När vi två blir en

T S Eliot: Kunde spela det sociala spelet. FOTO: The National Portrait Gallery

T S Eliots långdikt The Waste Land fyllde nyss 100, vilket har föranlett höghaltiga skriverier. Vännen och impressarion Ezra Pounds betydelse klargörs noga. Likt en mogen poet stal Eliot vad han behövde, inte minst från Pound. Peter Luthersson skiljer viktigt från strunt.

I mitten av oktober 1922 publicerades för första gången The Waste Land, en långdikt som skulle skänka framgång och anseende åt bankmannen, litteraturkritikern och poeten T S Eliot, för att nämna yrkestitlarna i samma turordning som vederbörande för egen del året före hade tillämpat i en alumniförteckning för sitt gamla universitet (Harvard). Första publiceringen skedde i en alldeles nystartad brittisk tidskrift, The Criterion, där Eliot själv var redaktör. Strax senare stod dikten att läsa också i den amerikans­ka tidskriften The Dial. Och i god tid före jul var den utgiven som bok på det amerikans­ka förlaget Boni & Liveright.

Jubileer av det här slaget brukar föranleda utgivning av böcker med anknytande ämnen. Det var därför inte förvånande att andra delen av Robert Crawfords väldiga biografi över Eliot prompt förelåg, Eliot After The Waste Land. Första delen, Young Eliot. From St. Louis to The Waste­ Land, utkom 2015 (och recenserades i Axess av Carl Rudbeck). Förelåg i samband med jubileet gjorde också en mind­re konventionell bok med stark inriktning på The Waste Land och föga exponerat intresse för den mångfald privata och semiprivata omständigheter som i största allmänhet präglade personen Eliot,­ Matthew Hollis The Waste Land. A Biography of a Poem.

Ett sätt att beskriva skillnaden mellan Crawfords och Hollis respektive böcker vore att peka på klyftan mellan å ena sidan prudentligt pyssel vid det som brukar kallas forskningens frontlinjer och å andra sidan ett tappert försök att se med egna ögon och dra slutsatser med eget huvud. Skillnaden ifråga förklarar varför Hollis bok blir så mycket mer intellektuellt­ spänstig och så mycket roligare och mer givande att läsa.

Hos Crawford ansamlas allting som kan ansamlas. Särskild vikt läggs vid nytt material. Det är ju nytt material som spetsar upprepningen av det redan kända eller åtminstone redan påstådda. I detta fall består det nya materialet framförallt av Emily Hales år 2020 tillgängliggjorda brev, Emily Hale med vilken Eliot genom åren hade en nära relation. Nytt material har den faran med sig att den som tillgriper det överbetonar dess betydelse och driver en studerad eller biograferad personlighet på allt längre avstånd från hur den verkligen var. När ett antal nya material under ett antal decennier i tur och ordning har överbetonats kan det som händer vid forskningens frontlinjer te sig ganska obskyrt. Redan den franske essäis­ten Michel de Montaigne (1533–1592) uppmärksammade fenomenet (även om han i det aktuella fallet syftade på tolkningen av en bok och inte på tolkningen av en person): ”Den hundrade kommentatorn skickar den vidare till nästa i ett krångligare och kvistigare skick än vad den förste kommentatorn hade funnit den.”

”Det gäller att i sitt eget jag integrera det förflutna och på så vis kunna agera i ett rum som rymmer all tid, att där umgås med de bästa, att samarbeta med dem och att låta dem berika en.”

Hollis är befriande likgiltig inför livets veckotidningsaspekter och gör sig i motsats till Crawford inte särdeles intim med mr Eliot, lägger inte som Crawford på eget bevåg bort titlarna med denne och kallar honom Tom. Åt skillnaden mellan nytt och ett gammalt material rycker han på axlarna; likt den tyske historikern Leopold von Ranke (1795–1886) vill han ta reda på ”wie es eigentlich gewesen”. Allt som har att göra med att The Waste Land blev som den blev kom att utges som den utgavs och fick det mottagande som den fick bör utredas. Ingenting som inte har med detta att göra bör nämnas. Resultatet hos Hollis blir som en beskrivning av ett synnerligen omfattande kopplingsschema, förvisso ganska bohemiskt utförd.

Alla som intresserar sig för litteratur (i kvalitativ mening) och då framförallt för modern litteratur (i historisk mening) känner till att Ezra Pound hade ett inte obetydligt inflytande beträffande utformning, utgivning och mottagande av The Waste Land. Man har sannolikt hört de ofta återgivna orden om Pounds ”caesarean Operation” och kanske läst eller åtminstone bläddrat i The Waste Land. A Facsimile and Transcript of the Original Drafts (1971), en utgåva som ombesörjdes av Valerie Eliot, som var T S Eliots andra hustru och vid tidpunkten hans änka.

För Hollis har återstått att in i minsta detalj beskriva Pounds inflytande i hela dess vidd. Hos honom framstår The Waste­ Land som ett verk inte av en upphovsman utan av två upphovsmän, Eliot och Pound, ett verk där dessutom i varje fall en ytterligare person kunde ingripa och få någon formulering ändrad eller struken, Eliots första hustru Vivienne Haigh Eliot. Det där med två upphovsmän istället för en upphovsman blir förvisso inte explicit framkastat utan är en slutsats som läsaren tvingas dra. Och ingenstans utsäger Hollis överhuvud­taget något förminskande om Eliot. Tvärtom prisar han vid behov i avvägd dos dennes flit, rytmkänsla och intelligens. Men när han sätter punkt för sin framställning har all kosmetiskt anlagd försiktighet till trots något hänt med synen inte bara på The Waste Land utan också på T S Eliots författarskap.

Pound (född 1885) och Eliot (född 1888) var båda amerikaner som hade slagit sig ner i London, Pound 1909 och Eliot­ 1914. Pound hade kvickt gjort sig ett namn som stridbar talesperson för litterär förnyelse. Han blev outtröttligt verksam i diverse tidskrifter, som Chicagobaserade Poetry, New York-baserade The Little Review och Londonbaserade The Egoist, alla med kvinnliga redaktörer, Harriet Monroe, Margaret Anderson–Jane Heap respektive Harriet Shaw Weaver. Egna diktverk följde på varandra i snabb takt, utgivna av i första hand Elkin Mathews i London och Alfred Knopf i New York. Och hans namn kom att förknippas med de av tidens omstörtande konstnärliga ismer som lämnade avtryck i Storbritannien: imagismen och vorticismen. Eliots ankomst till London saknade alldeles denna Poundska fyrverkerieffekt. Men han drogs in i antändarens krets.

Eliots vardag kom snart att behärskas av två omständigheter som pressade honom och gjorde honom nedstämd: det synbart redan under bröllopsresan fullständigt misslyckade äktenskapet med Vivienne, som ingicks i juni 1915, och det för parets egenhändiga försörjning oundgängliga arbetet på Lloyds Bank, där han var verksam från mars 1917 till hösten 1925. Eliot hade officiellt kommit till England för att fortsätta sina studier men inofficiellt med ambitionen att bli poet. Bekantskapen med Pound gjorde att han kunde fullborda och finslipa dikter och få dem publicerade. ”Twenty-five poems had been published by Eliot since his arrival in London in 1914; Pound had a traceable hand in twenty-three, and may very well have contributed to them all”, summerar Hollis den litterära produktionen vid tidpunkten där idén hade uppstått att skriva en långdikt. Pound hade 1915 placerat några dikter av Eliot i lämpliga tidskrifter, ”Portrait of a Lady” i ­Others, ”The Love Song of J Alfred Pruf­rock” i Poetry och ”Preludes” och ”Rhapsody on a Windy Night” i Blast. Två år senare såg han till att Eliot kunde få en tunn diktsamling förlagd, Prufrock and Other Observations, detta genom att själv bestrida utgivningskostnaderna.

”Utgivningen av The Waste Land blev en kors- och skiljeväg för de två upphovsmännen. Eliots stjärna steg brant och Pounds föll hastigt.”

När 1910-talet led mot sitt slut och när 1920-talet bröt in hade Pounds popularitet i London åtskilligt falnat. Inte minst de kulturpersonligheter som brukar associeras till eller samlas ihop under den geografiska platsbeteckningen Bloomsbury hade fått nog av den litteräre reformatorn, han som inte kom på deras bjudningar och inte förstod att uppföra sig i offentligheten utan var drastisk och frispråkig i sina estetiska omdömen på ett vis som de uppfattade som drummelaktigt och kränkande, han som endast godkände värdet hos tre engelskspråkiga författare i sin egen generation, alla till råga på allt sparsamt publicerade. Utom T S Eliot var det James Joyce och Wyndham Lewis (båda födda 1882, den senare i lika hög grad bildkonstnär som ordkonstnär). Virginia Woolf tillkännagav som sin ståndpunkt att allt som Pound åstadkom var ”humbug”.

Eliot hade möjligen en snarlik syn som Pound på Bloomsbury men ignorerade inte som denne kretsarna utan spelade det sociala spelet. Han åt middag hos Leonard och Virginia Woolf och konstaterade att dylikt umgänge krävde ungefär samma färdigheter som en duell med värjor på liv och död. Inte desto mind­re lät han värdparet ge ut en samling med några av sina dikter på det bokförlag som man hade grundat för att förjaga­ sysslolöshet. Så utkom Poems (1919) på Hogarth Press. En smula förbittrad kunde Eliot konstatera att korrekturläsning knappast var något som förläggarparet lät ombesörja. I en artikel i tidskriften Athenaeum tillät han sig att utdela ett stick. Han varnade författarkolleger för att följsamhet mot en inflytelserik klick lätt resulterar i ”a ’Bloomsburial’ of their genius”.

”Immature poets imitate; mature poets steal”, lyder ett bekant bonmot av Eliot. Att detta inte bara var en kvickhet skulle visa sig när han inspirerad av Pounds Hugh Selwyn Mauberley (1920) grep sig an att själv försöka åstadkomma en långdikt. Minutiöst kartlägger Hollis framväxten av det verk som först gick under arbetsnamnet ”He Do the Police in Different Voices” och sedan blev The Waste Land.

Stölderna från Pound gäller i huvudsak två idéer som blir bärande i The Waste­ Land och som Eliot i artiklar och essäer­ ihärdigt förvandlar till sina, ja, skaffar sig upphovsrätt till och kommer att bli förknippad med senare litteraturhistorieskrivning. Å ena sidan gäller det idén om ”objective correlative”. Beteckningen är Eliots men inte idén. Genesen i den tappning som här är aktuell härrör från Pounds dikt ”In a Station of the Metro”. Om en iakttagelse i tunnelbanan 1911 skrev Pound en dikt på 39 rader och reducerade den sedan till slutliga två rader. Vad det hade blivit fråga om var att finna ”an equation”, det vill säga att inte försöka beskriva en upplevelse, att karakterisera den, att omtala den, utan att istället finna ord som hos läsaren framkallar den, att visa ett yttre som uppenbarar ett inre. Eliot tar patent på Pounds idé i essän ”Hamlet and His Problems”.

Parentetiskt kan tilläggas att Pounds idé inte var våldsamt originell. Exempelvis snuddar Fredrik Böök vid en liknande tanke i Svenska studier i litteraturvetenskap (1913). Han vill komma bort från en litteraturforskning koncentrerad på påverkan (från yttre omständigheter eller andra diktare) och verka för en litteraturforskning koncentrerad på diktverken själva, närmare bestämt på diktverken som vittnesbörd om diktarens inre värld. ”Diktaren objektiverar sig i stoffet”, lyder formeln. Böök uppfattar emellertid objektiverandet som en för diktaren omedveten akt. Trafiken mellan ”känsloliv” och ”inbillning” är hos diktaren utan intention och kontrollfunktion. Vad Pound i jämförelse med Böök tillför är med andra ord momentet av aktiv kompositionsprincip.

Långt om länge kommer ett å andra sidan. Den andra idé som Eliot stjäl från Pound är föreställningen om ”the Tradition”. Kärnan i denna föreställning är att allting är samtidigt, att det gäller att i sitt eget jag integrera det förflutna och på så vis kunna agera i ett rum som rymmer all tid, att där umgås med de bästa, att samarbeta med dem och att låta dem berika en och själv berika dem. Hur det litterära bruket av denna föreställning kunde te sig i praktiken demonstrerar Pound i ”Homage to Sextus Propertius” (1919), där tillståndet i det brittiska imperiet 1917 mejslas fram med hjälp av ord av Sextus Propertius (som levde under halvseklet före Kristi födelse) om det romerska imperiet. Eftersom Pound hade blivit lovligt byte i inflytelserika litterära kretsar kunde han nu råka ut för formidabla överfall från sådana som ville fjäska för hans fiender. En professor Hale gav sig i den åtminstone föregivna tron att det skulle röra sig om en översättning på diktaren med en erratalista. Pound väntade sig att Eliot skulle stå upp för honom. När så skedde var det ”too little, too late”. Istället skyndade sig Eliot att ungefär ett halvår efter publiceringen av ”Homage to Sextus Propertius” ta patent också på denna av Pounds idéer, vilket sker i essän ”Tradition and the Individual Talent”. I en annan artikel passar han på att kalla Pounds bruk av idén ”more than accidental”.

För att kunna åstadkomma, slutföra en egen långdikt byggd på Pounds båda idéer om ”objective correlative” och ”the Tradition” behövde Eliot dock, gans­ka desperat, hjälp av den bestulne. Eliots­ beteende hade förvisso ”rocked” vänskapen de två emellan. Men Pound förlät snabbt, eftersom han inte var småaktig eller karriärlysten. Sektion för sektion går Hollis igenom vad Pound som läsare och granskare av Eliots utkast bidrog med, framförallt i form av omfattande strykningar men också beträffande ordval, meningsbyggnad och exakt gestaltning av hela passager, ja, beträffande förverkligandet av en långdikt i fem sektioner (och inte i åtta eller nio som det kunde ha blivit) och tillkomsten och fasthållandet av en sektion som är mycket kortare än de övriga. När Eliot i dikten vill förklara och förtydliga inlägger Pound veto. I den avslutande sektionens sista rader citeras några ord från en av de äldsta upanishaderna: ”Datta. Dayadhvam. Damyata.” Bör de inte översättas? Nej, vem som helst kan ju höra att det är gudens röst, och det är det som är det viktiga.

Pounds arbete med att skära ut den filé som blev The Waste Land ägde huvudsakligen rum i Paris. Dit hade han begivit sig på flykt undan de litterära miljöer i London som omöjliggjorde det som han uppfattade som sitt uppdrag i livet och på jorden, att tillsammans med de dugligaste hjärnorna bygga en ny civilisation, en civilisation som skulle vara rekorderlig och stråla från en andlig höjd, en civilisation som kunde utgöra ett föredöme för alla och överallt, en civilisation som inte var ”an old bitch gone in the teeth”, som karakteristiken av den förhandenvarande kom att lyda i Hugh Selwyn Mauberley. Hit kom Eliot resande, och Pound lånade ut sin skrivmaskin till honom och försåg honom med bra papper. Ytterligare redigering krävde nya renskrifter. Men något annat viktigt inträffade också. Pound hade skaffat sig en ny förläggare i New York, Horace Liveright, som gav ut hans essäsamling Instigations (1920) och hans Poems 1918–1921 (1921). Förläggaren väntades till Paris. Varför inte ordna ett sammanträffande med denne för två av hans tillstädesvarande favoriter?

Den ene var Eliot. Den andre var James Joyce, som Pound hade lockat att flytta från Trieste till Paris och redan introducerat för bokhandlaren Sylvia Beach. Pound beundrade Ulysses, Joyces work in progress, men inte till den grad att han inte kunde vara öppenhjärtig beträffande episoder och avsnitt som han fann mindre förträffliga, exempelvis det så kallade sirenkapitlet: ”One can fahrt with less pomp & circumstance.” Hur som helst hade han varit behjälplig med att övertyga tidskrifter i såväl Storbritannien som USA att efter hand publicerade färdiga partier, The Egoist och The Little Review. Eftersom sedlighetsmyndigheter och tryckeriarbetarorganisationer så småningom blev betänksamma mot innehållet i Joyces roman och agerade eller hotade med att agera kom äventyret att sluta med undergång för såväl The Egoist som The Little Review. Liveright, som var jude och socialist, förläggare av både Lenin (förvisso i smått) och Trotskij, lät sig i förstone inte avskräckas. Innan det sista glaset var tömt under det synnerligen alkoholflödande sammanträffandet med Pound och dennes två tillstädesvarande favoriter hade överenskommelser ingåtts om utgivning av såväl The Waste Land som Ulysses. Bara Pound hade efter sin vana varit återhållsam med de starka dryckerna.

Populärt

Sveket mot humaniora

Med sin kritik av den humanistiska kulturen skapade C.P. Snow 1959 en livlig debatt. Hans främste kritiker var litteraturforskaren F.R. Leavis. Nu har inläggen kommit i nyutgåva, och de är fortfarande aktuella.

Beträffande Ulysses kom Liveright att hesitera, och det blev Sylvia Beach som gav ut verket i bokform. Beträffande The Waste Land gick allting om inte som på räls så i alla fall. Med hjälp av mecenaten och manuskriptsamlaren John Quinn fick Pound till villkor som var ekonomiskt förmånliga för såväl The Dial och Boni & Liveright som T S Eliot, villkor som bland annat garanterade den sistnämnde ett pekuniärt substantiellt och dessutom uppmärksamhetsskapande litterärt pris, The Dial Award. Villkoren för utgivningen i Storbritannien fick Eliot sköta på egen hand. Över spalterna i The Criterion styrde han utan att behöva fråga någon om lov. Vad bokutgåvan ankom vände han sig till paret Woolf, som åtog sig utgivningen men inte ville hålla tempo med den amerikanska lanseringen, kanske för att Eliot borde lära sig att inga träd bör växa till himlen.

En tillstötande svårighet på andra sidan Atlanten innan en bok kunde trilla ur tryckpressen var att Horace Liveright menade att långdikten hade blivit för kort efter all Pounds komprimering. Eliot var villig att fylla på med kasserade avsnitt och annat smått och mind­re gott, men Pound höll ställningarna. Med ett undantag. Roger Fry, en av de där gestalterna från Bloomsbury, hade föreslagit Eliot att bifoga fotnoter till The Waste Land. Pound var emot något dylikt men tog inte strid eftersom fotnoterna inte inkräktade på själva dikten. I efterhand ångrade Eliot att han inte hade följt Pounds råd också angående fotnoterna och insåg att arrangemanget riskerade att få hans aura av lärdom att framstå i dålig dager, ungefär som när han hade velat stoltsera med en titel på provensals­ka till en bibliofilutgåva av tidiga dikter men stavat fel. Istället för Ara Vos Prec kom volymen som trycktes i försvinnande liten upplaga på handgjort papper att heta Ara Vus Prec (1920).

Utgivningen av The Waste Land blev en kors- och skiljeväg för de två upphovsmännen. Eliots stjärna steg brant och Pounds föll hastigt. Omständigheterna var inte omedelbart litterära. Eliot fortsatte att spela det sociala spelet, nu med nytt självförtroende och större skicklighet. Han tonade i tid ned den antisemitism i vilken hans mor hade marinerat honom och vars litterära följder Anthony Julius utredde i T. S. Eliot, anti-semitism and literary form (1995). År 1927 blev han brittisk medborgare och konverterade till Anglikanska kyrkan.

Pound, som visserligen inte hade reagerat på antisemitiska inslag i Eliots­ tidiga dikter men till en början inte själv hade givit uttryck för antisemitism, kom att förlisa i ämnet. Han upparbetade en intensiv avsky mot de profitörer som hade gjort förtjänst av första världskriget. Som värst av profitörerna uppfattade han de bankirer som hade försett de krigförande nationerna med lån. Och som värst av dessa bankirer identifierade han medlemmar av familjen Rothschild. Matrisen för moraliskt haveri var på så vis på plats. Bättre blev det inte när han gratulerade sig till sin upptäckt av Mussolini, en politisk ledare som verkade kunna stå stark mot envar som gjorde sig skyldig till dödssynden usura, ocker.

Medan Eliot tilldelades Nobelpriset i litteratur 1948, kom Pound, som hade bosatt sig i Rapallo i Italien men förblivit amerikansk medborgare, att under andra världskriget medverka i propagandautsändningar i italiensk radio. Partisaner grep honom i krigets slutskede och utlämnade honom till amerikans­ka armén. Efter att ha tillbringat en tid i en djurbur fördes han till USA. Själv ville han ställas inför rätta, eftersom han ansåg sig oskyldig. Han hade endast utnyttjat sin konstitutionellt garanterade rättighet att tala fritt och ville bli rentvådd från det landsförräderi som man pådyvlade honom. Amerikanska myndigheter valde en sovjetisk lösning. Man ville inte ge fascismen en martyr. Pound förklarades sinnessjuk och spärrades strax före jul 1945 in på St. Elizabeths Hospital i Washington. Här blev han kvar till i maj 1958.

Redan under första världskriget hade Pound börjat publicera sektioner till en egen långdikt av helt annan omfattning än The Waste Land. Denna långdikt var vid Pounds död 1972 ännu oavslutad. Den innehöll då 114 sånger och fragment ur ytterligare ett antal. The Cantos heter verket, och utgåvorna av det belöper sig till drygt 800 sidor. Medan Pound fortsatte att foga sektioner till sin långdikt, firade Eliot triumfer med nya diktverk, framförallt Four Quartets (1943). Samma verkshöjd som i The Waste Land uppnådde han dock aldrig framgent. Utan Pound som läsare och granskare blev hans poesi lite för ”clever” och vattenkammad, om än oändligt skickligt hopkommen. De sista fragmenten i Pounds The Cantos är där­emot bedövande sorgliga och vackra, storslagna men ändå ödmjuka.

En del av Boni & Liverights förstaupplaga av The Waste Land var numrerad. Inte nummer ett eller två av denna sekvens skänkte T S Eliot till Ezra Pound utan nummer 458, dock med en dedikation till ”il miglior fabbro”, den bästa smeden. Kanske hade Eliot därvid rätt. Med tanke på Pounds bristande ideo­logiska och moraliska omdöme har det varit besvärligt att företräda en sådan uppfattning. Mellan raderna i Matthew Hollis bok anar jag den dock. Svåra frågor uppstår: Kan en antisemit och fascist vara en stor diktare? Kan en proklamerad antisemit och fascist i sina vardagliga gärningar vara en god människa?

Peter Luthersson

Docent i litteraturvetenskap.

Mer från Peter Luthersson

Läs vidare