Framför tingshuset vid torget står som så ofta i amerikanska Södern en staty föreställande en soldat som deltar i inbördeskriget. Texten på sockeln talar om ”patriotismen hos de konfedererade soldaterna från Lafayette­ County, Mississippi. De gav sina liv för en rättfärdig och helig sak.” På andra sidan torget ligger det utmärkta bokkaféet­ The Square, med ett stort urval böcker av Söderns stora författare, som Flannery O’Connor, Eudora Welty, och han på vars staty, om det fanns någon, man skulle kunna hugga in de berömda orden om att det förflutna inte är förgånget: The past is never dead. It is not even past.

William Faulkner (1897–1962) levde här i det Oxford som inte ligger i England, utan det som är hemorten för University of Mississippi, ”Ole Miss”. Han var inte den förste diktaren i släkten. Farfarsfar William C Falkner var inte bara överste i sydstatsarmén, utan skrev också bland annat succéromanen The White Rose of Memphis. Sonsonssonen, han som började stava efternamnet Faulkner, diktade gärna om sig själv. Under förs­ta världskriget gav han sig av till Kanada för att ta värvning i brittiska flygvapnet och gick efter kriget omkring i hemstaden, iförd flygaruniform och påstod sig ha störtat med sitt stridsflygplan i Frankrike. Hans dagdrömmerier uttryckte sig också i romantiska dikter och illustrationer.

En tid i New Orleans, som senare förekommer som en symbol för hedonism och rasblandning i hans diktning, resulterade i ett par romaner som skulle vara glömda, om han inte sedan hade skrivit en tredje som efter många svårigheter kom ut i kraftigt beskuret skick (den fullständiga texten, med titeln Flags in the Dust, kom ut först 1973). I den börjar han skapa en egen värld, belägen i Mississippi, med ett county han kallar Yoknapatawpha (namnet, som naturligtvis har ett indianskt ursprung, är lånat från en faktiskt existerande å) med Jefferson som centralort. Senare kallar han detta sitt ”lilla frimärke till fädernejord”.

”Hollywood lockade och släppte sedan aldrig taget om författaren. Han behövde tjäna pengar för att försörja en familj och underhålla det stora hus med en skara tjänare som han skaffat sig.”

Av den rad böcker som tidigare har utkommit om Faulkner har jag läst biografier av Joseph Blotner, Frederick Karl och Jay Parini. (Numera finns också ett antal resurser online, särskilt värdefull är den som kallar sig ”Digital Yoknapatawpha”, http://faulkner.iath.virginia.edu.) Carl Rollyson, van vid att brottas med motsägelsefulla författare – han har tidigare skrivit om bland andra Sylvia Plath, Susan Sontag, Norman Mailer – kommer nu med ett verk i två band. Han har haft tillgång till en mängd nytt material, som bland annat kastar ljus över Faulkners konfliktfyllda äktenskap och andra relationer.

Hustrun Estelle var liksom William alkoholberoende och har ibland framställts som en försupen megära, men Rollyson visar att hon också var en tidig författarbegåvning som mycket väl kan ha påverkat Faulkner. Och något måste ha hållit dem samman trots hans allt öppnare otroheter med allt yngre kvinnor.

Liksom sina föregångare lägger Rollyson tyngdpunkten på de mirakulösa år då Faulkner skriver det ena nyskapande mästerverket efter det andra. The Sound and the Fury (1929) (titeln hämtad från Shakespeares Macbeth) skildrar, med en uppbruten kronologi, den en gång högt ansedda familjen Compsons nedgång. As I Lay Dying (1930) (titeln hämtad ur Homeros Odysséen) skildrar i en serie monologer den fattiga familjen Bundrens strapatsrika resa för att begrava modern i Jefferson. Sanctuary (1931) låter den låga och höga världen mötas i gangstern Popeye och studentskan Temple Drake, i vad Rollyson kallar ”Faulkners mest kompromisslösa angrepp på sin egen gemenskap och en statsordning som uppifrån och ner präglas av segregation och fördomar.” Kraftfälten möts i Light in August (1932) där centrala frågor om ras och identitet gestaltas av huvudpersonen Joe Christmas, som vet mycket litet om sin egen härstamning, och som inte vet om han räknas som svart eller vit. En mobb dödar honom för mordet på en vit kvinna som han haft en sexuell relation med – eller dödas han egentligen för sin vägran att agera som om han är antingen vit eller svart, i en värld där man måste vara det ena eller andra?

Med dessa romaner, plus ett antal mästerliga noveller, drog Faulkner uppmärksamheten till sig. Hollywood lockade och släppte sedan aldrig taget om författaren. Han behövde tjäna pengar för att försörja en familj och underhålla det stora hus med en skara tjänare som han skaffat sig. Alla dessa mer eller mind­re lyckade, mer eller mindre välbetalda filmjobb har Faulkners tidigare biografer antingen sett ner på eller behandlat ganska ytligt. Rollyson ser dock sambanden mellan filmmanus, fiktionsprosa och Faulkners eget liv. Bestående insatser är bland annat arbete på klassiker som To Have and Have Not och The Big Sleep, båda med Lauren Bacall och Humphrey Bogart i huvudroller. Stort anlagda är de olika politiskt tonade verk om motståndskamp i Europa och om general de Gaulle (som dock inte resulterade i filmer). Rollyson drar också en cineastisk parallell till Faulkners egen romankonst: ”Dagens läsare har nästan hunnit ifatt Faulkner, efter att ha känt av en väldig revolution inom estetiken som han var med om att leda. Få av Faulkners berättarknep förvånar en publik som känner till filmer av David Lynch eller Quentin Tarantino. Vad Faulkner skapade distanserade honom från vänner, familj och under en lång tid från många läsare. Och han gjorde detta praktiskt taget ensam.”

Och han borrar vidare i frågor om tid och ras, blod och skam. Absalom! Absalom! (1936) (Absalom förekommer i Gamla testamentets Andra Samuelsbok, han dödar sin storebror som har våldtagit deras syster) handlar om kraftkarlen Thomas Sutpen som under slaveriet försöker bygga ett eget rike inne i skogen. I en spegelsal av olika tidsplan hinner hans förflutna ikapp honom, nämligen av den son han har med en kvinna som förmodligen inte är av den rena rasen. Som Toni Morrison påpekar använder Faulkner hela berättelsen ”till att spåra rasen och man kan inte finna den. Ingen kan se den, till och med den karaktär som är svart kan inte se den. Som läsare tvingas man jaga en droppe svart blod som betyder allt och inget.”

Släkten är inte bara de människor du känner, utan den kan också till en del ligga i skuggan. Forskningen har visat att 1850 ägde anfadern William Falkner fem slavar och 1858 tog han en Emelie, en svart kvinnlig slav, som säkerhet för ett lån och var förmodligen far till den flicka hon födde något år senare; dottern bar i alla fall namnet Fannie Falkner. Även om vi inte vet vad William Faulkner visste om sina möjliga svarta släktingar är sådana återkommande och laddade ämnen i hans berättelser. (Joel Williamson diskuterar fenomenet shadow families i sin William Faulkner and Southern History (1993).

The Unvanquished (1938) är en serie relaterade berättelser med två killar, en svart och en vit, i centrum. Samma novellistiska struktur har också Go down, Moses (1942), som dock går djupare och inleds med en dedikation till den svarta tjänarinnan Caroline Barr, kallad Mammie Callie, som gick bort 1940: ”Som föddes under slaveriet och som visade min familj en trohet utan snålhet eller beräkning eller kompensation och under min barndom gav omätlig tillit och kärlek”. Faulkners betalade begravningskostnaderna och höll en minneshögtid i sitt hem, innan de lät Barrs egen familj få förrätta begravningen i den svarta baptistkyrkan. Generositeten väckte bitterhet. Callies närmaste släkt ansåg att Faulkners, om än välment, lade beslag på sorgehögtiden.

Go Down, Moses handlar också om blodsband. Sönerna till Carothers McCaslin förnekar hans utnyttjande av sina kvinnliga slavar och avkomman av dessa övergrepp. Verkligheten bakom redovisar Faulkner i brev till en historiker vid samma tid: ”Gamle McCaslin köpte en vacker åttondels neger och fick en dotter med henne och sedan en son med denna dotter; den sonen var på samma gång sin mors barn och hennes bror; han var både McCaslins son och barnbarn.” Liksom i hans övriga stora romaner handlar det om hur folk förtiger att det förflutna har blandat dem så till den grad att det ofta inte går att se eller veta vem som har några droppar ”svart” blod i sig. Rollyson drar en djärv och aktuell parallell till en ”sofistikerad, av blandad ras, skenbart främmande men ändå helt och hållet amerikansk gestalt (låt oss kalla honom Barack Obama)”, som alltså är en sådan gestalt som Sutpen och dennes kultur inte kan hantera.

Så produktiv var Faulkner vid denna tid att han också hann med Pylon (1935), som utspelas i flygarmiljö, The Wild Palms (1939), som på ett mästerligt sätt flätar samman två historier och The Hamlet (1940), som också utspelas i Yoknapatawpha och får en fortsättning långt senare. Han gjorde också motsägelsefulla politiska ställningstaganden. I början av 1930-talet yttrade han i tidningsintervjuer att ”slaveri var bättre för negern” och skrev i en insändare som visserligen fördömde lynchningar men som samtidigt betvivlade att ”någon färgad man, med oklanderligt rykte, har fått utstå våld från några som känner honom”. Men 1938 deltog han tillsammans med 400 andra författare i ett upprop som reagerade på inbördeskriget i Spanien: ”Jag vill i största uppriktighet manifestera mitt oförändrade motstånd mot Franco och fascis­men, mot alla kränkningar av den lagliga regeringen och allt övervåld mot det republikanska Spaniens folk.”

Mot mitten av 1940-talet, fastän han jobbade vidare åt Hollywood och, om han kunde hålla alkoholkonsumtionen under kontroll, var familjefar, hästkarl och hemmansägare i Oxford, verkade hans författarskap hålla på att falla i glömska. Ingen av hans tidigare böcker fanns längre i tryck. Men krafter var i rörelse. Bland annat i Frankrike, där man tidigt hade uppmärksammat Faulkner och hade sinne för hans avancerade romankonst. André Gide hade läst honom, Jean-Paul Sartre deklarerade i mitten av 1940-talet: ”För Frankrikes unga är Faulkner en gud” (och på 1950-talet satte Albert Camus upp honom på scenen). Och även i Sverige. Artur Lundkvist hade tidigt upptäckt Faulkner och Thorsten Jonsson, själv en god prosaist och USA-korrespondent för Dagens Nyheter, intervjuade honom i Oxford och skvallrade om att han diskuterades av Svenska Akademien. (Faulkner hade också turen att få kompetenta översättare, som Erik Lindegren, Mårten Edlund och senare Gunnar Barklund – den främsta av dem alla. )

Thorsten Jonsson gick bort 1950, ett år efter att Faulkner fått Nobelpris, men Jonssons fru Else var med på prisfesten och hon och Faulkner fick ögonen på varandra. De träffades sedan då och då i Europa och han skrev många brev till denna medelålders kvinna med stor integritet, ganska annorlunda från de mycket yngre beundrarinnor med vilka Faulkner tidvis hade förhållanden.

Ännu ett par romaner fokuserade på förhållanden mellan svarta och vita. Intruder in the Dust (1948) är ett slags kriminalhistoria om en oskyldigt mord­anklagad svart man som får upprättelse tack vare sin intelligens och med hjälp av ett par pojkar och en gammal dam. Faulkner var nu så ryktbar att den sålde bra och även blev en framgångsrik film. Requiem­ for a Nun (1951) låter oss möta Temple­ Drake (från Sanctuary) i en tragedi där hennes barn dödas av hennes svarta hushållerska Nancy. Båda dessa böcker är hedervärda men känns beräknade, konstruerade, saknar de tidiga texternas hetta. Samma sak kan sägas om A Fable (1954), ett totalt avsteg från Faulkners sydstatsvärld, en historia från första världskriget och en Kristuslegend. Romanen fick stor uppmärksamhet och många priser, men läses knappast numera.

Faulkners sista romaner är intressantare – The Town (1957) och The Mansion­ (1959) är senkomna uppföljare till The Hamlet – fastän han nu inte skriver så mycket om ras eller det förflutnas närvaro, utan mer om hur Söderns obönhörligt förändras av en rovgirig kapitalism, representerad av den iskalle Flem Snopes­ med styvdottern, den döva kommunisten Linda Snopes, som en motvikt. De mest fascinerande avsnitten handlar om den ursinnige Mink Snopes – där brinner desperationen nästan som i mästerverken från 1929-1932. Rollyson ger dessa numera ganska förbisedda romaner en upprättelse. Rövarhistorien The Reivers (1962) är en rolig och garanterat inte det minsta kuslig coda till ett stort författarskap. Kort efter att den utkommit hamnade Faulkner, efter ännu en allvarlig suparperiod, på sjukhus och dog där i juli det året.

I slutet av september samma år försökte den unge James Meredith börja studera på University of Mississippi i Oxford. Tre tusen motståndare till tanken att en svart student skulle få studera på Ole Miss samlades i protest, ett par utomstående personer dödades, till sist fick arméförband kallas in med bajonetterna påsatta. Bob Dylan skrev om ”Oxford town, everybody got their head bowed down/ sun don’t shine above the ground”? Vad skulle Faulkner ha sagt?

Med växande berömmelse kom också förväntningar på att han skulle kommentera dagsaktuella händelser i sina hemtrakter. Efter att en svart man år 1950 hade utsatts för ett grovt övergrepp och förövarna som vanligt förblev ostraffade, skrev Faulkner:

”Och om detta – inte bara att mörda småbarn i deras sängar om natten, eller att släpa vapenlösa fäder ut på landsvägen och slå ihjäl dem med järnstänger medan deras hustrur och barn ser på, utan att utså hat hos deras släktingar och efterkommande och ge dem desperation som arvedel – är vad vi nu har förutsatt oss att lära dem så borde vi, mina damer och herrar, känna rädsla.” Samtidigt hade han själv lätt att återfalla i rasism och sydstatsnationalism, som då han i en intervju uttalade: ”Men om det blev krig av skulle jag kämpa för Mississippi och mot USA även om det betydde att gå ut på gatan och skjuta negrer.” Senare backade Faulkner och antydde att han talat i fyllan och villan. Men hans allmänna hållning var att även om han sympatiserade med integrationssträvanden, så borde svarta framförallt ta det lugnt och inte kräva för mycket för snabbt.

Man kan inte kalla Faulkner dagspoli­tiskt medveten. Kan man anklaga honom för detta? Vad som borde räknas är en diktares psykologiska och existentiella medvetenhet. Och den är intensiv i hans väsentliga texter. En medvetenhet om att i USA i allmänhet och Mississippi i synnerhet är de svartas och de vitas liv inflätade i varandras och kan inte skiljas åt med en eller annan dagspolitisk åtgärd. Ett förhållande som inte förändrades med slaveriets upphörande och inte heller har förändrats sedan dess; the past is not gone.

Om inbördeskriget inom och utom Faulkner har litteraturvetaren Michael­ Gorra skrivit en personligt hållen studie. Titeln The Saddest Word är hämtad från The Sound and the Fury där en far säger till sin son att ”var” är det sorgsnaste av alla ord, att det som var går inte att ändra på, inte att rätta till. Men sonen menar att ”igen” är ännu sorgligare, därför att det betyder att det som var bara kommer åter. ”Det är så det är i Faulkners Södern”, skriver Gorra, ”en trakt där de döda rör sig, inte var utan är och alltid brinner i ens tankar”.

Han reser i Faulkners trakter samtidigt som han även diskuterar hur inbördeskriget skildrades av författare som Mark Twain och Ambrose Bierce,­ men också – och än viktigare – i samtida dagböcker och andra dokument. Historiska fakta blandas med inslag ur Faulkners berättelser, nästan som om de var likvärdiga källor. Kriget finns överallt hos Faulkner – och ingenstans, ”i den meningen att han sällan gör det till uppenbart ämne. Ibland tycks det vara ett tomrum i hans verk, en lakun; stormens öga, förstörelsens lugna centrum.”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Konflikten som alltså samtidigt är de svartas och de vitas beroende av varand­ra gestaltar Faulkner delvis med språkliga metoder. De båda centralgestalterna i The Unvanquished, har ”ammats vid samma bröst och har sovit tillsammans och ätit tillsammans”, men den svarte Ringos språk återges oftast som dialekt till skillnad från den vite Bayards mer reguljära språkbruk. Faulkner återkommer här till slaveriet som ett faktum men går inte in på dess våldsamma vardag, skildrar inte hur en slavauktion bryter upp en familj eller hur någon pryglas så att huden trasas sönder.

Michael Gorra är som intressantast då han analyserar de texter där Faulkner trots allt brottas med dessa förhållanden, framförallt i Absalom! Absalom! som borrar sig genom lager efter lager av tid ner till den innersta av konflikter i gestalt av Charles LeBon, Sutpens inte erkände son, som ska gifta sig med Sutpens dotter Judith. Fadern till denna Sutpens första hustru hade sagt honom att ”hennes mor hade varit en spansk kvinna. Jag trodde honom; det var inte förrän efter han var född som jag upptäckte att hans mor var delvis neger.” Så den yttersta hemligheten är inte den att LeBon är Henrys och Judits bror. ”Så det är rasblandningen, inte incesten, som du inte kan tåla.” Det är därför som Henry, strax innan de ska återse Judith, dödar Le Bon. Och därför bultar Quentin Compsons sista ord i boken av inre motsägelse; på frågan om varför han hatar Södern svarar han med ursinne: ”Jag hatar den inte… Jag gör det inte. Jag gör det inte! Jag hatar den inte!”

En motsägelse som ekade i Faulkner, som kunde distansera sig från sina inlärda fördomar då han diktade. ”Han kunde distansera sig från ideologin bara då han tillskrev den en av sina karaktärer. Han gick in i dessa föreställningar genom att gå in i en annan person.” Men hur mycket, och i vilka personer?

Den aktuella diskussionen om vad som kallas kulturell appropriering, eller kulturstöld, att använda sig av attribut som förknippas med andra kulturer, står Faulkner mitt i. Han skriver ofta om svarta, att inte göra så vore absurt; i hans Yoknapatawpha är majoriteten av invånarna faktiskt svarta. ”Kan vi lita på hans gehör, gestaltar han dessa människor i andra termer än hans vita, upprättar en skildringens rangordning som motsvarar den samhälleliga värld som omger honom?” Detta frågar Gorra, och menar att Faulkner arbetar i fullt medvetande om sina villkor. Han går i kortare passager in i sina svarta karaktärer och hur de ser på världen, men använder sig inte av en medvetandeström i James Joyces stil, och inte heller av en svart berättare (som med de många vita röster som berättar As I Lay Dying). Istället ger han oss en närgången skildring av en karaktärs fysiska närvaro, en skildring som förbinder oss med hennes inre liv. Det bästa exemplet är Dilsey Gibson i The Sound and the Fury, och framförallt i dess slutkapitel, där han visar att hennes liv är hennes och inte ett bihang till hennes arbetsgivare Compsons. Framförallt förenklar han inte och plattar inte till sina karaktärer.

”Jag läser honom trots, och jag läser honom för eller på grund av hans svårighet. Inte den formella svårigheten i verken själva, hur fascinerande jag än finner den. Snarare för den moraliska svårigheten, dramat och kampen och paradoxen och kraften i hans försök att arbeta sig igenom vår historia, att brottas med den och rädda den till meningsfullhet. Men då jag formulerar det på så sätt inser jag att hans estetiska och etiska utmaningar egentligen är desamma, att hans försök att ge sig i kast med all smärta i det förgångna är vad som driver honom till denna alltomfattande formella ytterlighet, ett försök som han alltid kommer att misslyckas med. Ett misslyckande som alltid är storartat och oroande.”

Det är intensiteten i sådana formuleringar som gör Michael Gorras studie av Faulkner och mytskapande kring inbördeskriget till en av de värdefullaste specialstudierna på länge, trots att boken inte kommer med några sensationella nyupptäckter. Carl Rollysons tvåbandsbiografi kommer för överskådlig tid att vara det nya standardverket, eftersom författaren har haft tillgång till mer material och tagit mindre hänsyn till levande personer än Joseph Blotner gör i sin lika omfattande levnadsteckning från 1974. Ja, ibland undrar man, efter utförliga beskrivningar av manus till filmer som aldrig blev gjorda, om Rollyson inte varit alltför generös med utrymme – men hellre för mycket än litet! Han når dock inte ner till de psykologiska djupen i Frederick Karls William Faulkner. American Writer (1989).

På en kvart promenerar man från torget i Oxford till William Faulkners hem Rowan Oak, som numera är ett museum. Det är rymligt i våra dagar, utan de manussidor och whiskyflaskor som man får tänka sig belamrade det en gång, och det är svalt, eftersom Estelle lät installera luftkonditionering under de tio år hon levde där efter makens död. Tyst efter alla strider mellan dem båda. Men i bok efter bok bekräftar Faulkner sanningen i vad en annan motsägelsefull skapare, William­ Butler Yeats, skrev: ”Av trätor med andra gör vi retorik, men poesi av trätor med oss själva.”