Bland freskerna i kyrkan Saint-Pierre-le-Jeune i Strasbourg finns ”Nationernas marsch mot korset” från 1400-talet. Varje rike som den anonyme konstnären ansåg vara något i dåtidens Europa finns avbildad på väg mot frälsningen. Främst rider Germania, det vill säga tysk-romerska riket, en nebulös skapelse som med sin stora tyska kärna kan sägas vara Tysklands föregångare. Det följs av bland annat Frankrike, England och Skottland. Längs bak finns tågets juniorer – Polen, Östern och Litauen (Polonia, Oriens, Litavia). Polen rider med huvudet vänt bakåt med blicken fäst på de till fots gående (det vill säga än mer juniora) Östern och Litauen.

Konstnären tillskriver Polen en ledande och skyddande roll. Litauen var ett stort men nyligen kristnat rike i dynastisk union med Polen. Med sig i unionen hade det ett vidsträckt område från Östersjön i norr till Svarta havet i söder, med dagens Litauen och Belarus, stora delar av dagens Ukraina och delar av dagens västra Ryssland. Polskans användning av ordet ”Ruś” (Rutenien) syftar på dessa polsk-litauiska länder befolkade av östkristna. Ös­tern (sannolikt Moskovitiska riket som var på uppgång under 1400-talet) går före Litauen för att visa att dess kristnande låg betydligt tidigare i tiden än Litauens. Detta Polens uppfattade ansvarsområde tycks ånyo ha aktualiserats i diskussionerna om regionens ledare och framtid som aktualiserats av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Östern blev till hot, medan Litavia bär även fortsättningsvis på ett löfte.

”Polens nya stärkta ställning kan liknas vid ett cykellopp där dess nya tröja tyder på vinst i några etapper men Tyskland även fortsättningsvis har loppets ledartröja.”

Polen framstod sannerligen som en viktig internationell spelare och allierad under amerikanske presidenten Joe Bidens besök i februari. Inför hans tal såg de polska värdarna till att inramningen blev lika historisk som symbolisk. Biden talade vid kungliga slottet i Warszawa, som dagen till ära illuminerades med ukrains­ka flaggans gulblå färger. Bidens Warszawatal försäkrade länderna längs med Natos östra flank från Estland i norr till Bulgarien i söder om det amerikanska engagemanget i ett gemensamt försvar. Han signalerade fortsatt stöd till Ukraina. ”Ukraina blir aldrig en rysk seger. Aldrig”, förkunnade den amerikanske presidenten. Han berömde också Polen för dess militära och humanitära stöd till Ukraina.

Ända sedan inledningen av den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 har Polen agerat som gigantisk logistisk sambandsplats för militärt och humanitärt stöd till Ukraina. Miljontals ukrainska flyktingar har fått skydd i landet, miljoner fler har passerat Polen på väg till andra destinationer. Landet har vid flera tillfällen varit pådrivande i det långsamma men oupphörliga sänkandet av ribban över vilken materiel som överlämnas till Ukraina. Nyligen skickade Polen och Slovakien MiG-29-jaktflygplan till Ukraina. Det första initiativet togs av Polen redan i mars 2022 men tegs ihjäl av andra Natomedlemmar på grund av rädsla för eskalering. Denna rädsla har avtagit betänkligt efter att den ryska krigsmakten kört fast i Ukraina, och efter uppdagandet av den fulla omfattningen av ryska krigsbrott. En ständig ström av militär materiel har kommit in i Ukraina över polska flygplatser, järnvägar och vägar. Polen har också skänkt och sålt stora mängder materiel till Ukraina. En stor och viktig del utgörs av materiel som användes i forna Warszawapakten och som ukrainarna därför lätt kan använda eller snabbt adaptera till egna behov, som T-72-stridsvagnen i dess olika modifieringar. Hittills har dryga 300 överlämnats plus ett hundratal pansarskyttefordon. Överlämnandet och försäljningen av materiel fortsätter, senast med kontrakt på två hundra Rosomak (Järven) infanteristridsfordon till ukrainska armén. Bland europeiska västländer har kritiker av engagemanget i Ukraina i stort tystnat. Vid säkerhetskonferensen i München i februari 2023 muttrades det att Natos västeuropeiska medlemmar nog skulle ha lyssnat på Polen och andra stater med erfarenheter av sovjetiskt och ryskt styre. Det fullskaliga kriget mot Ukraina är beklagligt nog ett kvitto på att Rysslands mest högljudda kritiker bland tidigare Sovjetrepubliker och Warszawapaktsmedlemmar hade rätt – i motsats till paktens och EU:s giganter Tyskland och Frankrike.

Polen har inte bara en gräns mot Ukraina och vilja och förmåga att hjälpa. Det är också det största landet och den största ekonomin från före detta Östblocket, med god ekonomisk utveckling och lyckad modernisering av landet. Notabelt är att den internationella kritiken mot den fordom bespottade regeringskoalitionen ledd av partiet Lag och rättvisa (Prawo i Sprawiedliwosc) har kraftigt tonats ned. Före februari 2022 var den svenska mediala bilden av Polen ett land med problematisk abortlagstiftning som bebos av hbtq- och migranthatare. Merparten av dagens rapportering handlar däremot om stödet till Ukraina och mottagandet och transiteringen av miljontals ukrainska flyktingar. Detta fastän ingenting har förändrats i fråga om inrikespolitiken.

Polens och de baltiska staternas beslutsamhet att hjälpa Ukraina har gjort att en del iakttagare hävdat att en förskjutning av Europas tyngdpunkt österut pågår. I själva verket har flera för Europa utomordentligt viktiga skeenden inträffat i regionen. Romanov-, Habsburg- och tyska imperiernas sönderfall, andra världskrigets utbrott, inrättande av ett sovjetiskt block – vid alla tre tillfällen har Polen funnits i centrum av utvecklingen när europeisk säkerhet stöpts om. Denna gång genom stödet till Ukraina, som angripits som en del i processen av det ryska väldets nygamla sönderfall. Polen har rätt läge, tillräcklig vilja och dito tyngd för att agera Ukrainas ombud på den internationella arenan och i processen framstå som en ansvarstagande regional ledare.

I Polen ses stödet till Ukraina som en rent strategisk åtgärd. Det finns gott om sympati för Ukraina som materialiseras som politiskt och materiellt stöd, men historiska erfarenheter av Ryssland (Moskovitiska riket) sedan 1500-talet är nog starkare motor i sammanhanget. Ukrainas kamp har av polske presidenten beskrivits i termer som liknar den äldre polska självsynen som antemurale christianitatis, kristendomens utpost: Polen har under långa perioder skyddat Europas kärna från barbariska makter, inklusive Ryssland i dess inkarnationer som Moskovitiska riket, Sovjetunionen och Ryssland. Detsamma anses Ukraina göra nu. Stödet har en ideologisk, frihetlig underton, men speglar också strategiska övervägningar – bättre att försvara Polen i Ukraina idag än i Polen imorgon.

”Polens nya stärkta ställning parafraseras som ett cykellopp där dess nya tröja tyder på vinst i några etapper men Tyskland även fortsättningsvis har loppets ledartröja.”

Warszawa har gjort ett starkt avtryck på EU:s sanktionspolitik, kandidatstatus för Ukraina och militärt stöd till Kiev. Men Polens status i EU är fortfarande förhållandevis svag. Landet har inte satsat på gemensam valuta eller på den gröna omställningen. Det har distanserat sig från ett potentiellt europeiskt samarbete inom utveckling och upphandling av nya försvarssystem genom att köpa materiel från USA och Sydkorea.

Inom EU:s institutioner fortsätter fortfarande kritiken mot polska rättsreformer som av unionen anses utgöra brott mot rättsstatsprincipen. Polen krävs för närvarande på en daglig bot om en miljon euro. Beloppet ska debiteras tills den kritiserade reformen av Högsta domstolens disciplinnämnd dragits in. Det är valår i Polen. Den sittande koalitionen fortsätter sin kritik av EU, och dryftar krav på krigsskadestånd från Tyskland. Sannolikt har Polen inte sett ett så tyskskeptiskt styre sedan Wladyslaw Gomułkas tid som förste sekreterare för det polska kommunistpartiet 1956–1970.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

När Polen åter blev självständigt vid Östblockets sammanbrott bedrev det utrikespolitik som syftade till att snabbt träffa gräns- och samarbetsavtal med alla sina grannar och erkänna gränser dragna av Sovjetunionen 1944–45. Konflikter som den med Litauen om Vil­nius eller med Ukraina om Lwów (Lviv) skulle glömmas bort, och alla territoriella anspråk på grannländerna ges upp. Blicken var fäst på en framtid först inom europeiska, sedan även euroatlantiska strukturer. Ukraina var en viktig del av denna process – Polen var först med att erkänna den ukrainska staten 1991. Det finns en medvetenhet om att historien kan vara en belastning i relationerna, och därmed ett öppet mål för rysk påverkan. Därför diskuterades historiska frågor bland många andra av Polen och Ukrainas presidenter Andrzej Duda och Volodymyr Zelenskyj under den senares statsbesök i Polen i april i år.

Sedan våren 2022 har röster hörts i Polen om en federation med Ukraina, rent av ny Rzeczpospolita. Namnet (ursprungligen en polsk adaptation av latinets res publica) återfinns i Polens officiella namn, men används ensamt som beteckning på det polsk-litauiska samväldet som skapades i och med den politiska unionen 1569. Det främsta argumentet som används är att en sådan skapelse skulle med sina 80 miljoner invånare och potential utgöra en politisk och militär motvikt mot Ryssland. Kostnaden för att förverkliga planerna i närtid lär dock vara mycket hög, så visionerna blickar mot en diffus bättre framtid. De som föreslår en federation är knappast historieromantiker. 1569 såg Litauen ingen annan lösning än att förena sig med Polen i en dubbelstat eftersom det saknade resurser att stå emot moskovitiska militära kampanjer. Dagens federationsidé går tillbaka till tankar om en moderniserad union som lanserades av Józef Piłsudski, Polens mest fram­stående politiker under mellankrigstiden. Efter Polens återskapande som stat i första världskrigets kölvatten ville han ha en federation med Ukraina, Belarus och om möjligt Litauen i förs­ta hand som ett sätt att skapa en hållbar motvikt mot Bolsjevikryssland. Ett annat projekt med samma udd som inte heller förverkligades var Baltiska ententen – en allians mellan Finland, Estland, Lettland och Polen som stilla somnade in 1922. På sätt och vis återupplivades den i och med Finlands inträde i Nato – helt plötsligt var de tilltänkta allierade, stärkta av Litauen, förenade i en ny militär allians och genom EU.

Om den nye tjeckiske presidentens agerande kan agera vägvisare, ligger Polen bra till – som regional ledare. Petr Pavels andra resa som president (Slovakien var det första målet) gick till Polen för att visa Tjeckiens uppskattning för stödet till Ukraina. Den tredje resan gick till Tyskland. Där manade Pavel sina värdar att ta ”mer ansvar” för utvecklingen i Europa och närregionen – en omskrivning för att ”leda”, ett ord som många tyskar och en del länder, däribland Polen, skyr när frågan kommer till Tysklands roll. Pavels Tjeckien ser nämligen tyskt ledarskap som mest givande för regionens och Europas framtid. Då rör det sig om ett mind­re tvehågset och mer lyhört Tyskland nu när gasen gått ur svunna tiders östpolitik.

Polens nya stärkta ställning kan liknas vid ett cykellopp där dess nya tröja tyder på vinst i några etapper men Tyskland även fortsättningsvis har loppets ledartröja. Det är kanske så att dagens Polen passar bra just i den rollen det tillskrevs för 600 år sedan på fresken i Strasbourg – som ledsagare av nya riken in i värmen och som potentiell beskyddare av Europas östra flank, snarare än som en ledargestalt i stil med Germania.