När Aeneas åt saltgurka

Den ukrainska formgivaren Heorhij Narbuts illustration. FOTO: Alamy

I sin berömda essä Vad är en klassiker? (1944) försöker poeten T S Eliot definiera vad som är västerländsk litteratur. Han konstaterar att Vergilius är ”hela Europas klassiker” (”the classic of all Europe is Virgil”). I en tid av dispyter om vad som tillhör Europa är detta värt att understryka.

Rysslands invasion av Ukraina legitimerades av påståendet att landet inte är en egen nation och kultur, utan ingår i den ryska kultursfären.

Den första tryckta boken på modern ukrainska var en travesti på Vergilius Aeneiden. År 1798 publicerade Ivan Kotljarevskyj (1769–1838) Енеïида, Eneida i Kyjiv. Han beskrev där, med trojanernas irrfärder som ram, det ukrainska folkets seder och öden.

Kotljarevskyj kom från Poltava, tjänstgjorde som officer i ryska armén och organiserade ett kosackförband mot Napoleon 1812. Han intresserade sig för ukrainsk historia, språk och folklore. Han författade 1819 på ukrainska Natalka Poltavka, ett kärleksdrama, med inslag av parodi på ryska språket, som senare uruppfördes 1821 i Charkiv. Den ligger till grund för en opera av Mykola Lysenko med samma namn, som var den sista föreställningen som uppfördes på Kyjivs operahus före ryska invasionen. Kotljarevskyj är dock mest känd för Eneida.

Vergilius aeneiden beskriver hur hjälten Aeneas kämpar i trojanska kriget. Det var för romarna och för västvärlden långt in på 1900-talet den ultimata imperiesagan och sedelärande berättelsen, eftersom Aeneas efter diverse irrfärder och missöden landstiger i Latium där Rom senare grundas. Aeneiden har efter­apats, citerats och förstås parodierats från antiken och framåt. Till en början skedde det på latin. Under 1600-talet blev det fashionabelt med parodier av Aeneiden på folkspråken. De var nu tillräckligt sofistikerade för detta, och det hade växt fram en läskunnig publik som uppskattade de antika referenserna.

Italienaren Giovanni Battista Lalli publicerade 1634 L’Eneidae travestita, en parodi med milda burleska inslag. En grövre fransk variant­ följde, Virgile travesti, som utkom som följetong 1648–59. Dess författare Paul Scarron gav Dido och Aeneas ett jordnära och färgstarkt språk. (Han var Madame de Maintenons förste make, hennes andre make var Ludvig XIV.) En engelsk imitation av verket av Charles Cotton kallades till och med för Scarronides, en parodi på bok 1 och 4 av Aeneiden (1665), och nu blev humorn ännu mer plump.

Något senare skrevs den tyskspråkiga parodin Virgils Aeneis, travestiert – Abenteuer des frommen Helden Æneas (1784–1788) av Aloys Blumauer. Nu har man ytterligare lämnat det heroiska. Aeneas är en överdrivet vidskeplig och from riddare utan riktning, och Dido en fåfäng, liderlig nippertippa som har förläst sig på Den unge Werthers lidanden. Likaså finns det nu ett explicit budskap som består i hånfulla utfall mot katolska kyrkan och då i synnerhet jesuiterna.

I Ryssland verkar Blumauers parodi ha utgjort underlag för Aeneiden – ut och in, Виргиилиева Энеиида, выывороченная наизнаанку (1791) författad av N P Osipov (1751–1799). Osipov tonade ner utfallen mot kyrkan och ersatte de tyska vardagligheterna med ryska motsvarigheter. Medan Blumauers Aeneas besöker ett Kaffeehaus kliver han hos Osipov in i en kabak. Runt samma tid kommer Petrovs översättning till ryska av Aeneiden, så det fanns även en tolkning av originalet att tillgå.

Zara Martirosova Torlone anmärker torrt i Vergil in Russia. National Identity and Classical Reception (2014) att Osipovs viktigaste insats med sin travesti antagligen var att han inspirerade utgivningen av Kotljarevskyjs Eneida. I en citerad rysk recension av Kotljarevskyjs Eneida påpekas att även om språket (ukrainska) inte var helt begripligt, så kunde även ryska läsare förstå verkets storhet och att det överträffade Osipov.

Kotljarevskyjs eneida följer i traditionen av parodier som har beskrivits ovan, och den hade möjligtvis Blumauers som förlaga, men själva originalet av Vergilius utgjorde grunden. Även om de folkspråkliga parodierna hade inspirerat låg Kotljarevskyj närmare latinets grundtext. Ukraina var till största delen rysk-ortodoxt, och i den kyrkan används inte latinet utan kyrkoslaviskan. Men till skillnad från många andra ortodoxa regioner så hade Ukraina på grund av sin geografiska placering och historia haft långtgående kontakter med Västeuropa och därigenom hade studiet av latin slagit rot. Kotljarevskyj läste till präst vid ett semina­rium i Poltava. Där var föreläsningarna på latin, och där lästes klassiker som Ovi­dius, Horatius och Vergilius. Han greps särskilt av den sistnämnda.

Kotljarevskyjs Eneida är indelad i sex böcker. De tre första motsvarar de första sex av Aeneiden. Det är allmänt erkänt att de sex sista böckerna i Aeneiden med sina ständiga slag och bataljer är tråkigare än det första halvdussinet, och Kotljarevskyj verkar ha delat den uppfattningen.

Eneida är språkligt nyskapande och ingen renodlad travesti. Beskrivningarna är realistiska och djupt poetiska. Den innehåller vissa grovkornigheter, vilket äldre kritiker har beklagat. Kotljarevskyj beundrar och är kunnig om kosacklivet. Hans vindpinade trojaner sjunger kosackvisor, äter hårdkokta ägg med kvass och pelmeni och brukar typisk tobak. Aeneas kurerar sin bakfylla efter Didos välkomstbankett med saltgurka.

Språket är rensat från ryska och kyrkoslaviska ord. Den första utgåvan visar hur nytt och nyskapande det var. De sista sidorna bestod av en kort ukrainsk-rysk ordbok, för att underlätta läsning och lansera språket som separat från ryskan.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Det har sagts att av alla efterantika travestier av Aeneiden är Eneida den som står sig bäst som eget verk. Dessutom har det utgjort startskottet för ett helt språks litteratur. Kotljarevskyjs Eneida inspirerade en belarusisk variant Энеïда навывaрaт – Aeneiden upp och ner, författad runt 1820, som inte har lämnat lika mycket spår, men likväl är en av de första sekulära belarusiska texterna.

Eneida tas ofta upp i litteraturhistoriska översiktsverk, i synnerhet sådana som rör antikreception. Verket har översatts till flera språk, bland annat till tyska och frans­ka, och förhållandevis sent till engelska. (Undertecknad har läst den engelska översättningen, då min ukrainska tyvärr är obefintlig.) Till svenska finns bara några få strofer översatta, av slavisten Alfred Jensen (1859–1921) i boken Ukrainarna från 1921, i vilken han varmt prisar verket och den ukrainska litteraturen.

Eneida har sedan länge behållit en stark ställning i sitt ursprungsland, vilket till exempel kan ses i de många illustrerade upplagor som publicerats. Dess förs­ta illustratör var den ukrainske Porfyrij Martynovytj, som 1873–74 skapade flera teckningar för Eneida, då den utgavs i sin helhet för första gången. Åren 1903–04 publicerades en jubileumsupplaga med tio svartvita illustrationer av målaren och grafikern Vasyl Kornienko. En omhuldad illustration gjordes av Heorhij Narbut, som 1917 ritade sedlar och frimärken åt den nyskapade ukrainska nationalrepubliken. Anatolij Bazylevytjs illustrerade variant omfattar 130 teckningar i färg, och har sedan publiceringen 1969 kommit i flera upplagor. Eneidas starka visuella närvaro visas även av att den 1991 även blev tecknad film av den folkkäre Volodymyr Dachno (1932–2006), den kan ses på Youtube.

Eneida är alltså inte bara en levande klassiker, utan även en länk till Europa. Med sitt mustiga, nyskapande språk visar verket att det ukrainska språket och kulturen sedan länge haft den mognad som utgör en egen kultur och civilisation. Dessutom är den rolig. 

Moa Ekbom

Fil dr i latin

Mer från Moa Ekbom

Läs vidare