Livet var en fest

Bröllop i Värend. MÅLNING: BENGT NORDENBERG

Folk förr hade det rätt trist. Det var bara jobb och slit, krig, sjukdomar, tidig död, höga skatter och kvinnoförtryck. Den bilden har nog många idag av hur livet gestaltade sig för våra förfäder. Men kan det verkligen stämma att livet var så trist för gemene kvinna och man i äldre tid?

Den frågan har historikern Annika Sandén ställt sig och försöker besvara i sin nya bok Fröjdelekar. Glädje, lust och nöjen under svensk stormaktstid. Bara av titeln kan man förstå att hon vill ge ett lite mer glatt perspektiv på våra hårt prövade föregångare.

Annika Sandén studerar hur folk lekte, festade och roade sig under stormaktstiden. Med folk menar hon i första hand allmogen, det vill säga befolkningen på landsbygden. Eftersom det inte finns mycket källor att utgå från har hon tvingats att röra sig utanför både den undersökta perioden och gruppen. En del exempel hon analyserar är från 1700-talet och hon hämtar belägg från både städerna och samhällseliten.

”Mycket av det som Annika Sandén berättar om kan vi lätt känna igen oss i. Barns lekar är evigt sig lika i det att man härmar och bearbetar vuxensamhällets riter och ceremonier.”

Trots att det är fester Sandén främst vill hitta har hon valt att undersöka det vardagliga livet, vilket kan synas paradoxalt. Fest och vardag hängde dock nära samman, så nära att man ibland kan undra om det inte var fest nästan jämt på 1600-talet. En intressant sammanställning över Långaryds församling år 1690 visar att det fanns väldigt många tillfällen att ordna kalas om man bara räknar alla bröllop, dop och begravningar. Ett bröllop var en hel serie av fester från förlovningen till tackfesten för brudsättan (kvinnan som klätt bruden). Även dopen inkluderade mer än själva dopkalaset. När den nyblivna modern kyrktogs, det vill säga återinfördes i den kyrkliga gemenskapen efter förlossningen, hölls ännu en fest.

Mest förvånande ur dagens perspektiv är väl att ett dödsfall sågs som ett utomordentligt tillfälle att verkligen festa loss. Inför begravningen hölls likvaka, eller vakstuga som det ofta kal­lades, då man satt hos liket. Orsaken var att den dödes kropp befann sig i ett gränsland före begravningen och man ville hindra att vederbörande blev gengångare. Ryktet att det ordnades en vakstuga färdades runt bygden och männi­skor, främst de unga, samlades för att äta, dricka och framförallt dansa. Festandet var ibland så livligt att prästerna klagade och menade att det var hin håle själv som organiserat det hela. Kyrkan var inte förtjust i dessa vakstugor och försökte förbjuda dem, men det dröjde länge innan traditionen försvann.

Förutom bröllop, dop och begravningar fanns det också fester som hörde ihop med årets skiftningar och kyrkans högtider. Ett exempel är valborgsmässoafton, som har långa rötter bakåt i tiden. Vårens inträde med värme, sol och gröns­ka innebar att arbetet på åker och äng tog fart, livsviktigt i ett jordbrukssamhälle.

Både jul och midsommar var säsongsvisa fester som också inlemmades bland de kyrkliga högtiderna, men det fanns förstås många andra. Under medeltiden innehöll det kyrkliga året en mängd högtider som kopplades både till årstidernas växlingar, till bibliska berättelser och till helgonen. Historikern Göran Malmstedt har i sin avhandling Helgdagsreduktionen visat att utöver söndagarna fanns det under senmedeltiden så många som 50 helgdagar som inträffade gans­ka oregelbundet under året. Efter reformationen försökte kyrkan och den politiska överheten minska antalet arbetsfria dagar, men det folkliga motståndet var stort och först på 1700-talet skedde en radikal minskning. Samtidigt pågick också en rörelse mot att göra söndagen till en dag för gudstjänst och stilla kontemplation. Genom stadgor om sabbatsbrott skulle befolkningen fås att avstå från marknadsbesök och festande på söndagar. Indirekt förstår man att det var precis vad folk gjorde.

Mycket av det som Annika Sandén berättar om kan vi lätt känna igen oss i. Barns lekar är evigt sig lika i det att man härmar och bearbetar vuxensamhällets riter och ceremonier. Barnen lekte bröllop, begravning och till och med avrättning med stor inlevelse. Annat som känns bekant är retandet, öknamnen och kränkningarna som görs under skämtets täckmantel. Den kunskap historikern kan få om lekar och retsamhet är tyvärr från de tillfällen när det gick illa. Någon har kanske anmält barnen för att smäda kyrkliga riter, eller så hade ett barn skadat sig eller avlidit i samband med leken. Ärendet togs upp på tinget och har av den anledningen bevarats till eftervärlden. Boken är bitvis ganska sorglig att läsa eftersom de lekar vi vet något om hade slutat i tårar och ibland ond bråd död.

Att det ofta är rättegångsprotokoll som ger kunskap om lekar och fester lägger en dyster dimma över det roliga. På samma sätt präglas vår uppfattning om 1600-talet till stor del av statens lagar och kyrkans påbud. Det blir en bild av ett strängt samhälle som hårt kuvade befolkningen. Människornas liv framstår som svårt och dystert. Men om man läser domstolsprotokollen från ett annat perspektiv, eller försöker hitta en annan typ av källor, kan man också få en annan bild som kanske visar mer av vardagslivet – mer av det glada och lekfulla vardagslivet. Detta är en viktig poäng med Annika Sandéns bok.

Kyrkan framstår genom hela boken som en riktig glädjedödare. Allt kul skulle förbjudas, det skulle vara tyst och värdigt. Kyrkan hade dock inte alltid haft denna trista roll, men i den efterreformatoriska eran fick både protestanter och katoliker känna av kyrkans allt hårdare tömmar. Fast inte ens under den värsta ortodoxins tid i Sverige kunde överheten helt kontrollera undersåtarna, inte ens alltid sina egna präster. Det framgår av flera exempel hos Sandén att prästerna deltog i många fester och gärna tog sig ett järn eller två. Det visar prästernas ibland knepiga roll som både en representant för överheten och en del av lokalsamhället.

Populärt

Bryt upp, bryt upp!

Att odla sin mark och klara sig själv sammankopplas med hippies och vänsteråsikter. Men ett liv fritt från regler och förmynderi borde vara en borgerlig hållning, skriver Maria Eriksson.

Det är i huvudsak allmogens lek och fester som Annika Sandén intresserar sig för, men då och då dyker exempel upp från andra miljöer och andra sociala grupper. Det hade varit intressant med en diskussion kring festandet som inkluderade hela samhället och där man kunde tydliggöra likheter och skillnader mellan olika samhällsgrupper. En del fester var specifika för allmogen och utspelade sig på bynivå, men andra inkluderade olika grupper och utspelade sig på en större arena.

Ett exempel är adelsbegravningar, särskilt för riktigt högättade adelspersoner. En sådan begravning utspelade sig under månader och inkluderade bland annat likvaka, likskådning, likfärd då kistan flyttades till en bisättningskyrka i väntan på begravning, procession till begravningen och själva begravningen. Historikern Alexander Engström visar i sin avhandling Olikhetens praktiker, som behandlar adlig begravningskultur under 1600-talet, hur alla dessa olika moment inkluderade många deltagare, inklusive den folkliga publik som åsåg processionerna och hörde själaringningarna ljuda över nejden. Kring adelsbegravningarna festades det friskt, på liknande sätt som vid likvakorna i byarna. En annan typ av fester var kopplade till olika statsangelägenheter som kungliga bröllop, dop, kröningar, begravningar och militära segrar. De förväntades beröra alla undersåtar, hög som låg.

Annika Sandén har skrivit en stimulerande bok, som ger ett välbehövligt nytt perspektiv på det annars så dystert skildrade 1600-talet. Boken är rik på exempel och uppslag, och man kan bara hoppas att andra forskare tar upp tråden. Det är imponerande hur mycket hon lyckas utvinna ur de få exempel hon hittat. Berättelser om lekar och fester finns i förbigående i källor som berör något helt annat, och är därför svåra att lokalisera. Därför är det så värdefullt att boken har fotnoter och en ordentlig käll- och litteraturförteckning. När man befinner sig på ett för historiker nytt forskningsfält är det bra om byggnadsställningarna får vara lite mer synliga än annars.

Åsa Karlsson

Fil dr i historia och huvudredaktör för Svenskt biografiskt lexikon.

Mer från Åsa Karlsson

Läs vidare