Privatliv eller yttrandefrihet?

När den statliga offentliga utredningen Integritet och straffskydd publicerades förra året möttes den av positivt gensvar från oväntat håll. Ja, de av staten utsedda remissinstanser som normalt förhåller sig skeptiska till lagstiftning om integritet och privatliv, mediernas representanter, verkade ha bytt ståndpunkt. Förslaget om en ny lag med rubriken ”olaga integritetsintrång” tillstyrktes av Svenska Journalistförbundet, Svenska Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Tidskrifter, om än med reservationer och krav på garantier för de grundlagsskyddade medierna. Publicistklubben ansåg förslaget om en ny lag ”motiverat”. I historien om rätten till privatlivet i Sverige är responsen, trots reservationer, ett steg värt att notera.

Sverige har i internationell jämförelse ett svagt rättsligt skydd för privatlivet. Regeringsformen fastställer förvisso att ”det allmänna ska värna den enskildes privatliv”, men bestämmelserna är endast vad man kallar en målsättningsparagraf och har inte någon bindande verkan. Trots att både EU och FN har fastställt ett skyddat privatliv som en mänsklig rättighet har Sverige fram till nu inte funnit en väg att lagtekniskt ge privatlivet ett särskilt skydd. Lagstiftningen om exempelvis ärekränkning samt personuppgiftslagen ger visserligen den enskilde ett visst skydd för privatlivet, men det går att argumentera för att det nuvarande skyddet inte lever upp till de krav som ställs på Sverige genom Europakonventionen.

Frågan om rätten till privatlivet har sedan 1966 återkommande utretts av staten. I den första utredningen, Integritetsskyddsutredningen, som pågick under fjorton år, lyckades utredarna inte komma överens, och tre olika vägar föreslogs. Slutbetänkandet Privatlivets fred som publicerades 1980 utmynnade dock inte i några lagstiftningsåtgärder. Ett viktigt skäl till varför rätten till privatlivet inte stärktes den gången var att delar av Integritetskyddskommittén lät sig övertygas av den argumentation som drevs av mediernas talespersoner till förmån för en oförändrad lagstiftning. I de samtal som fördes med pressrepresentanter under 1970-talet, och som finns bevarade i utredningens kommittéarkiv, framgår att det fanns begränsat stöd hos pressen för ett stärkt skydd av privatsfären. Privatlivsfrågan tycktes till och med omodern då folk var ”mer öppna nu för tiden” och att det fanns ett ”ökat intresse för andras privatliv”, som en representant för Pressens samarbetsnämnd uttryckte det i ett samtal med Integritetskyddskommittén 1978.

Journalistkårens syn på privatlivet förändras, som jag visar i min avhandling Rätten till privatlivet (Carlssons 2017), under 1900-talet. Den hänsynslöshet som till exempel visades från pressens sida mot homosexuella under de så kallade ”rättsröteaffärerna” ledde i början av 1950-talet till självkritik och en skrivning i publicitetsreglerna 1953 till skydd för den enskildes privatsfär. Och även under 1960-talet fanns röster inom det journalistiska etablissemanget som pläderade för en restriktiv hållning till exponering av enskildas privatsfär. Men synen på privatlivet som skyddsvärt minskade inom kåren i och med att den granskande journalistiken som journalistiskt ideal vann mark under 1970-talet.

Så hur kommer det sig att mediernas representanter nu plötsligt verkar acceptera att Sverige skulle kunna få en privatlivslag? Kanske kan man säga att den tekniska utvecklingen i förening med en brutalisering av det offentliga rummet i princip har gjort en lagstiftning nödvändig.

Ett tydligt syfte med den föreslagna lagstiftningen kring ”olaga integritetsintrång” är att finna vägar att bekämpa fenomenet ”hämndporr”, det vill säga spridande av filmer eller bilder av sexuell natur som tillkommit under samtycke men som sedan används för att skada en enskild. Forskningssammanställningen som Integritet och straffskydd presenterar ger en oroväckande bild av den nätmiljö som särskilt unga människor tvingas förhålla sig till. Det handlar om en risk att på nätet bli utsatt för djupa kränkningar, kränkningar ibland så allvarliga att de har lett till att offret har tagit sitt liv.

Dessa grova integritetskränkningar som svensk lagstiftning idag har svårt att hantera har blixtbelyst behovet av en debatt kring det skyddade privatlivet som rättighet samt en fördjupad diskussion om varför privatlivet bör skyddas och hur.

I lagstiftningshänseende utgör frågan om den personliga integriteten en nästan perfekt målkonflikt mellan två centrala värden som kännetecknar den liberala demokratin: tryck- och pressfriheten samt möjligheten för individen att skydda privat information från spridning.

I en svensk kontext anses dock ofta tryckfriheten ha högre skyddsvärde än den enskildes privatliv. Det var därför viktigt för utredarna bakom Integritet och straffskydd att betona att den nya föreslagna lagen ”olaga integritetsintrång” inte ska påverka de grundlagsskyddade medierna.

Nils Funcke, en luttrad bedömare av tryck- och yttrandefrihetsfrågor, var dock inte imponerad av den utfästa garantin. På Sveriges Radios ”Medieormen” skrev han: ”Det finns alltid en risk att begränsningar av den allmänna yttrandefriheten droppar över och drabbar den särskilt starka yttrandefrihet som tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen ger för vissa medieformer. Förr eller senare.”

Funcke har rätt. En förstärkning av rätten till privatlivet kommer också långsiktigt, med största sannolikhet, innebära inskränkningar för de grundlagsskyddade medierna. Den rättsliga målkonflikten mellan privatliv och yttrandefrihet innebär i princip alltid att om den ena rättigheten stärks försvagas den andra. Och man måste göra ett val.

Vilken rättighet är då viktigast att skydda? Det paradoxala med målkonflikten mellan yttrandefrihet och skyddad privatsfär är att den främst är lagteknisk. Yttrandefriheten, om den ska ha något värde utifrån en liberal idétradition, är nämligen beroende av att den enskilde har en sfär där den kan verka ostörd av den allmänna opinionen och statens organ. Historiskt har många av de främsta förespråkarna för en skyddad privatsfär också ofta varit de starkaste förkämparna för yttrande- och tryckfrihet.

I dagens debatt tenderar pressens yttrande- och tryckfrihetsförsvarare behandla yttrandefriheten som dogm där varje inskränkning av den nuvarande lagstiftningen är en avvikelse från ortodoxin. Grundpositionen, likt den Funcke anför ovan, handlar om att ”mota Olle i grind”. Accepterar man en inskränkning, kan man vara säker på att fler kommer att komma. Och det ligger inte i branschens intresse.

Samtidigt har de utredningar som fram till nu behandlat frågan om stärkt privatlivsskydd inte i tillräckligt hög grad beaktat den normerande funktionen av att genom lag skydda privatsfären. Att ”hämndporr” idag är ett problem som lagstiftningen har svårt att hantera är en effekt av att Sverige ensidigt betraktat frågan om rätten till privatlivet som en medieetisk fråga, lämnad till mediernas självsanerande organ att hantera.

För att kunna analysera förhållandet mellan yttrandefrihet och rätten till en skyddad privatsfär måste man därför först fråga sig vad yttrandefriheten i egentlig mening syftar till. Varför bör vi kunna tala fritt? Och vad är förutsättningarna för ett välfungerande fritt samtal?

Mer från Mattias Hessérus

John Stuart Mill tillhör de tänkare som tydligast har argumenterat för yttrandefrihet och fria medier. Men han är också den filosof som i hög grad lägger grunden för vårt moderna rättighetstänkande kring privatlivet. Om frihet (On Liberty) publicerades 1859 och Mill verkar i en tid då viktiga frihetliga segrar redan var vunna. Han skriver: ”Man får hoppas att den tid är förbi då det ansågs nödvändigt att försvara tryckfriheten som en av garantierna mot korrumperade eller despotiska regimer.” Pressens frihet var säkrad, men det innebar inte att detsamma gällde för det fria utbytet av tankar och åsikter.

Mill förstod att den allmänna opinionen kunde vara lika grym och tyrannisk som den värsta diktator, lika självrättfärdigande, lika övertygad om sin egen förträfflighet och moraliska överhöghet. Mill exemplifierar med en lång rad individer som majoritetens tyranni genom historien dömt till död och lidande. Alla hade de hävdat uppfattningar som makten och majoritetssamhället under perioden upplevt som falska och obekväma, men som senare generationer skulle betrakta som sanna.

För Mill är frågan om den fria debatten utilitaristiskt motiverad, det är den mest effektiva formen för människan att nå sanning och skapa ett gott samhälle. Hans tankar kring varför vi bör få tala fritt kan sammanfattas i tre punkter:

Åsikter vi ogillar och försöker tysta kan vara sanna. Endast om vi vore ofelbara skulle vi med säkerhet kunna hävda vad som i alla lägen är sant eller falskt.

Även åsikter som vi kan visa i grunden bygger på falska föreställningar kan innehålla korn av sanning. Endast genom att bryta motstridiga ståndpunkter mot varandra kan sanningen komma fram.

Också det som rationellt kan anses vara sant och riktigt måste kontinuerligt prövas för att inte kunna avfärdas som dogm eller fördom. Endast genom att pröva det förgivettagna kan de rationella grunderna för ett antagande bli tydliga för en bredare allmänhet.

Den fria civiliserade diskussionen är det enda som kan leda oss till sanningen, enligt Mill. Och läser man endast kapitlet om yttrandefriheten i Om frihet kan Mill framstå som yttrandefrihetsfundamentalist. Men Mill är en långt mer sofistikerad tänkare än så. Han har en djup förståelse för massans psykologi och är uppmärksam på den intolerans som starka grupper kan visa mot utsatta enskilda individer. Ett välfungerande fritt samtal kräver därför att individen i vissa lägen är skyddad mot både staten och massan.

Fundamentet för Mills tankevärld i Om frihet återfinner man varken i kapitlet om yttrandefriheten eller det av liberaler ofta citerade kapitlet om samhällets förhållande till individen. Nej, det är i kapitlet om ”individualiteten” som Mill lägger den normativa grunden för sin filosofi.

Populärt

Plundrares beundrare

Vad tycker ni om plundrare? Egentligen. Har ni funderat på det?

Fröet till de tankar Mill kommer att utveckla om individualiteten i Om frihet finner man redan i hans Principles of Political Economy från 1848, där han introducerar den privata sfären som filosofiskt begrepp och tecknar konturerna till ett försvar för den. Skyddet av den privata sfären presenteras som ett axiom. Det är dock i Om frihet som Mill ger oss förklaringen till varför privatlivet bör skyddas om det offentliga samtalet och yttrandefriheten ska kunna uppfylla sin funktion att föra samhället framåt.

Enligt Mill måste ett gott samhälle skydda det fria tänkandet. Men en fri press och en lagstadgad yttrandefrihet är inte tillräcklig för att individen ska kunna utveckla den individualitet som leder till exempelvis nya upptäckter eller till att tankar uppstår som gynnar det gemensamma. Fritänkaren riskerar alltid att straffas av ett inskränkt majoritetssamhälle och behöver därför skydd från staten, men också från andra individer och från medierna, som kan åsamka den enskilde påtaglig skada. Mill skriver:

Originalitet är det enda vars nytta människor utan originalitet inte kan förstå. Och hur skulle de kunna förstå det? Om de förstod vilken nytta de hade av det, skulle det inte vara originalitet. […] I vår tid åter är olikformigheten, blotta vägran att böja knä för seden i och för sig välgörande. Just därför att excentricitet är klandervärd i den allmänna opinionens ögon, är det önskvärt att människor är excentriska för att bryta detta tyranni. Det har alltid funnits gott om excentricitet där det funnits gott om starka karaktärer. Och graden av excentricitet i ett samhälle har i allmänhet stått i proportion till dess tillgång på geni, själsstyrka och moraliskt mod. Att det numera är så få som vågar vara excentriska är ett symtom på vår tids allvarligaste fara.

Mill riktar sig till det repressiva viktorianska samhälle han var en del av, men hans varning är också giltig för vår tid. Kostnaden för att idag yttra en åsikt offentligt eller uppvisa ett beteende som avviker från elitens kan vara påtagligt hög.

När vi frågar oss vilken rättighet som är viktigast att värna, privatliv eller yttrandefrihet är det viktigt att minnas att de hänger samman. När historikern Timothy Snyder i sin uppmärksammade debattskrift On Tyranny (2017) listar tjugo lärdomar vi kan dra av 1900-talets historia i kampen mot totalitära ideologier har både skyddet för institutioner som den fria pressen och skyddet av privatlivet en central plats. Med hänvisning till Hannah Arendt menar Snyder att totalitära samhällen inte i första hand kännetecknas av en enväldig statsmakt utan av upphävandet av privat och offentligt.

Den fria pressen är nödvändig för att granska och bekämpa förtryck och maktmissbruk, men det skyddade privatlivet är fundamentet i det samhälle där individen är fri.

Yttrandefriheten må vara svärdet i vår kamp mot tyranniet, men privatlivet är vår sköld. Den som vill försvara det fria samhället behöver båda.

Läs vidare