För en tid sedan satt jag på en ensligt belägen uteservering i Barca de Alva i nordöstra Portugal och blickade ut över Dourofloden. Jag undrar om det inte var min mest iberiska stund i livet. För byn låg alldeles vid gränsen till grannlandet Spanien, som i själva verket började redan en bit ut i vattnet. Här var det långt till centralregeringarna i både Lissabon och Madrid och inga skiljelinjer fanns i kvällsmörkret som sänkte sig.

Medan den gamle ägaren med krökt rygg ställde ner en flaska Superbock på plastbordet framför mig drog jag mig till minnes inledningen i den portugisiske romanförfattaren José Saramagos reseskildring Viagem a Portugal (Resa till Portugal). När berättelsens huvudperson anländer med bil från Spanien stannar han till mitt emellan de båda länderna – så att motorn befinner sig i det ena landet och bensintanken i det andra – och lutar sig en aning framåt för att nå den exakta punkt där han föreställer sig att gränsen går.

”Före spanska inbördeskrigets utbrott hade radikala krafter på båda sidor gränsen länge betonat en iberisk samhörighet.”

Förhållandet mellan iberiska halvöns båda länder har en lång och komplicerad historia. Portugal är en av de nationer i Europa vars gränser varit ungefär intakta under längst tid. Efter att grevskapet Portucale utvecklats till en självständig nation på 1100-talet utvidgades territoriet tills även de södra delarna hade återerövrats från morerna något sekel senare. Enandet av Aragonien och Kastilien – som lade grunden till dagens Spanien – ägde däremot rum först i slutet av 1400-talet.

Konflikterna mellan de båda länderna har varit många genom seklerna. För portugiserna mynnade de ut i sin mörkaste period då man förlorade sin självständighet och hamnade under den spanska kronans beskydd i den så kallade Iberiska unionen 1580–1640. Detta skedde ett par år efter att kung Sebastian stupat i ett slag i Marocko och Portugal därmed stod utan tronarvinge. Namnen på de platser där viktiga slag har stått mellan Portugal och Spanien – som Aljubarrota och Alcântara – är för alltid inpräntade i portugisernas historiska minne.

De politiska omvälvningarna under 1900-talets första hälft skakade om förhållandet på nytt. Före spanska inbördeskrigets utbrott hade radikala krafter på båda sidor gränsen länge betonat en iberisk samhörighet. Den portugisiska regimen med António de Oliveira Salazar i spetsen kände sig hotad när vänsterkoalitionen vann valet i Spanien 1936 och valde därför att stödja Francos uppror.

Det fanns förvisso både ideologiska och personlighetsmässiga skillnader mellan de båda högerledarna. Militärofficeren Franco var skeptisk till ekonomen och akademikern Salazar som han internt en gång beskrev som en ”vekling”. Men diktatorerna förenades av fientligheten mot alla oppositionella krafter och någon språkförbistring fanns inte under deras personliga möten, eftersom Franco talade galiciska som är nära besläktad med portugisiskan.

Kulturellt sett har länderna under långa perioder levt med ryggen mot varandra. Den portugisiske författaren Rui Caeiro skrev en gång att en märklig kinesisk mur tycks resa sig mellan dem. I egenskap av gamla kolonialmakter har båda länderna ett språkligt arv med globala dimensio­ner, bortom Europa, som pockar på uppmärksamhet. Ändå har det funnits litterära underströmmar som kommunicerat över barriärerna. Redan i Miguel de Cervantes Don Quijote finns på ett ställe en beundrande blinkning till ”den store Camões”, Portugals 1500-talsdiktare. Från portugisiskt håll har såväl 1800-talspoeten Antero de Quental som den tidigare nämnde José Saramago varit iberister som betonat enheten snarare än skillnaderna.

Saramagos band till Spanien stärktes när han valde att bosätta sig på ön Lanzarote efter att en kontrovers brutit ut om en av hans antikatolska böcker i hemlandet. I en annan bok, hans ännu inte översatta roman A jangada de pedra (Stenflotten), blir Saramagos iberiska hållning tydlig.
Där lösgör sig symboliskt nog hela halvön från den europeiska kontinenten och driver ut i Atlanten.

Ibörjan av 1900-talet var några spanska författare djupt fascinerade av kulturen på andra sidan gränsen. Bara någon timme från min utsiktsplats i Barca de Alva vid Dourofloden ligger lärdomsstaden Salamanca med ett av Europas äldsta universitet. Miguel de Unamuno, en av sin tids främsta spanska författare och filosofer, var rektor här under många år. Han var dess­utom en flitig besökare i Portugal där han umgicks med en rad av dåtidens viktigaste författarkolleger. Unamuno uppfattade den portugisiska kulturen som både mörk och avgrundsdjup. Han beskrev portugisen som ”mjuk och leende till det yttre, men plågad och tragisk i sitt inre”.

I en anspelning på landets förflutna till havs liknade han dess historia vid ”ett skeppsbrott som varat i flera sekler”. I en av sina essäer kal­lar Unamuno rent av det portugisiska folket för självmordsbenäget, utifrån det faktum att en rad av dess främsta dåtida författare hade tagit sitt eget liv. Hit hörde den deprimerade Antero de Quental som sköt sig själv i en park på sin azoriska födelseö, och den produktive men syfilissjuke och till slut nästan blinde prosaisten Camilo Castelo Branco som satte en revolver till tinningen i norra Portugal.

En annan av de spanska författare som skrev särskilt skarpsynt och mer vardagligt förankrat om Portugal vid den här tiden var Ramón Gómez de la Serna, som annars blev mest känd för sina så kallade ”greguerías”, en sorts korta och absurda poetiska formuleringar.

Självdestruktiviteten hos de portugisiska författarna förklarade han genom deras tragiska belägenhet att på samma gång drömma om och vara avskurna från Europa. Ändå var det just denna perifera belägenhet som gjorde att Gómez de la Serna kom till Lissabon – detta ”måsarnas gömställe” – första gången 1915, eftersom det pågående kriget gjorde att han inte kunde resa till det mer berömda Paris. Åren därpå vistades han alltmer i strandorten Estoril, och brevkrönikorna som han skrev hem till sina författarvänner i Madrid publicerades i bokform.

Gómez de la Serna kunde inte begripa varför intellektuella på vardera sida gränsen inte gick varandra till mötes. Han tyckte att de bristfälliga kontakterna påminde om leken där två barn talar i telefon på bara ett par meters avstånd samtidigt som de vänder varandra ryggen och låtsas att de befinner sig långt ifrån varandra. Men någon politisk union var Gómez de la Serna inte intresserad av. I sina litterära krönikor från Portugal fokuserar han inte som många andra iberister på likheterna med Spanien, utan lyfter tvärtom ömsint upp de subtila skillnaderna mellan länderna.

De något annorlunda dofterna, kaffekopparna som skiljer sig åt, och hur man bär pianon på ett sätt i Lissabon, och på ett annat sätt i Madrid. Genom att fästa blicken på sådana vardagliga olikheter lade Gómez de la Serna grunden för potentiella band över den ”kinesiska muren” – baserade på konstnärlig sensibilitet snarare än på diplomati och handelsavtal.

Sådant tillhör ändå de lysande undantagen hos två kulturer som alltför ofta vänt bort blicken från varandra. Hur kan vi beklaga oss över spanjorernas ointresse när vår egen okunskap om Spanien är så avgrundsdjup? frågade sig den portugisiske filosofen och litteraturvetaren Eduardo­ Lourenço en gång i en essä.

Spanjorerna har ändå läst mer portugisisk litteratur än tvärtom. José Saramago och António Lobo Antunes betraktas med rätta som samtida mästare även i grannlandet, me­dan exempelvis Javier Marías och Fernando Aramburus läsekretsar i Portugal är betydligt snävare. En rad spanska författare i vår tid – som Julio Llamazares, Enrique Vila-Matas och Antonio Muñoz Molina – hyser inte bara ett starkt intresse för Portugal, de har också återkommande förlagt handlingen i vissa av sina böcker till grannlandet.

Från portugisiskt håll har det funnits en tendens att kulturellt förbise Spanien och istället rikta blickarna mot Frankrike. När huvudpersonen i den portugisiske 1800-talsförfattaren Eça de Queirós roman A cidade e as serras (Staden och bergen) ska lämna Paris för att resa tillbaka till hemlandet kastar han en sista blick på Triumf­bågen och utbrister: ”Hur svårt är det inte att lämna civilisationen!”

De historiska spänningarna gör sig fortfarande gällande i portugisernas rimmade talesätt ”De Espanha, nem bom vento, nem bom casamento” – från Spanien kommer varken bra vindar eller äktenskap – vilket syftar dels på de ogynnsamma vindar man tycker drar in från öster, dels på de många riskabla förvecklingar som funnits mellan kungahusen genom historien. Portugal gör fortfarande anspråk på den omtvistade lilla staden Olivenza nära gränsen i Extremadura.

Att vägskyltarna som leder dit över Guadiana-floden brukar klottras med ”Olivença är vårt!” på portugisiska, förändrar inte det faktum att gränserna sedan länge är väldefinierade och att förhållandet mellan de båda länderna idag är mycket gott.

I ett spanskt perspektiv är det dessutom betydligt mindre komplicerat än förhållandet mellan vissa av de egna regionerna och centralmakten i Madrid. Det ojämlika styrkeförhållandet mellan Spanien, en av EU:s större ekonomier, och det mindre och fattigare Portugal yttrar sig dock på en mängd olika vis.

Det är exempelvis betydligt vanligare att portugiser förstår spanska än vice versa. Spanien är Portugals viktigaste handelspartner, och det konstanta inflödet av spans­ka turister till Lissabon och Porto utgör en viktig inkomstkälla.

Spanien och Portugal planerar en gemensam kandidatur – till vilken Marocko och Ukraina också anslutit sig – för att anordna VM i fotboll 2030. Förmodligen skulle få saker göra mer för att stärka bilden av iberisk samhörighet än om projektet förverkligades. Det skulle säkert också leda till en nödvändig upprustning av de bristfälliga tågförbindelserna länderna emellan, exempelvis i den ”atlantiska korridoren” mellan Porto i norra Portugal och Vigo i Galicien.

Sedan pandemins utbrott finns det inte ens några direkttåg mellan Lissabon och Madrid, vilket ofta tas upp till diskussion när de båda ländernas politiska ledare träffas. Så fort problemet har avhjälpts kommer jag genast att boka en biljett – för att kunna läsa både Cervantes och Camões under resans gång. Och för att ta reda på om man fortfarande bär pianon på olika sätt i de båda städerna.