Om brunnar och bad

Baden-Baden: inte bara om baden. FOTO: WIKIMEDIA COMMONS

Inbillningssjuka, skrockfulla, depressiva, spelgalna, fåfänga, otrogna, existentiellt förvirrade, alkoholindränkta smutsgrisar. Sådana är vi. Men även livsbejakande, hoppfulla, romantiska, poetiska, sensuella, dansanta och – inte minst – badglada.

Motsägelsefulla intryck sköljer in över läsare av Health, Hedonism & Hypocondria. Under en vild flottränning mellan Europas kurorter från antiken och framåt yr det av små men ovedersägliga bevis på att människan är fylld av hopp men rätt hopplös till naturen. Inte på det där grandiosa, världsförstörande, månfarande, symfoniskrivande folkmordsviset man ofta tar till när det är dags att förfäras över eller imponeras av mänskligheten. Nej, här handlar det om det lilla livet; det snask och blask av önskningar och ängsligheter vi håller oss med i den egna budoaren. Magbesvären, gikten, infertiliteten, det olyckliga äktenskapet. Flörtandet, drickandet, spelandet, och det förtvivlade sökandet efter skönhet och evig ungdom. Allt flyter upp till ytan på de halvt förföriska, halvt förfärliga kurorter som har lockat miljontals besökare genom århundradena.

Oproffsiga försök att styra upp livet och halvhjärtade försök att lura döden är förvisso intet nytt. Ändå överraskar den här boken med en bild av hur enträget vi under tusentals år har dykt efter problemens lösningar i brunnar och bad. Som så ofta är fallet med existentiellt sökande visar det sig att även spa-kulten bjuder på två extremer vid vägs ände: insikt eller kaos, himmel eller helvete; en polaritet som ofta har legat i öppen dager på Europas kurorter. Baden-Badens lustfyllda bad och baler står i bjärt kontrast till Pfäfers i Schweiz, en helvetets förgård där spagästerna under de första 300 årens verksamhet hissades ner till en illaluktande källa där de lämnades i upp till 12 dagar ”sittande i mörkret som själar i St. Patriks skärseld”. På de flesta platser har dock himmel och helvete inrymts på en och samma ort; kasinon och bordeller vägg i vägg med läkarmottagningar och källbad.

Vår guide genom spaandets historia, Ian Bradley, är journalist och historieprofessor vid University of St. Andrews i Skottland; en man som har crawlat omkring i kontinentens badkultur tidigare, med särskilt intresse för sambandet mellan spiritualitet och källor, samt för den mer oväntade kopplingen mellan spa och operetter, vilka lär ha fungerat som ett soundtrack under kurorternas guldålder på 1800-talet. Det är inte en slump, visar det sig, att både Glada änkan och Läderlappen skrevs och utspelades på span.

I sin nya bok breddar Bradley greppet till spakulturen i dess helhet, men med välkända centraleuropeiska kurorter i tydligt fokus. Texten betar kronologiskt av relevanta tidsepoker, vilket ger en god känsla för större skiften, till det betalbara priset att bilderna av många kurorter flyter samman när tidslinjen kräver en hel del geografiskt hoppande fram och tillbaka.

”Magbesvären, gikten, infertiliteten, det olyckliga äktenskapet. Flörtandet, drickandet, spelandet, och det förtvivlade sökandet efter skönhet och evig ungdom. Allt flyter upp till ytan.”

Tydliga konturer antar ändå belgiska Spa, engelska Bath, tyska Baden-Baden, österrikiska Ischgl, samt Karlsbad och Marienbad i nuvarande Tjeckien. Från 1800-talets början fram till slutet av belle epoque stod dessa småstäder värdar för vad som i historiskt motljus ser ut som en enda lång fest av den sort man ser tillbaka på och längtansfullt suckar ”gud så kul det var, alla var där!” Alltmedan suddiga bilder i utkanten av medvetandet minner om att vinet var rätt uselt, det blev slagsmål mellan gästerna, och att man mådde rätt illa där någon gång runt midnatt.

De blandade känslorna tillskriver Bradley det faktum att span alltid har at­traherat tre olika typer av gäster: hälso­ivrare, hypokondriker och hedonister. Det är inte bara en titelvänlig allitteration, utan en hypotes kring hur hälsoindustrin i alla tider har lyckats erbjuda rätt drog för så många. I någon mån drivs alla till hälsans altare av dödsrädsla (eller livshunger, om man så vill), men de tre grupperna väljer skilda psykologiska strategier för att tackla den: Hälsoivrarnas de­sperata aktivism vill vrida extra dagar ur dödens grepp, hypokondrikernas tydande av tecken på att slutet är nära är ett livgivande självplågeri, och hedonisterna flyr konsekvensförnekande in i nuet. Åt dem håller spaet fram ett lämpligt opium, må det bestå i en romersk massös, en kristallpåläggare eller en läkare i vit rock.

Eftersom de flesta i något livsskede sällar sig till minst en av de tre gästkategorierna har i princip samtliga kändisar på historiens A-lista någon gång gjort nedslag på kurorternas sociala scen: mellan mitten av 1700- och 1900-talen var varenda kunglighet med och plaskade, tillsammans med hela kultureliten, från Mozart, Nietzsche, Zola och Darwin, till Dostojevskij, Marx, Austen, Freud, Tolstoy, Goethe och Proust. Alla besökte minst ett, ofta flera, span under sin livstid, med varierande entusiasm för olika delar av utbudet (enligt de många källor Bradley har att tillgå i form av brev, böcker och dagböcker). Medan Dostojevskij drabbades av speldjävulen i Wiesbaden och använde de destruktiva erfarenheterna litterärt, var Mozart uppriktigt övertygad om vattenkurernas hälsofördelar. Freud efterlämnade inga analyser av sina vistelser, trots att han likt psykologerna i Fawlty Towers måste ha konstaterat att där ”finns material för en hel konferens”. Nietzsche, å sin sida, avskydde hela spektaklet.

Det är lätt att fastna för anekdoter ur bokens senare kapitel om dessa illustra, mer sentida, spagäster. Men den tidigare historien som Bradley beskriver är minst lika intressant:

Förutom ett antal minoiska badruiner­ från (runt) 2000-talet f Kr visar arkeologin att grekerna var de första européer­ som etablerade rituellt badande och vattendrickande som en väg till hälsa och njutning. Den religiösa kopplingen var stark. Badgäster var samtidigt patienter och pilgrimer i tempel-span där prästerskapet agerade badpersonal. Gudarna åtog sig att kurera de flesta åkommor, men vanligast var magbesvär, reumatiska problem och depression; precis den typ av medusahövdade diagnoser som dominerar bland spagäster ännu idag. Kvinnlig infertilitet var en annan specialitet där terapin (utöver bad och heliga vatten) kunde inkludera umgänge med andra män än maken – inte oväntat en framgångsformel som använts in i modern tid.

Längre än till grekerna kommer Bradley alltså inte innan välbefinnandets historiska vatten bräcks av spakulturens id-sidor, som han jungianskt kal­lar Kurschatten, kurskuggan. Bradley låter begreppet innefatta samtliga aspekter som inte dyker upp i reklambroschyrerna: långtråkighet, depressivitet, hygienproblem, spelande, drickande och överdrivet rigorösa eller rent skadliga kurer, som kunde innebära ett intag av 40 glas illaluktande vatten per dag, timmar nedsänkt i vansinnigt hett vatten, eller bad med döda rävar, för att nämna några obehagliga exempel. Men det är utan tvivel promiskuiteten som kastar den längsta Kurschatten. ”Det som händer i Bath stannar i Bath”, sa man sannolikt inte då, men en känsla av undantagstillstånd verkar onekligen ha rått på hälsoinrättningar sedan begynnelsen, att döma av ett oändligt antal verkliga och litterära exempel i boken.

Efter en blomstringstid för badkulturen under romartiden, och den sedvanliga törststräckan under medeltiden, gav renässansen ny flytkraft åt span över hela kontinenten. Trots att pest- och syfilis­spridande bad hade stängts på löpande band, och trots att kyrkan hetsat sig hes mot synden, så överlevde badkulturen ändå de mörka århundradena bevarad bakom det katolska prästerskapets egna klostermurar. Ur solkiga bad lät munkar jungfruliga källor återuppstå, och i själ­vaste Vatikanen byggdes på tidigt 1500-tal Stufetta del Bibbiena, ett ”pornografiskt varmbad” med erotiska fresker av Raphael.­ Rummet finns fortfarande kvar, men vissa grova scener har målats över.

Renässansen inspirerade badhus i nyklassisk stil, men stöpte dem i tidens vetenskap. Istället för gudomliga mirakel hittade man mineraler och salter i vattnen, och avancerade kurer utarbetades vid ”medicinska” span. Som modern läsare är det här man tycker metoderna som de stackars spagästerna utsattes för gick mest över styr. Tidens läkarvetenskap verkar likt en tonåring ha kommit tillräckligt långt för att bli dristigt självsäker, men ännu inte blivit mogen nog att inse konsekvenserna av sina nyvunna ambitioner. Blod, svett och tårar rann i kölvattnet av vidriga svettkurer, åderlåtande och vattendrickande i mängder som låter direkt hälsovådliga. Märkligt nog hindrade inte detta att flertalet brittiska och tyska spaläkare nådde kändisstatus under den här tiden, eller att ständiga kungliga besök torkade bort den kletiga bordellimage som kurorterna hade dragits med sedan romartiden.

De medicinska behandlingarna var ofta långa och begreppet ”säsong” uppstod när det blev comme il faut att tillbringa flera veckor under sommarhalvåret på en kurort långt ifrån de kvalmiga storstäderna. Gäster som tog ritualerna på allvar fick dock få tillfällen att njuta av den friska luften: I Karlsbad var tiotimmarsbad vanliga, vilket gav dem öknamnet ”hudätare”, medan en Lady på besök i Tunbridge Wells beskrev rutinernas tråkighet som ”god träning inför skärselden”. Men som vanligt var det inte löften om de senaste vattenterapierna som lockade alla besökare. Hedonistiskt lagda gäster fortsatte att dricka och flörta i ångan över bassängerna, trots ständigt förnyade förbud mot mixade bad och nakenhet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Från mitten av 1700-talet fram till tidigt 1900-tal kom så storhetstiden för de välkända kurorterna i England och Centraleuropa. Läkare och hotell­ägare insåg äntligen marknadsföringsvärdet av mer behagliga behandlingar och inrättningar, samtidigt som resandet i den övre medelklassen tilltog. I Frankrike ökade antalet curistes från 30 000 till 140 000 per år under bara ett par decennier på 1800-talet, och på flera tyska kurorter tiodubblades antalet besökare inom samma tidsram.

Från vår utsiktspunkt 2021 flyter verklighet och fiktion från den här tids­epoken lätt ihop till en förförisk soppa av operetter, vandringar i vackra kurparker och intellektuella samtal i mosaikbeklädda badhus. Men när man slår igen boken känns det ändå ytterst osäkert om man skulle ha velat vara med när det begav sig, precis som man kan känna sig tvehågsen­ inför dagens ekvivalenter: en ayurvedisk­ yogahelg, ett triathlonläger för singlar, eller ett dyrt bootcamp i Spanien där man knappt får någon mat. Hälsoindustrin var och är en moralisk gråzon, inte på grund av vad spagästerna har för sig i omklädningsrummet, utan genom den ofta cyniska myntslagning som pågår av vår ångest och fåfänga.

Det är ett av flera teman som flyter förbi i boken men landar på botten av poolen medan partyt fortsätter vid ytan. Hälsans och vattnets psykologiska betydelse, olikheter mellan länders attityder, och politiska intressen, är andra frågor som väcks hos läsaren. Förståeligt nog kan en bok i det här formatet inte ge fullständiga svar, men om Bradley hade fångat upp och formulerat dessa frågor på ett elegant sätt skulle boken ha blivit mer tillfredsställande lik en naturskön simtur i havet än ett förvisso underhållande, men mindre minnesvärt, bad på altanen.

Om någon tycker att den här recensionen likt en språklig jacuzzi riskerar att skumma över, så är det medvetet för att ge ett smakprov på hur boken är skriven. Bradley river av ångande kavalkader av adjektiv som skulle få en modersmålslärare att sucka uppgivet, men som håller tempot i texten uppe och som är rätt kul för svenska läsare. Författaren älskar uppenbarligen ämnet, vilket smittar av sig och gör beskrivningarna mustiga och livfulla, men det har nackdelen att det ibland bildas så mycket lödder på ytan att man får gräva runt ett tag för att hitta de bärande lemmarna.

Cecilia Nikpay

Ekonom och frilansskribent.

Mer från Cecilia Nikpay

Läs vidare