Vid presidentvalet i Zambia den 12 augusti förra året såg det först ut som om landet utan bekymmer skulle segla in i den mycket exklusiva klubb i Afrika söder om Sahara som haft fredligt maktskifte minst tre gånger efter demokratiska val. Den tillträdande presidenten Hakainde Hichilema hade fått 60 procent av rösterna enligt valkommissionen. Hichilema gick bland annat till val på att stoppa korruptionen och få rätsida på landets ekonomi. Han är en tidigare affärsman – en av Zambias mest förmögna – som ägnat de senaste åren åt aktiv oppositionspolitik och därför fängslats ett flertal gånger.

Strax efter valet stod det dock klart att den sittande presidenten Edgar Lungu, som ansetts svag och omgiven av korrupta rådgivare, inte ville erkänna sig besegrad.

En dag gick och sedan en dag till. Stämningen blev alltmer nervös i huvudstaden Lusaka. Kvällen innan den planerade installationen av Hichilema blev läget akut. Flera personer arbetade i det tysta för att lösa situationen. En ekonomiprofessor och rådgivare till Hichilema berättar att han fick ett samtal från den tillträdande presidenten. Hur skall vi göra? Telefonerna gick varma och en tidigare president från Tanzania, ditsänd som observatör, ingrep tillsammans med en äldre zambisk president. De kontaktade Edgar Lungu och förklarade att han måste ge upp, för att undvika eventuella våldsamheter. Morgonen därpå trädde Lungu fram inför tv-kamerorna och erkände sig besegrad. Klockan 14 möttes de båda presidenterna. Den fredliga övergången var säkrad.

”I Sverige talar vi sällan om religion, men afrikansk samhällsordning och politik kan knappast förstås den förutan.”

Lungu hade kritiserats för att ekonomin försämrats dramatiskt, vilket bland annat visade sig genom att valutan halverades i värde gentemot dollarn, priserna steg och att räntebetalningar på internationella lån förföll. Många menade att kinesiska företag givits orättmätiga fördelar. Den kinesiska närvaron blev än mer tydlig under Edgar Lungus presidenttid.

Dessutom ökade skuldsättningen. De tre miljarder dollar som tagits upp i lån i form av euroobligationer har gått till löpande konsumtion i statsbudgeten. Däremot är de nio miljarder som kineserna lånat ut noga fördelade till konkreta projekt och synliga överallt i form av vägar, broar, byggnader, konferensanläggningar och en skinande ny flygplats.

I Lusaka ser man nya trafikleder på höga pyloner med tillhörande anslutningsvägar, cirkulationsplatser och viadukter, de flesta byggda av kinesiska företag. Detta är inget unikt för Zambia; modern infrastruktur har byggts av kinesiska företag i Kenya och i många andra afrikanska länder. Det nya är kanske att den kinesiska närvaron, inte minst i Zambia, blivit så påtaglig. Därmed väcker den också reaktioner och frågor.

Jag möter i Lusaka en av mina tidigare studenter, som kör mig till Zambias universitet, där han nu har en del undervisning. Det ligger på stora gröna ytor i utkanten av staden och är byggt i betong på 1960-talet i Le Corbusiers stil. Hela universitet består av fem, sex sådana grå byggnader, där fasaderna vittrar och trasiga persienner skymtar bakom flammiga fönster. Kontrasten är stor till det splitternya Konfuciusinstitutet i rött tegel som upptar ett stort kvarter strax innanför infarten till universitetsområdet. Vid den pampiga ingången står överst ”The University of Zambia” i stora bokstäver. Strax nedanför, på vita marmorplattor, är ingraverat ”Confucius Institute” på kinesiska och engelska. En lika stor areal­ har upplåtits för bostäder till den kinesiska personal som arbetar på institutet. De är omgärdade av höga elstaket.

Vi far vidare till en annan del av staden för att träffa ekonomen Caesar Cheelo, som bland annat är rådgivare till den nya rege­ringen. Jag frågar hur han ser på den kinesiska närvaron i Zambia. Cheelo menar att kineserna rör sig i världen, de lär sig och de följer i allmänhet de regler som är uppställda. Under den förra regeringen förstod de att det var möjligt att gå direkt till presidentpalatset för att få igenom tillstånd och kontrakt. De lobbade direkt mot presidenten och dennes rådgivare. Korruption förekom. Om president Hichilema tillåter detta, så skulle kineserna fortsätta. Men, menar Caesar Cheelo, det kommer med största sannolikhet inte att ske. Och då kommer kineserna att följa de nya reglerna.

Det finns också många små och me­delstora kinesiska entreprenörer i Zambia. Jag frågar Cheelo hur han ser på deras verksamhet. För det första nämner han att de är mycket företagsamma. Det är också en skillnad mellan dem och andra länders entreprenörer som indier, turkar och somalier, eftersom kineserna sällan sänder hem sina förtjänster genom så kallade remitteringar, enligt Cheelo. Det de tjänar på sina företag stannar i allmänhet i Zambia. Här tänker jag på de indier som kom till Östafrika under den brittiska tiden i början av 1900-talet. De blev en entreprenörsklass som ännu spelar stor roll i flera länder.

Kineserna är här för att de har sett att det finns möjligheter, medan euro­peiska och amerikanska investerare helt enkelt inte hängt med, konstaterar Caesar Cheelo.

Men korruptionen då? Cheelo menar att bekämpningen av den är ett starkt prioriterat område för den nya regeringen, men att allt hänger på hur konsekvent den visar sig vara. När vi senare besöker finansministeriet sitter skyltar i receptionen och på varje våning med texten ”This is a corruption free zone” i stora bokstäver. Man undrar i sitt stilla sinne varför sådana skyltar alls behövs, och vad det betyder att de sitter där de sitter. En svensk bosatt i Lusaka som jag träffar framhåller dock att polisens vana under den förre presidenten, att godtyckligt stoppa bilar i trafiken och bara släppa vidare dem som gav en liten dusör, helt har upphört.

När vi far tillbaka mot hotellet genom Lusaka ser vi överallt barn på väg hem från skolan. De har alla skoluniform. Min ciceron framhåller att detta inte är en politisk fråga i Zambia. De flesta här ser skoluniformen som en trygghet och den skapar en känsla av samhörighet, menar han. Barn från fattigare hem behöver inte skämmas för att inte ha råd med ständigt nya, dyra modekläder. Skolbarn i uniform har också rätt att få åka gratis med bussen om de hamnat i någon form av nödsituation. Jag tänker att detta naturligtvis också är en yttre påverkan, från engelsmännen, men att det nu blivit en naturlig del av skolkulturen.

Den som kan sin historia vet att detta inte är första gången som afrikanska samhällen påverkats starkt utifrån. En långvarig arabisk kolonisation av östkusten, från 800-talet och framåt, satte stark prägel både där och i de inre delarna, utefter slavhandelslederna, som gick djupt in i Kongobäckenet.

Den europeiska kolonisationen och slavhandeln känner vi också till, men trots att den utsatts för mycken kritik har spåren ändå sjunkit in som ett slags normalitet i form av språk – franska i stora delar av Väst- och Nordafrika, portugisiska i Angola och Moçambique och för resten mestadels engelska. Swahili, som talas i Östafrika idag, är en blandning av arabiska och bantuspråk, som utvecklades för att underlätta handeln med slavar och elfenben. På samma sätt har formell lagstiftning, rättsväsen och ­författningar i stora stycken ärvts ned till dagens stater från kolonialtiden. Därutöver finns naturligtvis kvar en stor informell sektor och en stark inhemsk kultur.

I Sverige talar vi sällan om religion, men afrikansk samhällsordning och politik kan knappast förstås den förutan. Faktum är att den arabiska och europeiska missionen påverkat dessa samhällens religiösa förhållanden i grunden. Detta till skillnad från exempelvis den brittiska påverkan av Indien, som visserligen var omfattande, men där man inte rörde religionen. I Zambia påpekar flera av de akademiker jag talar med att sedan självständigheten 1964 är man enligt konstitutionen ett kristet land. Min tidigare student är aktiv sjunde­dagsadventist och han visar sin församlingskyrka när vi kör förbi. Jag gör reflektionen att också Sverige officiellt är ett kristet land, där statschefen enligt grundlagen måste tillhöra den rena evangeliska lutherska läran. Men i såväl Zambia som Sverige råder likväl religionsfrihet.

Det är inte så litet av en historisk ironi att när nu europeiska och amerikanska biståndsgivare diskuterar villkor för olika biståndsprojekt lägger man gärna de egna ländernas senaste sociala normer högt upp på agendan. Dessa är ofta främmande för stora delar av den afrikanska befolkningen, men också för lagstiftningen i flertalet länder. Här tar man ännu på stort allvar de religiösa och sociala måttstockar som lärdes ut av missionärer och kolonisatörer från samma västländer hundra år tidigare. En måhända cynisk reflexion är att man i Västerlandet under tiden hunnit distansera sig från sina tidigare uppfattningar, och bytt ut dem mot nya, me­dan viljan att övertyga andra om de just nu aktuella värderingarna tycks däremot inte ha förminskats.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

När vi idag uppmärksammar den kinesiska påverkan i Zambia glömmer vi lätt att författningen, rättsväsendet, det officiella språket, ja till och med religionen till stora delar ärvts från Storbritannien och alltså utifrån. Det skedde under en tidigare pe­riod, då Västerlandet hade lika stor trygghet i sig självt och sin egen kultur som Kina har idag. Det skedde vid en tid då engelsmän, fransmän och ­portugiser här levde i enklaver med egna seder, eget språk och uppförde byggnader enligt sina egna arkitektoniska normer, precis som kineserna gör idag i Afrika.

Det är därför i grunden ett geopolitiskt spänningsfält som ligger bakom då kritik riktas mot Kinas, Rysslands eller Turkiets påverkan på Afrika. Det handlar om vem som skall ha inflytande lika mycket som om vad som är rätt och riktigt. Det görs inte alltid skillnad däremellan. Rysslands roll för dagens geopolitiska motsättningar har ju aktualiserats i Europa på ett dramatiskt sätt under senare tid; i Afrika har man i tysthet ökat sin militära närvaro bland annat i Mali och Centralafrikans­ka republiken. Kina har ett väl utvecklat diplomatiskt kontaktnät med afrikanska stater och statschefer. Sedan år 2000 bjuds de årligen in till en konferens i Peking inom ramen för The Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC) för att diskutera samarbetet.

Är det rimligt att Kina söker påverka länder i Afrika idag? Svaret på frågan handlar bland annat om i vad mån ett land som Zambia förmår stå fast vid sina demokratiska institutioner och upprätthålla lika regler för alla. Givet lika villkor finns sannolikt inte hållbara argument vare sig inom landet eller i omvärlden mot att kinesiska företag och personer skall få verka i Afrika.

Men också här spelar geopolitiken roll. Ser Kina Afrika som en strategisk spelplan, ett medel för andra mål, där det gäller att få kontrakt som säkerställer råvaruleveranser och röster i FN eller via låneförbindelser tillförsäkra sig naturtillgångar? Så länge sådana misstankar kvarstår kommer man att vara mycket vaksam mot Kina både i Afrika och i omvärlden.

Kvar står det faktum att ett fredligt maktskifte ännu en gång ägt rum i Zambia efter demokratiska val. De flesta jag talar med anger landets förste president, Kenneth Kaunda, som huvudorsak. Han avgick frivilligt och stannade i landet efter att ha förlorat valet mot fackföreningsledaren Frederick Chiluba 1991. Senare presidenter har gjort detsamma. Inom statskunskapen kal­las detta fenomen stigberoende, tendensen att följa en upptrampad stig. Ju fler som följer stigen, desto starkare blir normen. Det var nära att man avvek från denna smala väg i augusti ifjol, men tillräckligt starka krafter fanns tillhands för att styra händelserna åt rätt håll. Det var både oroande och betryggande.