För längesen såg skottarna ut som alla andra. Åtminstone till klädseln.

Männen – och förmodligen även kvinnorna – bar en lång skjorta eller kolt eller klänning. Den kan ha varit av ylle, linne eller skinn och hade oftast materialets ursprungliga färg, även om stormän förstås kunde unna sig mer exklusiva kulörer.

Det var samma långskjorta eller kolt som burits i Europa ända sedan forntiden, även i vårt land, och som fortfarande, i tunnare tyg, förekommer i Mellanöstern. Ett oerhört praktiskt plagg, som givetvis bärs utan byxor under. Stormän och deras kvinnor kunde också komplettera med en mantel i lämpligt material och tilltalande infärgning.

Långskjortan blev kvar i perifera områden som Irland och de av invandrade gaelisktalande irländare glest befolkade skotska Högländerna. På gaeliska kallades den léine.

I Lågländerna och ”the Border Country”, där majoriteten av skottar bodde och den politiska makten fanns, hade större välstånd gjort att man kunnat överge långskjortan och klä sig mer komplicerat. Här talades en nordengelsk dialekt, som när den börjat nedtecknas till skillnad från gaeliskan sågs som nationalspråk. De berömda strider mot den engelske kungen som utkämpades 1297–1328 och leddes av kämpar som William Wallace, Black Douglas och Robert Bruce var låglandsadelns frihetskrig. Wallace var med all säkerhet inte kostymerad som i filmen Braveheart, även om den Wallace-staty som på sistone rests utanför Stirling är slående lik Mel Gibson.

Högländarnas primitiva liv var okänt för de flesta britter och en källa till förakt och fasa för de närmast boende lågländarna i städer som Glasgow, Perth eller Aberdeen. Medan jordbruk och i stort sett allt nyttigt arbete utfördes av kvinnorna ägnade sig männen, åtminstone enligt sin egen hederskodex och låglandsgrannarnas uppfattning, enbart åt inbördes stamkrig, överfall och boskapsräder mot slättbygden. De sågs som tjuvar och mördare, om de alls sågs.

I det karga, glesbefolkade bergslandet hade en primitiv form av feodalväsende uppkommit. De gaelisk-iriska stamrikena hade splittrats i små enheter under låglandskungens formella ledning – som i praktiken inskränkte sig till att godkänna nytillträdda hövdingar. Hövdingarna hade ofta utomgaeliskt ursprung – norska vikingar som blivit kvar sedan området införlivats med Skottland, saxiska stormän som gift sig till titeln eller normandiska ädlingar som fått området i förläning. De underlydande brukade ändå i teorin räknas som hövdingens anförvanter, clan. Ordet betyder avkomlingar, och i kontakten med omvärlden benämndes de ofta med gaeliskt ”son”-namn MacDonald, MacGregor och MacLeod. Någon gång var namnet istället ett öknamn som Campbell, ”Krokmun”, eller rentav normandiskt som Fraser – franskans fraise, jordgubbe. Klanerna var en ganska flyktig materia. De kunde upplösas eller nybildas. De sociala koderna var typiska för stamsamhällen. Det originella var det sätt på vilket området ändå ingick i den europeiserade skotska feodalstaten. Lite som sentida kolonier med lydhövdingar i Afrika.

Att blanda in dessa vildar och rövare i de tronstrider som utkämpades i det egentliga Skottland ansågs olämpligt eller osportsligt på samma sätt som att enrollera infödda i europeiska kolonialmakters tvister i Afrika. Den mest kända kungliga åtgärden i ett klankrig var istället slaget på North Inch 1396. Den sorts evenemang där kolonialherrar låter ”vildar” agera till förnöjelse för den sofistikerade överheten. Två tvistande klaner, Quhele (uttalas Kay) och Chattan, fick göra upp inför kung Robert III med 30 kämpar var på ett fält norr om den gamla huvudstaden Perth. En lokal smed som tagits in som reserv av Chattan tillhörde de elva överlevande. Quheles lag förintades. Klanen upplöstes och försvann ur historien.

Men även Högländerna nåddes av viss utveckling. På 1400-talet infördes ett nytt sätt att väva ylle, tartan. Ordet förklaras av Hugh Trevor-Roper, som skrivit den bästa skildringen av myterna om Skottland, The Invention of Scotland (utgiven postumt 2008), vara franskt, tiretaine, och syfta på vävmetoden. W W Skeat uppger dock i sitt klassiska Etymological Dictionary of the English Language (1879–81) att ordet syftar på ”Tartariet”, det vill säga Österlandet. Vilket ändå bekräftar det främmande ursprunget. Från början har det rört sig om enfärgat tyg, ofta rödbrunt som hedarna. Men vävtekniken tycks ha gått framåt på öarna i väster där fisket gav utrymme för större välstånd. Här uppkom bruket att väva brokigt med färgad tråd.

Det nya tyget utnyttjades i olika plagg. För högre herrar tillkom en sorts strumpbyxor, trews eller trowes. De passade för ryttare eller den som blev buren av underhuggare, men inte för fotvandrare. Kung Jakob V beställde 1538 ”byxor i höglands-tartan”, för besök i det bistra klimatet. Hans ”höglandsjacka” var dock av sammet och hans långskjorta av holländskt kläde.

Av tartan vävdes även plaid. Ordet är enligt Skeat släkt med latinets ord för skinn och vårt ord fäll och avsåg först en mantel av vilket material som helst. Men vävd i tartan blev pläden snabbt både statussymbol och nyttoföremål. Den spred sig bland folket och ersatte den gamla långskjortan. Ett stort tygstycke som hängde över ena axeln och ofta nålades ihop även över den andra, varpå det fästes kring midjan med bälte och draperades så att det hängde en bit ner på låren. För de fattiga kunde tartan-pläden ersätta alla andra plagg. Den var varm och gick att använda som sovsäck eller tält. Men det fanns nackdelar. Den var svår att utföra nyttigt arbete i – vilket dock enligt klannormer inte borde oroa en riktig karl. I blåsigt väder visade den ibland förskräckliga saker.

Hursomhelst spred sig plädmodet under 1600-talet. Olika öar och trakter uppgavs mot slutet av seklet kunna särskiljas på olika typer av tartan.

Skottland befann sig då sedan 1603 i personalunion med England, sedan den skotska familjen Stuart ärvt kronan även där. Men kung Jakob VII (eller II av England) störtades 1688 på grund av sin katolska tro. Länderna förenades 1707 till Storbritannien. År 1715 blir äntligen krigare från Högländerna synliga i större sammanhang. Kung Jakobs son James Edward Stuart försökte återta kronan. Hans glesa stöd fanns bland annat bland katolska stormän i Högländerna, som innan allt ebbade ut i sanden sände kämpar klädda i pläd eller långskjorta.

Försök att pacificera höglandsborna följde. Området öppnades genom vägbyggen. Man ville även utbreda civilisationen genom att påbjuda anständig klädsel. Förslaget föll. Annars hade det märkligaste skotska plagget, kilten, aldrig kommit till.

Sedan området öppnats beslöt 1730 en driftig engelsk kväkare från Lancashire, Thomas Rawlinson, att förlägga smältverk för järn nära Loch Ness. Det som lockade var tillgången på bränsle från björkskog som han köpte på rot av klanhövdingen Ian MacDonell. Problemet var att de lokala skogsarbetarna hindrades av den opraktiska pläden. Rawlinsons geniala lösning blev att klippa av plädarna och förvandla nederdelen till en kjol av anständig längd. Resten av pläden fick samma mer blygsamma mått som de färgglada plädar turister idag köper i väverierna utanför Inverness och bars som en mantel eller jättescarf över axeln. Ordet kilt hade funnits tidigare, men då avsett pläden. Från början kallades den praktiska arbetskjolen philibeg.

Modet spred sig som en löpeld. Det var redan allmänt när en tragisk vändpunkt kom 15 år senare. James Edwards son Charles Edward Stuart, vanligen kallad ”Bonnie Prince Charlie”, höjde på nytt upprorsfanan i den hopplösa ambitionen att bli kung Karl III av Storbritannien. Det fanns inte ett uns av skotsk nationalism i företaget. Än mindre någon höglandspatriotism. Men fortfarande kunde ett antal katolska eller starkt tory-rojalistiska klanhövdingar kommendera ut blint lydande arrendatorer för att med bredsvärd kämpa för Stuartmonarkins återkomst. Men redan i Högländerna fanns även klaner som stödde den sittande dynastin. Och de flesta skottar, lågländarna, var puritaner och starkt Stuartfientliga.

Ändå lyckades prinsen nå halvvägs ned till London, innan han tvingades tillbaka till Skottland och upp i Högländerna. Återstoden av hären krossades i det förfärliga slaget vid Culloden 16 april 1746. Den än blodigare slakten på flyende högländare efteråt sågs som rättvis bestraffning av brottsliga vildar. Sadistiska tortyravrättningar av ledare ur prinsens parti väckte jubel bland åskådarna.

Nu förbjöds, från och med den 1 augusti 1747, män att bära ”höglandskläder”, det vill säga: ”The Plaid, Philabeg or little kilt, Trowes, Shoulder-Belts, or any part whatever of what peculiarly belongs to the Highland Garb.” Dessutom förbjöds “tartan or party-coloured plaid or stuff” i rockar och jackor. En exakt bild av modet vid tillfället, inklusive den 15 år gamla kilten.

Men också början till något nytt.

Ett undantag fanns i förordningen – militära förband. En höglandsmilis hade redan tidigare rekryterats av kronan för att hejda boskapsstölder och utpressning, Sidhier Dhu eller The Black Watch. Den kom snart att tjänstgöra även i krig utomlands. Fler höglandsregementen skapades nu – en väg till utkomst för fattiga ynglingar som drabbats av härjningarna i hembygden och de tilltagande vräkningarna när klanhövdingar och andra jordägare ersatte sina arrendatorer med mer lönsamma fårhjordar. Redan från början kläddes dessa soldater i den praktiska kilten, som därigenom blev den centrala persedeln i den enda tillåtna typen av höglandskläder.

Uniforma tartan-mönster användes regementets kiltar. Nya regementen fick nya varianter. Genom leveranserna till armén kunde väverinäringen expandera. Mest framgångsrik i branschen blev med tiden låglandsfirman Wilson & Son i Bannockburn.

Att regementena marscherade till säckpipa, ett alleuropeiskt instrument som annars var på väg att komma ur modet, gjorde att säckpipan kom att associeras med kilten och bli det nya Skottlands speciella instrument.

Under Napoleonkrigen väckte höglandsregementena beundran på kontinenten inte bara genom sitt mod utan också genom sin exotiska och till synes uråldriga klädsel. De tycktes inordna sig i den keltiska romantik som en generation tidigare med falsifikatet Ossians sånger spritts över Europa och gjort namn som Oscar, Fingal och Selma populära.

Det avgörande steget togs i krigets slutskede, i juli 1814, då Walter Scott anonymt publicerade romanen Waverley om Bonnie Prince Charlies uppror 1745. Scott blev sin tids mest lästa och hyllade berättare i Europa men värderas idag lågt. Det är orättvist. Alldeles frånsett sitt underhållningsvärde är han antagligen litteraturhistoriens störste enskilde innovatör. Han uppfann den historiska romanen, det vill säga en berättelse som skildrar tider berättaren inte själv upplevt på ett sådant sätt att vi är medvetna om förändringar i tänkesätt, livsvillkor och klädedräkt. Likaså metoden att låta huvudpersoner som Bonnie Prince Charlie bara uppträda tillfälligt, medan vi följer en påhittad, ointressant biperson som blir vårt titthål ut mot den främmande miljön och dess märkliga personligheter. Likaså det konstlat ”ålderdomliga” språk som talas av vikingar, romare, indianer eller gaeliska högländare. Framförallt uppfann han ”den allvetande berättaren” som kan befinna sig på flera platser samtidigt och titta ut genom flera personer.

Mer lokalt blev han från och med Waverley den viktigaste skaparen av Skottland och skottarna som vi känner dem. Huvudpersonen bevittnar i kapitel 15 en höglandskrigares entré på ett gods i lågländerna: ”En stadig, mörk ung man, småväxt, vars vida veck på pläden förstärkte den utstrålning av styrka som hans person uppvisade. Den korta kilten eller kjolen visade hans seniga och välbyggda ben; getskinnsbörsen, omgiven av de vanliga skyddsvapnen, en dolk och en stålsmidd pistol, hängde framför honom, hans mössa hade en kort fjäder, vilken antydde hans anspråk på att bli behandlad som Duinhé-wassel, eller en sorts ädling; ett bredsvärd dinglade vid hans sida, en rundsköld hängde på hans axel.”

Historien om upproret, prinsen och högländarna utlöste en enorm entusiasm. Redan 1782 hade förbudet mot civila höglandskläder hävts, och entusiaster ur överklassen hade börjat posera i fantasifulla varianter. Med Waverley växte modet till mani, the tartan craze. Scott själv byggde på bilden i lysande spänningsromaner som Rob Roy (1818) med motiv från upproret 1715 och The Fair Maid of Perth (1828) om händelser kring slaget på North Inch.

I januari 1820 grundade entusiaster i Edinburgh The Celtic Society där medlemmarna klädde sig i tartan och kilt, en dräkt som dessförinnan aldrig synts i huvudstaden. Scott blev givetvis hedersmedlem, men nöjde sig med att bära trews. Sällskapets ledare var David Stewart, exofficer från ett höglandsregemente, som 1821 i en bok förklarade att den korta kilten var en uråldrig folkdräkt samt dessutom framförde den revolutionerande idén att det existerat speciella tartan-mönster för olika klaner. Boken kom att åberopas som den vetenskapliga grunden för alla senare studier av klanlivet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Fascinerad av Scotts romaner och vad han hört om den romantiska skotska kulturen beslöt kung Georg IV sommaren 1822 att besöka Edinburgh – den första monark som setts på platsen sedan 1600-talet. Scott utsågs till regissör och värd för besöket med Stewart som assistent. En serie folkloristiska upptåg iscensattes. Klanhövdingar uppmanades infinna sig med uniformt kiltklädda underlydande. De paraderade under Scotts ledning på Castle Hill, där så kostymerade personer någon generation tidigare skulle setts som kriminella främlingar. Tartantyget och även de olika mönstren hade levererats av firma Wilson & Son. Medlemmar av Celtic Society i tartan bildade hedersvakt för kungen. Kulmen kom då monarken själv framträdde utklädd i kilt och pläd i det mönster som Wilson & Son kallade ”Royal Stuart”. Ingen kung hade någonsin förr beträtt Holyroods slottsgemak så kostymerad. För säkerhets skull bar han hudfärgade långkalsonger under kilten.

Möjligen var firma Wilson & Son i god tro beträffande några av de fantasifulla mönster de dyvlade på klanerna. De ska ha tagit råd av expertis. Allt tyder på att denna kom från två märkliga figurer som fullföljde Scotts och Stewarts nyskapande av den skotska identiteten.

Bröderna John och Charles Allen var engelsmän, bedragare, charmörer och, faktiskt, mycket lärda herrar. I Skottland ändrade de sitt namn till Hay efter en utdöd adelsfamilj. De sa sig ha i sin ägo ett 1500-talsmanuskript, Vestiarium Scoticum, där alla klaners tartanmönster fanns beskrivna och avritade och dessutom mönster för alla betydande låglandsfamiljer, inklusive Scotts. Manuskriptet hade tillhört Bonnie Prince Charlie. Till dem som tvivlade och förklarade tanken på urgamla klanmönster absurd hörde faktiskt Scott. Men det hjälpte inte.

Efter att först ha arbetat diskret som rådgivare åt Wilsons och andra framträdde bröderna öppet 1829. De publicerade manuskriptet i en begränsad upplaga 1842. Två år senare kom ett större praktverk om klanerna. Under mellantiden hade bröderna utvecklat sin bluff. De var i själva verket John Sobieski Stuart och Charles Edward Stuart, sonsöner till Bonnie Prince Charlie från vilken de ärvt manuskriptet! En tid höll de som tronpretendenter ett slags hov utanför Inverness med säckpipeblåsare och kiltar i ”Royal Stuart”, innan bluffen avslöjades 1847. Bröderna försvann utomlands. Men märkligt nog fortsatte deras bokverk att användas som källor, och hela Skottland kläddes i tartan och kilt i brödernas påhittade färger.

Redan Walter Scott reagerade som sagt mot galenskaper i den mani han utlöst. Hans svärson Lockhart kallade den nya nationella identitet som skapats för en ”hallucination” och påpekade det absurda i att landets verkliga historia ersatts med dyrkan av högländare som i verkligheten alltid utgjort en liten och vanligen betydelselös del av Skottlands befolkning. Lord Macaulay, som själv var av höglandssläkt, skrev 1848 roande i kapitel 13 av The History of England from the Accession of James II om det absurda i att målare och skådespelare börjat framställa historiska skotska hjältar som Bruce och Douglas ”i mönstrade underkjolar”. Det var som om man skulle avbildat George Washington med tomahawk och med skalper i bältet!

Men inget har hjälpt. Särskilt som den inhemska kritiken knappast nådde utlandet – som i sin tur älskade den keltiska kiltromantiken och inte ville höra talas om tvivel. Skottlands hedar blev vid sidan om Italiens ruiner det första moderna turistmålet sedan Högländerna pacificerats, vägar byggts och röveriet upphört. De nyss så avskydda ödemarkerna blev romantiska och befolkades av säckpipeblåsande sagofigurer med uråldrig kilt i klanens uråldriga färger. Slaget vid Culloden blev en nationalistisk kamp för en hotad kultur varvid de stupade hjältarna sorterats i olika gravar efter klanmönstren. I Edinburghs och Glasgows slumförorter började kiltar dyka upp som tecken på någon sorts tillhörighet i den gemensamma myten.

”Ett folk”, brukar man säga, ”är en grupp människor som förenas av gemensamma vanföreställningar om sin historia.”

Men också omvärldens förväntningar och turistindustrin kan göra mycket för att hålla fantasierna vid liv. Och kanske bör man tillägga att få påhittade nationaliteter är så tilltalande, pittoreska och i grunden ofarliga som ”skotten” i sin ”uråldriga” förpackning.