriva nitton böcker till, främst om människans relation till djuren och vår samhörighet med naturen. Tvärvetenskapliga metoder ledde henne till ett alldeles eget filosofiskt spår när frågor om vad instinkt egentligen är och varför människans natur behöver utforskas som ett koncept skulle besvaras.

Biografin som Benjamin Lipscomb skrivit på under många år innehåller utmärkta avsnitt men hoppar också väl snabbt mellan stora idékomplex och små beståndsdelar. Cumhaills och Wisemans passionsdrivna plädering för universitetsfilosofins koppling till vardagligheter och behovet av kvinnliga förebilder saknar ibland de övergångar som hade behövts för att knyta samman delarna till en helhet.

Samtidigt känns kritiska anmärkningar snåla eftersom båda böckerna lyckas väl med att levandegöra kontexter och den tid i vilken fyra synnerligen skärpta kvinnor faktiskt ändrar moralfilosofins inriktning. Under läsningens gång funderar jag över varför de allihop råkade bli så gamla (Murdoch avled ”ung” som 80-åring i alzheimer) och om det inte vore givande att diskutera andra kvinnor i den brittiska akademin vid den här tiden för att hitta spännande jämförelser (till exempel filosofen Mary Warnock och vetenskaps­teoretikern Mary Hesse i Cambridge). Hur kommer det sig att ingen av dem uttryckte ett intresse för feminism, vare sig i dess filosofiska eller politiska form? Om jag skulle bjuda dem på middag, hur skulle de samspela, vad skulle vi prata om, vad borde vi äta? Den där ostillade nyfikenheten och värdiga närheten bär jag med mig från båda böckerna och det är ett mycket gott betyg.

Den ena biografin, av amerikanen Benjamin Lipscombe, är resultatet av ett träget arbete under tolv års tid. The Women Are Up to Something. How Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley, and Iris Murdoch Revolutionized Ethics handlar om dessa fyra kvinnors kritik av, och alternativ till, den manligt kodade analytiska filosofin i Oxford under 1940- och 50-talen. Lipscombe vill skapa ett gemensamt narrativ för fyra disparata filosofiska temperament där karaktärsdragen ändå framträder. Boken växlar mellan ambitionen att vara en syntetiserande filosofisk historieskrivning och levnadsteckning. Metoden är delvis briljant även om resultatet blir en smula ojämnt.

Metaphysical Animals. How Four Women Brought Philosophy Back to Life är skriven av Clare Mac Cumhaill och Rachael Wiseman. De har skrivit intensivt under pandemin och färdigställt biografin när Storbritannien stängde ner stora delar av samhället. Boken är trots detta gedigen, men ibland för detaljrik, och författarna använder ett grepp där de introducerar Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch som skådespelare på en imaginär scen. Ofta fungerar det väldigt väl, som i personliga möten där Cumhaill och Wiseman lyckas förena liv och glöd med stringens. Tidvis blir det tablåartat med ett stilistiskt veligt intryck som följd; det är som om författarna inte kan bestämma sig för om bokens grundbetoning ska vara underhållande, informativ eller gestaltande.

Anscombe, Foot, Murdoch och Midgley blev framstående filosofer med Oxford som bas och var födda strax efter första världskriget. Båda böckerna placerar läsaren i en särpräglad universitetskontext, i ett krigshärjat Europa som inte ligger så förfärligt långt bort i tiden men där ändå så mycket var annorlunda mot nu. Några enstaka college i Oxford antog kvinnor som studenter (Oxford hade börjat ut­examinera kvinnor 1920), stolsprofessorer gjorde karriärvägarna få, världskrigen förflyttade människor över hela den europeiska kontinenten där studiekamrater försvann, kärleksrelationer ebbade ut och många människor fick fly eller sätta livet till. Kvinnlig rösträtt infördes 1918 i Storbritannien, den banbrytande essän Ett eget rum av Virginia Woolf publicerades 1929 och världskrigen med militärtjänstgöring för männen skapade ett nytt utrymme för extraordinärt begåvade kvinnor att examineras i utbildningar med målet att forma en akademisk karriär. Plötsligt uppstod en historisk öppning för fler kvinnor att ta plats i de intellektuella akademiska miljöer som dittills alltid varit vikta för män.

Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch blev nära vänner under studietiden. De gjorde varandra besvikna under livets gång, slutade umgås i perioder och konkurrerade vid flera tillfällen om samma tjänst. Men de svetsades också samman av en stark övertygelse om att filosofins uppgift är att väcka liv i metafysiska och etiska frågor. Den logiska positivism som, särskilt genom A J Ayers (1910–1989) försorg, präglade Oxfordfilosofin, gav inget utrymme för kreativ spekulation, utan reducerade människan till ett slags kalkylerande maskin. Filosofi – om detta var de fyra kvinnor som står i centrum för de här böckerna överens – handlar om att ställa frågor till och granska livets komplexitet.

Vad är ondska, vad är godhet, vilka svar ska vi ge på avgörande moralfrågor? Hur vi människor hanterar och ständigt omskapar värderingar, ideal och önskningar står ofta i strid med rationella val och handlingsfrihet, menade kvartetten med lite olika betoning. Dragningen till utilitarism, språkfilosofi och vetenskap som var dominant under 1940- och 50-talen i Oxford och Cambridge hämmar filosofins förmåga att ställa fundamentala frågor om världens beskaffenhet. Det här ville de alla fyra ändra på.

Elizabeth Anscombe (1919–2001) kom från en medelklassbakgrund och hamnade i onåd hos föräldrarna när hon som ung valde att konvertera till katolicismen. Beskrivningarna i båda böckerna av hennes familjeliv med man och sju lösdrivande barn i ett hus som aldrig städades är både förfärande och befriande. Elizabeth Anscombes filosofiska genomslag inom dygdeetik var enastående och hon blev en av Ludwig Wittgensteins (1889–1951) bästa studenter. Säkerligen var just hennes förmåga att fokusera på det intellektuellt väsentliga, snarare än ett välordnat hem, nyckeln till hennes framgång. Dock fanns också något starkt personkopplat i hennes fallenhet för filosofiska problem i allmänhet och Wittgensteins undersökningar i synnerhet. I Metaphysical Animals åskådliggörs hur Anscombe var rådvill och religiös,­ på djupet. Denna kombination innebar att den självförminskande respekt flera av Wittgensteins andra studenter uppvisade, och som irriterade honom till den grad att han blev ointresserat oförskämd, aldrig syntes hos Anscombe. Hennes genuina förvirring som filosof var intimt sammanlänkad med frågan om själens odödlighet. Anscombes orubbliga gudstro och seriositet medförde att hon aldrig fastnade i Wittgensteins destruktiva nät, som så många andra.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ingen av böckerna går på djupet om varför Anscombes nydanande verk Intention från 1957 fick så starkt genomslag eller om Aristoteles betydelse för hennes tänkande. Istället betonas de teman som överlappar de fyra vännernas filosofiska inriktningar i en särskild Zeitgeist, med tyngdpunkt på ett slags återerövrande av etiken. Man kan ha i minne att J L Austin (1911–1960), frontfigur för vardagsspråkfilosofi och talaktsfilosofi, också närde ett starkt intresse för Aristoteles och att Anscombe interagerade med dominikanerorden i Oxford. Kort sagt så fanns det viktiga sammanhang för henne där dygdeetik ingick som del i en samtalande spirituell gemenskap. En levnadsteckning med endast Anscombe i blickfånget skulle antagligen ha betonat dessa influenser. Nu betraktas hon istället genom det perspektiv som utgår från ensemblen om fyra.

Philippa Foot (1920–2010) kom från en helt annan bakgrund än de andra tre. Hennes morfar hette Grover Cleveland och var USA:s president i slutet av 1800-talet. Föräldrarna gifte sig i Westminster Abbey och en formell utbildning ansågs opassande för en flicka från överklassen. Trots familjens oförståelse, en barndom kantad av svåra sjukdomar och ett kunskapsunderskott efter år av hemskolning som fokuserat på vett och etikett så bestämde sig Foot för att bli antagen vid Somerville College. Hon blev nära vän med Iris Murdoch (1919–1999), och de bodde tillsammans både i London och i området Park Town i Oxford (där det uppstod en rad romantiska förvecklingar föranledda av att Foots make också var med). Kortfattat låg Philippa Foots filosofiska utgångspunkter närmare Elizabeth Anscombes, men det var i vindlande samtal och diskussioner med platonisten Murdoch som Foots intellekt blev utmanat och syresatt. De utvecklade en komplicerad relation, baserad på gemensam humor och ambition, och deras moralfilosofiska utgångspunkter kom i hög grad att påverkas av andra världskrigets fasor.

Under läsningen av biografierna är det slående hur lojala alla fyra var mot och med varandra, även under de långa perioder då det rådde tystnad mellan dem av olika skäl. Philippa Foot kunde inte få barn och lämnades då av sin make: det finns brevkorrespondens bevarad som bekräftar hur detta hårda slag orsakar smärta hos henne och vännerna. Så småningom flyttade hon till USA och blev alltmer engagerad i etikens tillämpning. Hon anses vara en av de stora filosoferna i den angloamerikanska analytiska traditionen och till skillnad från Iris Murdoch så var hon den renodlade filosofiska argumentationstekniken trogen.

Iden fyrklöver som biografierna handlar om är Murdoch sällskapets mest udda fågel. Hon inleder sin filosofiska bana genom att bli översmart förälskelseobjekt i alla rum hon bevistar, och hon utvecklar specialkompetens genom att vända sig mot Frankrike och existentialismen. Hennes första filosofibok handlar om Jean-Paul Sartre (där Murdoch är både kritisk och begeistrad) och samma år, 1954, publiceras också hennes debutroman. Ingenting med Iris Murdoch var konventionellt. För den som redan har inblick i hennes liv, tankevärld och romaner framstår hon i de båda böckerna som väl apart genom att få agera ”frigjord författare” – alltid egendomligt klädd och upptagen vid flummiga begrepp som kärlek och godhet. Det storartade med Murdoch är hur hon varvar skönlitterärt skrivande med filosofi och att hennes teori om individen är just filosofisk, inte politisk. Dessutom var hon genom hela livet öppen för den kontinentala filosofi som hennes brittiska kolleger generellt hanterade med osäkerhet och frustration.

Om Murdoch var tidigt produktiv är Mary Midgley (1919–2018) det hoppingivande beviset på att du kan få genomslag också när du startar sent. Hon valde bort livet i Oxford efter några år och flyttade till Newcastle med man och barn. Där verkade hon som kritiker samtidigt som hon arbetade deltid på universitetet. Hennes första bok hette Beast and Man och den kom ut 1978: då hade Mid­gley hunnit fylla 59 år. Därefter hann hon skriva nitton böcker till, främst om människans relation till djuren och vår samhörighet med naturen. Tvärvetenskapliga metoder ledde henne till ett alldeles eget filosofiskt spår när frågor om vad instinkt egentligen är och varför människans natur behöver utforskas som ett koncept skulle besvaras.

Biografin som Benjamin Lipscomb skrivit på under många år innehåller utmärkta avsnitt men hoppar också väl snabbt mellan stora idékomplex och små beståndsdelar. Cumhaills och Wisemans passionsdrivna plädering för universitetsfilosofins koppling till vardagligheter och behovet av kvinnliga förebilder saknar ibland de övergångar som hade behövts för att knyta samman delarna till en helhet.

Samtidigt känns kritiska anmärkningar snåla eftersom båda böckerna lyckas väl med att levandegöra kontexter och den tid i vilken fyra synnerligen skärpta kvinnor faktiskt ändrar moralfilosofins inriktning. Under läsningens gång funderar jag över varför de allihop råkade bli så gamla (Murdoch avled ”ung” som 80-åring i alzheimer) och om det inte vore givande att diskutera andra kvinnor i den brittiska akademin vid den här tiden för att hitta spännande jämförelser (till exempel filosofen Mary Warnock och vetenskaps­teoretikern Mary Hesse i Cambridge). Hur kommer det sig att ingen av dem uttryckte ett intresse för feminism, vare sig i dess filosofiska eller politiska form? Om jag skulle bjuda dem på middag, hur skulle de samspela, vad skulle vi prata om, vad borde vi äta? Den där ostillade nyfikenheten och värdiga närheten bär jag med mig från båda böckerna och det är ett mycket gott betyg.