Kvinnolivets predikament

Virginia Woolf: klarsynt feminist. MÅLNING AV ROGER ELIOT

Att påstå att sekundärlitteraturen, dokumentärerna, essäerna om och porträtten av författaren Virginia Woolf (1882–1941) är omfattande är ett understatement.

Det finns en rad biografier av skiftande kvalitet där hennes liv gestaltas, äktenskapet med Leonard Woolf synas, relationen till systern Vanessa Bell dissekeras. På universiteten och i kultursfären är hon ständigt aktuell:­ nya analyser av hennes intrikata, svävande modernistiska prosa skrivs i strid ström och filmer, inspirerade av romanerna, produceras.

Woolfs feministiska klarsyn, särskilt hur sakligt hon naglar fast kvinnolivets predikament i Ett eget rum (1929) och hennes reflekterande i dagboksform, har bidragit till att flickrumsdrömmar kunnat förvandlas till realistisk målmedvetenhet. Tillsammans med den mytomspunna tillvaron i den informella kretsen av intellektuella i Blomsburygruppen, depressionerna och slutligen självmordet har den emblematiska funktion som Woolf har fått i den kulturella offentligheten befästs och utvidgats ytterligare. Hon har nått kultstatus, även om det låter litet för hetsigt givet den fridfulla framtoning som präglar de många svartvita fotografierna av hennes ansikte som bevarats. Woolf var en färgstark pionjär i sin tid och blev en projektions­yta för frigörelse i vår, en fantasifull realist som fann äventyret i kärleksaffären med Vita Sackville-West. En oerhört begåvad och formstark författare var Woolf, men samtidigt en tvivlande konstnär. Hon är överanvänd och alltjämt en gåta. Hur ska nya böcker om en sådan skapande kvinna skrivas?

Gillian Gill tycks vara övertygad om att ett pedantiskt framlagt källmaterial räcker för att imponera på Woolfentusiaster och andra möjliga läsare. Redan i förordet till Virginia Woolf and the Women who Shaped her World finns en alldeles för intim intonation som låter oss förstå att Gill, en disputerad akademiker som främst riktat in sig på att skriva biografier, kommer att inviga oss alla i nya kunskaper om de kvinnor som omgav och präglade Woolfs liv och författarskap. Det är stora anspråk och oroväckande sådana eftersom de flesta goda forskare och författare förmedlar sig via originella tankegångar och nya upptäckter, inte genom att på förhand avisera att de är värda beundran.

Kapitlet ”High Society” är talande för Gillian Gills tillvägagångssätt. Med hög skvallerfaktor och detaljerade interiörbeskrivningar berättas vilka som passerar olika gods och gårdar (Woburn Abbey!, Badminton House!) under Woolfs mormors levnadstid i början av 1800-talet. Det hela påminner lite om den samtida författaren Jane Austens presentationer av potentiella gemåler och de lantliga dynastiernas ansvar och samtidigt hårda krav på dekorum. Skillnaden är att i en roman finns en intrig och ofta också en konflikt som ska illustrera ett moraliskt dilemma eller en utsatt situation. I Gills framställning saknas en intresseväckande disposition som möjliggör en riktning för hennes argumentationslinje. Istället blandas information som stånkats fram vid någon arkivsittning med omdömen av typen ”som jag redan har konstaterat, Pattlekvinnorna var modiga och smarta” (återigen, opassande intimisering). Det historiska släktnarrativet bryts och istället riktas strålkastarljuset mot Gills övertygelser.

”Gill pekar ut den tunna linjen mellan allvar och skämt i Bloomsburygruppens jargong, underbyggd av elitistiska idéer om utvaldhet där internt bifall trumfade omgivningens värderingar.”

Samtidigt är de inledande kapitlens redogörelser för kvinnor och skeenden i Woolfs närhet så knappologiska att de blir ovidkommande för en bredare läsekrets. Intrycket blir att Gillian Gill vill skriva om Woolf av eget intresse och att just denna faktavinkel på det biografiska saknas – därför en bok. Om luckor fortfarande behöver fyllas inom genren Woolf-biografier så krävs mer än kunskapsutfyllnad. Framförallt hade Gill kunnat fundera över relationen mellan läsintresse och innehåll i de inledande kapitlen, snarare än att släktträdet i sig är betydelsebärande för att förstå en litterär verksamhet.

Virginia Woolfs författarskap är fyllt av stadsvandringar och London intar en särställning. Förra året publicerades Square Haunting. Five Writers in London Between the Wars av Francesca Wade. Den behandlar Woolfs aktiviteter inte minst runt det egenstartade förlaget Hogarth Press, under ett års tid, på torget Mecklenburgh mellan första och andra världskriget. Ett skarpt utsnitt i tiden sätter ramarna för Woolfs funktion i boken.

I boken Promenader i Virginia Woolfs London (2014) knyter litteraturprofessor Lisbeth Larsson några utvalda romaner till specifika platser i huvudstaden. Romanen Mrs Dalloway (1925) utspelas till stor del i fashionabla Westminster, Natt och Dag (1919) uppehåller sig vid The Strand, som exempel. Larsson har skrivit en av de bästa böckerna om Woolfs prosa, tycker jag – synd att Gillian Gill inte kunnat läsa den i svenskt original eftersom de delvis delar samma feministiskt tolkande ram och teoretiska impuls. Larsson illustrerar hur kön och tid – diskrepansen mellan klocktid och upplevelsetid – hänger samman med kategorierna staden, platsen och rummet för att nästan lösas upp i den sista romanen Vågorna (1931).

Varken Wade eller Larsson nöjer sig med omfångsrikt stoff eller forskarens nödvändiga sittfläsk, utan de har på sina egna vis en osjälvisk blick på författaren Virginia Woolf. Att berätta nytt med förnuft och känsla också om en mycket väldokumenterad och produktiv författare som Woolf går sålunda utmärkt, men det krävs en analytisk skärpa, en förmåga att sålla som jag saknar hos Gill.

Det blir bättre, stilistiskt och innehållsmässigt, i del fyra som handlar om Bloomsburygruppen. I denna krets av samhällskritiker ingick bland andra (förutom Woolf och hennes make) författarna E M Forster och Lytton Strachey, ekonomen John Maynard Keynes, Dora Carrington, som var konstnärinna, och Virginias syster Vanessa Bell med make Clive.­ Om Bloomsburygruppen finns också mycket skrivet. Kommenterande material och mer iscensättande texter nuddar gärna en romantiserad bild av hur ett alternativt sätt att leva för dem som ingick i kretsen kunde te sig. För anglofila trädgårdsentusiaster och kollektivnostalgiker står deras gemensamma bostad Charleston, i Sussex, välbevarad och öppen för besökare – den kulturella institutionaliseringen av det antikonformistiska, bohemiska är i sig mycket intressant att utforska.

Gill följer som bekant ett spår och skådar efter den specifikt kvinnliga erfarenheten. I de senare kapitlen skriver hon medryckande och, såvitt jag kan förstå, också välfunnet om kvinnans situation i förhållande till homosexualitet i den lite vidare Bloomsbury-kretsen, vars medlemmar ofta hade en studentbakgrund från Cambridge. Gillian Gill poängterar att den sömlösa övergången (med bistånd från attityder och vanor från akademiska miljöer) i umgänge mellan homosexuella män och homosocialitet i diverse klubbar sällan ifrågasattes, och att hemlighetsmakeriet var stort. Kvinnor betraktades som intellektuellt ointressanta, medan grader av närhet mellan män – särskilt sexuell, ibland ofrivillig – ansågs spännande också av heterosexuella män. Det förekom övergrepp och Gill pekar ut den tunna linjen mellan allvar och skämt i Bloomsbury­gruppens jargong, underbyggd av elitistiska idéer om utvaldhet där internt bifall trumfade omgivningens värderingar. Skenäktenskapet mellan Keynes och den ryska ballerinan Lydia Lopokova kunde genomföras i full vetskap om vad som försiggick bakom lyckta dörrar i en tid präglad av viktoriansk samhällsmoral och privat dekadens.

Populärt

Same Old Victorianism

The 1970s' puritan-Left and the 1960s' sex-radical Liberals were united by the dream of the authentic human, and the conviction that she could completely be herself when society fundamentally changed.

För Virginia och Vanessa blev dubbelliv och ojämlikhet mellan könen ett tema för samtalen dem emellan. Det är också ett motiv som synliggörs i Woolfs skrifter. Både Jacobs rum (1922) och Orlando (1928) har homoerotiska och köns­överskridande inslag, och det egna rum Woolf beslutsamt hävdar att alla fria kvinnor behöver förutsätter inte bara en självvald utsikt utan även, vilket var radikalt, en egen liten inkomst. Gill visar med lätt hand hur vardagsmisogynin sporrar Woolfs iakttagelseförmåga, för att därefter internaliseras och omvandlas till skönlitteratur. Om man har läst Woolfs dagböcker (i svensk översättning från 2008, Ögonblick av frihet. Dagboksblad 19151941) är Gills bidrag en påminnelse om Woolfs skarpa blick snarare än en ny upplysning.

Del fyra och fem är bokens bästa och de borde utgjort Gills skrivande epicentrum. Här pekar Gill ut viktiga samband mellan Woolfs position som fri intellektuell och livet i Bloomsburygruppen. Somligt känns igen från Quentin Bells bitvis mörka memoarer och biografier om sin mor Vanessa, och moster Virginia (Virginia Woolf. A Biography kom 1972, Bloomsbury Recalled gavs ut 1995, och däremellan publicerades andra skrifter av Quentin Bell om näraliggande ämnen). De trådar och sammanhang Gill presenterar bekräftar Quentin Bells upplevelser och klargör också det feministiska perspektivets betydelse i hennes egen undersökning.

Epilogen leder tyvärr tillbaka till den inledande känslan av en författare som av olika skäl vill sola sig i glansen av sitt biografiobjekt. Eftersom detta inte är en recension av en roman vågar jag mig på att avslöja hur det slutar. Vid ett besök på Trinity College, Cambridge, läser Gill tre vykort som har sänts till Clive Bell från diplomaten Gerald Wellesley. Dessa meddelanden försätter Gill i chock. Hon utbrister att Virginia Woolf inte bara har lärt henne mycket utan nu också satt henne i evig tacksamhetsskuld. Under de sista dagarna med bokmanuskriptet har Gill gråtit av förvåning (och äckel, får man förmoda). De pedofila inslagen i vykortstexterna leder henne till konklusionen: ”Vi måste lyssna på vad olyckliga små flickor och olyckliga små pojkar har att säga.” Inkännande kommentarer av detta slag skapar stilistisk dissonans snarare än medkänsla.

Jag är inte förtjust i Gills (o)vana att extrahera händelser från förr och spika upp dem som didaktiska påminnelser för samtiden, men det kan naturligtvis uppfattas som angeläget av en annan sorts läsare. Boken hade tjänat på ett stramare tilltal för att inte blanda samman Virginia Woolf och de kvinnor som präglade hennes liv med en moraldebatt. Dessutom var mycket i Virginia Woolfs liv tvetydligt. Vad vi med säkerhet kan säga om andra människor bör alltid följas av viss försiktighet. När Gill skriver att Woolf tyckte illa om sin svåger funderar man både en och två gånger på om detta verkligen är en rimlig slutledning, eller om det är Gills egen önskedröm.

Anna Victoria Hallberg

Fil dr i litteraturvetenskap.

Mer från Anna Victoria Hallberg

Läs vidare