Det har knappast undgått någon att Ingrid Bergman skulle ha fyllt 100 år i år om hon hade varit i livet (liksom exempelvis också Moshe Dayan, Sickan Carlsson och Signe Hasso). Annat som uppmärksammats är att det är 70 år sedan andra världskriget tog slut, att Örebro firar 750-årsjubileum och att det är 275 år sedan Carl Michael Bellman föddes. Pippi Långstrump fyller 70, och det är 60 år sedan motboken avskaffades.

Man kan också notera att det var tio år sedan Göran Persson utnämndes till hedersdoktor i medicin vid Örebro universitet, att rökförbud infördes på restauranger och kaféer, och att orkanen ”Katrina” orsakade stor förödelse i delar av USA.

I själva verket finns det hur mycket som helst att uppmärksamma om man anser det meningsfullt att påminna om något bara därför att det har förflutit ett visst antal år. Till exempel är det 50 år sedan Aleksej Leonov genomförde den första rymdpromenaden, Rolling Stones orsakade hysteri kring en konsert i Kungliga Tennishallen i Stockholm, Yngve Holmberg efterträdde Gunnar Heckscher som ledare för högerpartiet, och mellanöl började säljas i svenska snabbköp.

Men att det har gått elva år sedan tsunamikatastrofen i Thailand uppmärksammas inte, eller att det är 21 år sedan ”Estonia” förliste. Åren som förflutit ska kunna räknas i fem- eller helst tiotal för att händelser ska kvalificera sig till återbruk.

Det är något märkligt med den publicistiska sidofåra som lite föraktfullt kan kallas jubileumsjournalistik. Återvinning av gamla nyheter är så vanligt att vi inte tycks reflektera över relevansen i att ta upp ditt eller datt bara därför att det har förflutit ett antal år som slutar på 0 eller 5. Någon kanske säger att det hjälper en yngre generation att förstå historien och en äldre att dra sig till minnes, men fenomenet har nog inte så mycket med publikens passionerade historieintresse att göra som med redaktionell lättja. Att putsa upp historiska händelser underlättar det journalistiska arbetet dramatiskt eftersom det förflutna inte på långt när är så oförutsägbart som framtiden. Spalter och programtid kan fyllas med material som finns i lager och som publiken redan är bekant med. Och om man inte har ambitionen att återbesöka platser eller uppsöka människor som var med, kan man lugnt sitta kvar vid datorn. Förutom det egna arkivet finns ju sajter som Wikipedia och On this day som serverar såväl händelser som kan belysas på nytt, som tillräckligt med fakta kring det inträffade. Att det har förflutit fem, tio, tjugofem, femtio eller hundra år är skäl nog att vispa upp historien igen.

Sporthändelser, tekniska landvinningar, politiska milstolpar och bemärkta personers födelse- och dödsdagar är tacksamma ämnen att fiska upp ur sumpen, men framförallt är det naturkatastrofer och andra tragiska händelser av större omfattning som inbjuder till återvinningsjournalistik. Tsunamin, Tjernobyl och attacken mot World Trade Center hör till de händelser som tål att dammas av vart tionde år under lång tid framöver. Men invasionen i Normandie 1944 har börjat närma sig bästföredatum eftersom det är så få kvar av dem som var med.

I exempelvis SVT kan man legitimera ibland utstuderat känslostinna eller sentimentaliserande minnesprogram med att man ”hedrar offren”, och ingen tycks reflektera över om sådant verkligen ingår i det journalistiska public service-uppdraget. För publiken finns kanske en trygghet i att åter ta del av något dramatiskt man en gång redan genomlidit, men nu med visshet om utgången. Den som har en böjelse för amatörpsykologi kan här mycket väl uppfatta ett slags retardation; läsaren eller tittaren går i barndom på så sätt att hon eller han vill höra samma historia berättas om och om igen. Medierna blir den pålitliga sagotanten som återger berättelsen från föregående kväll.

Men vilket är syftet? Bara i undantagsfall tillför minnesjournalistiken något nytt till det vi redan visste. Att det har gått 25 år sedan Tysklands återförening inbjuder till analyser av de sociala, politiska och ekonomiska konsekvenserna under det kvartssekel som förflutit. Men andra årsdagar – ”Titanics” förlisning, Greta Garbos födelseår, premiären för Monty Python – blir bara repetitioner. Det är fråga om minneskavalkader som beroende på ämne präglas av nostalgi, förfäran, indignation eller löje.

Vår upptagenhet vid jämna årtal tycks ”självklar men är också gåtfull. Tiotalen, som i exempelvis den klassiska ålderstrappan, hjälper oss att skapa struktur och överblick i tidens flykt, men man kan tänka sig många andra markörer för livets olika faser. I somliga kulturer utgör exempelvis den första menstruationen och giftermålet milstolpar på livsresan.

I äldre tider i Tornedalen befordrades en yngling till man när han fick tillträde till den högsta laven i bastun där det är som varmast. Den äldre man som inte längre stod ut i hettan och lämnade sin plats blev därmed gamling. Liknande betydelsefulla steg finner man i alla kulturer utan att de nödvändigtvis är knutna till ett visst antal år.

Tiotalsmysticismen inbjuder också till förenklingar och generaliseringar som förvrider historieuppfattningen. Exempelvis finns djupt rotade föreställningar om vad som utmärkte olika decennier i det västerländska 1900-talet. Alla förstår om man talar om det glada 20-talet, 60-talspop och vänstervågen, 70-talsdesign och 80-talets yuppier och hockeyfrillor. I själva verket finns inte dessa avgränsade tioårscykler, utan bara delvis, inom vissa grupper och framför allt glidande över decenniegränserna.

Idén om det ”typiska” för ett visst decennium kan ibland märkas i filmer och tv-serier då rekvisitan ska vara tydlig tidsmarkör och allt från bilmodeller till vardagsrumsbord, porslin och kläder kommer från samma epok. Men så såg det ju inte ut. Precis som nu var det en blandning av gammalt och nytt, av arvegods och loppisfynd och nyinköp. Knappast någon på 70-talet hade hela hemmet i 70-talsdesign.

Och framöver? Var säker på rejäla återblickar under 2016 på bland annat mordet på Olof Palme, kärnkraftshaveriet i Tjernobyl, rymdfärjan ”Challengers” explosion, liksom världspremiären på musikalen Chess i London (samtliga 30 år sedan).

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Nästa år är det också tio år sedan Christer Fuglesang blev förste svensk i rymden, Saddam Hussein avrättades i Bagdad, och Serbien och Montenegro utropade sig som självständiga stater. Det året fick Sverigedemokraterna 2,9 procent av rösterna i riksdagsvalet, idag har de över 19 procent enligt opinionsmätningarna.

Kanske kan man 2016 också uppmärksamma att det var 20 år sedan Göran Kropp som förste svensk besteg Mount Everest, utan syrgas och efter att ha cyklat hela vägen från Stockholm. Och det är 50 år sedan Bengt Lagerkvists version av Hemsöborna gjorde succé i tv, samma år som Sergio Leones Den gode, den onde, den fule hade världspremiär. Det var också året då de franska provsprängningarna av kärnvapen inleddes vid atollen Mururoa i Franska Polynesien, och Essingeleden i Stockholm och Älvsborgsbron i Göteborg invigdes. Och inte minst kan man notera att det då gått ett halvsekel sedan Per Oscarsson orsakade en så kallad folkstorm då han klädde av sig inpå bara kalsongerna Hylands hörna.

Backar vi hela hundra år bakåt i tiden kan vi uppmärksamma att det förflutit ett sekel sedan slaget vid Verdun, då omkring 700 000 män miste livet. Det året öppnades också Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm, och Verner von Heidenstam fick Nobelpriset i litteratur. Det var samma år som Lorensbergsteatern invigdes i Göteborg, med Strindbergs Ett drömspel som första uppsättning.

För jämnt tusen år sedan gick danskarna segrande ur striden mot engelsmännen i slaget vid Ashingdon, men då rör vi oss i historiska dimmor så täta att varken SVT eller dagstidningarna finner det mödan värt att försöka rekapitulera händelsen.