Den amerikanske kritikern, satirikern och essäisten H L Mencken menade att puritanismens kärna är rädslan för att någon någonstans har roligt.

De allra flesta som hör ordet puritan kommer antagligen att associera till verk som Nathaniel Hawthornes Den eldröda bokstaven, Arthur Millers Häxjakten eller se framför sig de i huckle klädda kvinnorna i Margaret Atwoods dystopi Tjänarinnans berättelse. Samtidigt kommer andra att associera till de så kallade pilgrimsfäderna, thanksgiving eller visionen om ”a city upon a hill” som har varit vägledande för den amerikanska självbilden i 400 år alltsedan Mayflower 1620 ankrade vid Cape Cod. Puritanerna har kommit att bli starkt förknippade med den tidiga engelska kolonisationen av vad som senare blev USA; samtidigt som det inte är fel så äger merparten av puritanismens hi­storia rum i England och Skottland. Som den brittiske historikern Christopher Hill har visat i en lång rad verk så är de 100 år som puritanismen var en politisk och teologisk kraft i England, Skottland och New England en helt central period för att förstå den moderna världens födelse. Givetvis är det inte möjligt att genom puritanerna förklara hela historien, men de är omöjliga att förbigå om vi vill förklara det som kommer efter.

Den protestantiska reformationen som inleds med att Martin Luther den 31 oktober 1517 skickar sin Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum till ärkebiskopen Albrekt av Magdeburg och Mainz, är sannolikt en av de mest genomgripande kulturella förändringar som den europeiska kontinenten har genomgått, i viktiga avseenden en större förändring än franska revolutionen, Napoleonkrigen och de båda världskrigen. På samma gång som den kom att påverka stora delar av Europa, så var den en förändring som kom att variera geografiskt. Vad den protestantiska reformationen kom att innebära var helt nya sätt att organisera samhällets centrala funktioner, den resulterade i nya sätt att dra gränsen mellan den världsliga och gudomliga makten, nya sätt att definiera suveränens roll i relation till kyrkan och, inte minst, påverka kyrkans relation till sin församling.

Som med alla idéer, särskilt nya idéer, kom även reformationen att implementeras och tas emot på olika sätt i skilda geografiska och nationella sammanhang.

Som med alla idéer, särskilt nya idéer, kom även reformationen att implementeras och tas emot på olika sätt i skilda geografiska och nationella sammanhang. På samma sätt kan man idag se hur de idéer som uppkom i samband med Luthers 95 teser har lett till vitt skilda utvecklingar i de länder som genomgick reformationen för snart 500 år sedan. Även 1900-talets sekularisering är en ojämn geografisk process.

Ordet puritan har i det allmänna medvetandet kommit att innebära ungefär det som H L Mencken gör sig lustig över: en frugal eller asketisk person vars livssyn utgörs av ett allvar som det är svårt att ta riktigt på allvar. Puritanism är i allt väsentligt den diametrala motsatsen till hedonismen som karakteriserar vårt postmoderna konsumtionssamhälle, enligt den bild som är den dominanta. När de konkreta historiska puritanerna ges utrymme handlar det ofta om spektakulära händelser som kungamordet på Karl I, som kom att inleda den enda republikanska perio­den i Englands historia, eller häxbränningarna i Salem. Det blir mycket svårt att förstå vad, om något, i den puritanska rörelsen som präglat de samhällen där den var verksam.

David D Halls nyligen publicerade storverk The Puritans. A Transatlantic History är en studie som tar sin utgångspunkt i den levda aspekten av puritanismen som teologisk och politisk rörelse. Hall är professor emeritus i New England Church History vid Harvard Divinity School, han är en nestor inom forskningen kring puritanerna och har varit viktig som introduktör av den franska religions­sociologiska skola som fokuserar på den levda religionen, la religion vécue. Som titeln antyder är Halls bok inte en studie av enskilda nationella sammanhang utan kopplar ett helhetsgrepp och försöker ge en bild av puritanismens geografiska och historiska utbredning, utveckling och inflytande. Att röra sig bortom de geografiska enskildheterna, det vill säga: att inte skriva en nationellt begränsad historia, möjliggör en känslighet inför hur idéer utvecklas under skilda institutionella, politiska, historiska och ekonomiska förhållanden. Särskilt intressant blir det om vi vill förstå genomslaget av idéer som innebär en radikal omförhandling av maktrelationer mellan till exempel, som i det här fallet, kyrka och stat.

Det är svårt att ge en entydig definition av begreppen puritan och puritanism, inte minst eftersom det rör sig om begrepp som har kommit att omdefinieras och som ursprungligen, i varje fall delvis, var beteckningar som användes av teologiska motståndare. Begreppets ursprungliga betydelse var att fun­gera som en gränsdragning mellan dem som accepterade den reformerade engelska statskyrkan och dem som ville se mer långtgående reformer med en tydlig separation mellan kyrka och stat, samt ett avskaffande av en hierarkisk episkopal kyrka. Samtidigt, för att ytterligare komplicera saken, har bland andra Christopher Hill visat att begreppet puritan, under de elisabetanska och jakobinska perioderna, inte enbart var begränsat till teologiska dispyter, det var även i högsta grad en politisk beteckning.

Hill visar även i inledningskapitlet av sin bok Society and Puritanism in Pre-­Revolutionary England hur puritan under denna period kom att fungera nästan som en flytande beteckning som kunde ap­pliceras på personer som såväl teologiskt som politiskt stod mycket långtifrån varandra. Få personer talade om sig själva som varande puritaner, istället användes andra begrepp vars inbördes di­stinktioner skulle ha konfunderat till och med de mest dogmatiska medlemmarna i 1970-talets bokstavsvänster. Förgreningarna inom den engelska reformationen är förvisso intressanta i sig och ger fortfarande upphov till diskussioner bland de historiker som ägnar sig åt perioden. Den centrala uppdelningen är emellertid den mellan vad vi kan beteckna som puritaner, medvetna om begreppets funktion som samlingsnamn på en rad rörelser, och de som var trogna den engelska kyrkan så som den såg ut efter den engelska reformationen.

Den huvudsakliga inspirationen till den puritanska rörelsen var inte den lutherska reformationen utan den vidare­utveckling och systematisering av kyrkan och samhället som Jean Calvin utarbetade. Av central betydelse var Calvins dubbla predestinationslära, som predikade att frälsning avgjordes redan före födseln och endast var möjlig för ett litet fåtal, och att detsamma gällde fördömelse. En större grupp protestanter, som tvingats i exil när Henrik VIII:s dotter Maria I tillträdde tronen och återförde England till katolicismen, kom att bosätta sig i Genève. Detta innebar att Calvins teologiska idéer fick en direkt och oförmedlad påverkan på den skots­ka och engelska reformationen. Det är under exilen i Genève som de engelska och skotska protestanterna producerar den annoterade bibelöversättning som är känd som Genèvebibeln. Centralgestalten i exilen i Genève var den skotske teologen John Knox, tidigare hovpredikant vid Edvard VI:s hov i England och senare ledaren för den protestantiska reformationen i Skottland. Som fallet är i alla politiska exilgrupper var även denna grupp mycket aktiv i sina försök att påverka situationen i de länder de tvingats lämna.

Puritanismen är, som Hall visar, inte en doktrin som är enkel att avgränsa och definiera över tid och rum. Dess olika uttryck är starkt beroende av en livaktig teologisk debatt, ständigt nya förgreningar och schismer, institutionella förhållanden specifika för olika länder, skilda relationer till världsliga härskare, lokala eliter och historiska händelser. Inte minst blir detta tydligt om vi jämför kungamaktens ställning i England och Skottland, då den skotska kungamakten var begränsad i förhållande till de lokala klanerna och deras andliga ledare. Men det är ändå möjligt att sammanfatta ett antal centrala idéer och praktiker som är relativt stabila över tid och skilda geografiska sammanhang. Hall ställer upp en lista som i någon mening kan ses som samlande för de olika grupper som var en del av den puritans­ka rörelsen. Samtidigt ger Halls försök till definition oss en förståelse av puritanismens allomfattande politisk-teologiska program.

För det första så präglades puritanismen av en bred definition av avgudadyrkan, en definition som, enligt Hall, sammankopplar de andliga eller inåtriktade aspekterna av avgudadyrkan med de utåtriktade eller kroppsliga. En central tes för alla puritaner var idén att avgudadyrkan riskerade att infektera kyrkor, lokalsamhällen och den enskilde kristnes förhållande till Gud. Synden var alltid närvarande och kunde, om den inte ständigt hölls under kontroll på både en kollektiv och individuell nivå, överväldiga de centrala aspekterna av Guds kärlek, rättvisa och rättfärdighet.

För puritanerna var det centralt att den gudomliga lagen skulle vara bindande både för samhället och för kyrkan, en aktiv strävan inom puritanismen var att de lagar som Moses mottagit av Gud skulle göras till världslig lag. För puritanerna, liksom för den anglikanska kyrkan, var det viktigt att rensa ut alla spår av papism i det engelska samhället. Men då den anglikanska kyrkan kompromissade på ett antal, för puritanerna, avgörande punkter till exempel i synen på episkopalismen, en kyrka styrd av biskopar, medgav puritanismen inga kompromisser.

I synen på sabbaten blir skillnaden mellan dem som valde en konformistisk hållning till den engelska kyrkan och puritanerna särskilt tydlig. Den anglikanska kyrkan strävade efter att skydda den heliga tiden, medan puritanerna ville gå mycket längre och rensa det kristna året från alla kvarvarande helgondagar och religiösa festligheter. Särskilt julen var en religiös högtid som puritanerna ville avskaffa då den inte omnämndes i Bibeln. Snarare ville puritanerna expandera idén om religiös vila till att inkludera hela söndagen. Richard Greenham, en betydande puritan, menade att söndagen var en viktig skola för alla övriga budord. Puritanerna insisterade vidare på att parlamentet och monarken skulle verka för sedliga lagar, och när dessa inte levde upp till sitt ansvar var det puritanernas uppgift att kraftigt kritisera dem i Guds namn. De skotska puritanerna kritiserade regelbundet Jakob I genom att utlysa fastedagar samt genom att i skrift räkna upp hans brister som kung av Skottland.

Inom den puritanska rörelsen var det kristna ordet en central del av hur prästämbetet skulle utövas, predikan var tillsammans med den omfattande kateketiska litteratur som producerades vägen framåt för att kunna påverka den socia­la och moraliska transformationen av samhället. Det fanns en utbredd övertygelse, som den engelske prästen Richard Baxter utryckte det, om att folket med säkerhet skulle reformeras av predikanter som förmådde förmedla det kristna ordet på ett sätt som rörde männi­skor. Som Samuel Ward uttryckte samma tanke 1620: ”Where God hath raised zealous Preachers, in such townes this Serpent hath no nestling.” Bristen på välutbildade protestantiska präster hade tidigt under reformationen varit ett av kyrkans stora bekymmer. Framförallt Cambridge University kom att fungera som det intellektuella nav kring vilket det nya prästerskapet, både det anglikanska och det puritanska, kom att utbildas. Av särskild betydelse var de lärostolar, Regius Professor of Divinity, som Henrik VIII instiftade vid Cambridge och Oxford. En av de förs­ta innehavarna av Regiusprofessuren vid Cambridge var den tyske reformatorn Martin Bucer, vars De Regno Christi, avslutad i Cambridge kort före hans död 1551, kom att ha stor betydelse för puritanerna.

En central tes inom puritanismen var att vägen till reform stod att finna i beskrivningar av ånger och helgelse, det vill säga: den process genom vilken den kristne bibringas en allt högre grad av helighet. En av de allmänt accepterade sanningarna inom den praktiska gudomligheten som kännetecknade puritanismen, var att helgelsen eller att stå upprätt inför Gud var sammankopplat med en försäkran om frälsning. Omvänt innebar detta att de som inte utför Guds önskningar i termer av välgörenhet varken är rättfärdiga eller helgade. Detta var ett centralt argument i den skotska trosbekännelsen som den formulerades 1560. Här beskrivs alla från mördare och förtryckare till fyllon och avgudadyrkare som havandes varken den rätta tron, eller närheten till Jesus. Beviset för detta var deras manifesta ondska. I sina predikningar var puritanen Thomas Hooker mycket bestämd när han hävdade att människor som inte var beredda att överge sina ovanor inte kan få frälsning, men samtidigt var det aldrig försent att ångra sig och återvända till Gud. Kollektiv och personlig ånger var den verkliga drivkraften bakom denna process.

För puritanerna var disciplin en grundpelare för den sanna kyrkan. Det var emellertid en form av disciplin som skulle upprätthållas av de lokala församlingarna. Den disciplinära makten omorganiserades så att upprätthållandet av moraliska och sociala normer tillföll den funktion man införde som församlingsäldste, en funktion man betraktade som en återgång till den äldsta kyrkan. Kyrkan skulle styras av lokalt valda förtroendepersoner, en tanke som grundar sig i idén att alla sant kristna är präster. Likaså var det centralt i puritanismen att det fanns en möjlighet till en fullkomlig och perfekt ordning redan i den profana världen, en ordning som var rensad på icke-gudfruktigt­ leverne. Puritanerna genomförde även en begränsning av tillgången till sakramenten, särskilt till dopet och nattvarden. Syftet var att stärka kyrkans identitet som en helig gemenskap. Puritanismen betonade även den speciella relation som existerar mellan de gudfruktiga i deras symboliska identitet som en del av Kristi lekamen, en identitet som kom till uttryck i fred, ömsesidighet och broderskärlek, samt i det specifika förbund vars syfte det var att reglera det religiösa livet.

För puritanerna var en viktig del av religionen att kyrkan skulle vara en frivillig församling, frivillig i bemärkelsen att församlingen ska uppstå utan ingripande av en högre instans. Som en engelsk präst uttryckte det: ”there is, or can be, the like love one to another; the like care one for another; the like spiritual watchfulness one over another; the like union and communion of members in one mystical body, in a sympathy of affections […] as is described.” Sympati eller medlidande var också det med vilket de gudfruktiga skulle bemöta lidandet hos andra. Försyns­läran, eller att tolka Guds göranden var inte unikt för puritanismen, men de gudfruktiga var mer dragna till denna praktik än andra samfund.

För puritanerna var läskunnighet bland vanligt folk en nyckel för att kunna sprida kunskap om skriften och den gudomliga lagen. De ansåg vidare att förtryck och fattigdom var moraliskt fel och närde en förhoppning om att kunna förmildra eller förhindra de negativa konsekvenserna av fattigdom och förtryck för så många som möjligt. Med tillägget att man föredrog värdiga och gudfruktiga fattiga. För puritanerna var jämlikhet och rättvisa centrala aspekter av rättfärdighet, ett av rörelsens huvudsakliga mål var att reformera den engelska civilrätten och kriminalrätten i enlighet med dessa principer. Man var beredd att acceptera statliga och kyrkliga tvångsmetoder för att genomdriva omfattande reformprogram, samtidigt var förhoppningen att människor skulle delta frivilligt genom eder, förbund och en uppriktig kärlek till det predikade Ordet. Som ryktet om puritanerna gör gällande strävade de efter moderation när det gällde världsliga ting och fördömde kraftigt seder som kortspel och dans. Man var även starkt upptagen, i likhet med alla andra, av att kontrollera den kvinnliga sexualiteten.

Det ideologiska motivet till de nordliga kolonierna i vad som idag är USA hade sin grund i konflikten mellan puritanerna och den anglikanska kyrkan i England. Som försynens utvalda folk önskade puritanerna grundlägga ”a city upon a hill” i Nya världen. En stad på en kulle, eller ett heligt samvälde, som skulle kunna utgöra en skinande fyr för resten av världen att ta efter. Den första utvandringen till Nya världen företogs 1620 av en liten grupp icke-konformister som 1608 hade utvandrat från England först till Amsterdam och året därpå till Leiden. Deras situa­tion hade med åren kommit att bli alltmer prekär, både ekonomiskt och politiskt. Då de ställdes inför faran att assimileras, fattade de beslutet att emigrera till Virginia. De utverkade ett tillstånd från kolonialbolaget Virginia Company för rätten att bosätta sig i Virginia. Gruppen som emigrerade bestod av 104 personer, varav 41 var puritaner, ”helgon” som de själva betecknade sig, och 63 var så kallade ”främlingar”. Dessa var en grupp av relativt troende som bestod av hantverkare, köpmän, äventyrare samt ett flertal unga föräldralösa barn och tonåringar. Resan finansierades av Company of Merchant Adventurers of London, ett av de företag som var centrala i den engelska kolonisationen av Nya världen. När de efter en två månaders lång seglats ombord på skeppet Mayflower landsteg i Nya världen hamnade de vid Cape Cod, utanför Virginia Companys territorium där de beslutade sig för att stanna.

Den 21 november 1620 grundade passagerarna på Mayflower den andra framgångsrika engelska kolonin i Nya världen, den första som är självstyrande. Som ett led i att legitimera grundandet av Plymouthkolonin upprättade man det så kallade Mayflower Compact, ett slags styrdokument för den nya kolonin. De icke-konformistiska kolonialisterna, puritanerna, följde en extrem kongregationalistisk syn som krävde absolut autonomi för varje församling att själv fatta alla viktiga beslut. Samtidigt var församlingarna öppna för personer som önskade bli medlemar.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

De viktigaste bosättningarna i New England var kolonierna runt Massachusetts Bay. Dessa präglades av en mer moderat form av puritanism jämfört med Plymouthkolonin. 1629 grundade en rad i England verksamma puritaner och köpmän från London ett företag med kungligt godkännande med namnet Governor and Company of Massachusetts Bay in New England. Detta projekt hade mäktiga beskyddare i det engelska parlamentet, män som earlen av Warwick, lord Saye and Sele och sir Nathaniel Rich. Kolonier­na i Nya världen kom att utgöra ett viktigt oppositionellt puritanskt nätverk. Inte minst efter upplösningen av engelska parlamentet 1629. Puritanerna i Nya världens främsta inkomstkällor hade snabbt kommit att bli handel med Gamla världen. På grund av ökad förföljelse av puritaner i England fattade företagets ledning 1630 beslutet att omlokalisera verksamheten till New England. Efter det blev företagets konstitution även kolonins konstitution.

Från och med 1642 var föräldrar i New England ålagda att lära sina barn att läsa och skriva, fem år senare infördes även obligatorisk skolgång. Skolorna skulle finansieras av de enskilda församlingarna. Kyrkan som etablerades i New England var moderat i sin kongregationalistiska syn på de enskilda församlingarna, vilket innebar att mer eller mindre självständiga församlingar fattade gemensamma beslut i synoder. I praktiken var dock kyrkan en etablerad kyrka i bemärkelsen att dess medlemmar ursprungligen förväntades vara identiska med medborgarna i kolonin. Myndigheterna var dessutom ålagda att åtala oliktänkande och personer med andra religiösa övertygelser. Detta gick så långt som att man inledningsvis avrättade kväkare i Boston, de fyra så kallade Bostonmartyrerna som dömdes och avrättades åren 1659–1661.

Ur den så kallade förbundsteologin, som för puritanerna innebar Guds förbund med det utvalda folket, uppstod en förbundskyrka och ett samhällsförbund, och dessa två förbund utgjorde gemensamt grunden för det heliga samväldet. Det saknades inte våldsam kritik i England av styret i New England. Tvärtom var det flera gånger nära att det koloniala självstyret avslutades. Det existerade även en konflikt mellan puritanerna i New England och puritanerna i England. Denna konflikt baserades framförallt på New England-puritanernas krav på att ingen yttre inblandning i deras interna angelägenheter skulle tillåtas.

Puritanismen i New England har med tiden blivit den puritanism som vi associerar till begreppet. Det är också den puritanism som av lättförklarliga skäl kunde göra sig bred i bemärkelsen att den kunde skapa ett samhälle som mest av allt liknade det idealsamhälle på jorden som puritanerna föreställde sig. Ett samhälle där världsliga monarkers inblandning periodvis var närmast obefintlig, även om kolonierna man kontrollerade var en del av det brittiska samväldet. Puritanismens arv blir intressant att försöka förstå framförallt i relation till den amerikanska puritanismen. I England kan den period då puritanerna var en politisk och teologisk kraft att räkna med, sägas ha varit över i och med den. Två år senare, 1662, kastades 1600 präster ut ur den anglikanska kyrkan efter att de har vägrat att anpassa sig efter dess teologiska grundsyn engelska restaurationen av kungamakten 1660, när Karl I:s son Karl II tillträdde tronen. Vissa av dessa präster kom senare att välja den konformistiska lösningen och återinträda i den engelska kyrkan, men den grupp som kastades ut, som blev känd som Dissenters, hölls regelmässigt utanför centrala funktioner i det engelska samhället under ytterligare ett och ett halvt sekel.

Ingen liknande händelse existerar i det amerikanska fallet. Samtidigt har de historiker som skrivit om häxprocesserna i Salem (1692–1693) påpekat att dessa ägde rum under en period då alltfler tecken fanns på att puritanismen höll på att tappa sin innebörd och sitt grepp över New England. Även om häxprocesserna inte nödvändigtvis bör förstås som ett resultat av puritanismen, det är en omstridd fråga, så kan man ändå se hur puritanismens förlorade inverkan fick dess mest tvivelaktiga sida att sätta in med full kraft. I fallet med häxprocesserna rensandet av samhället på synd och personer som inte var en del av Guds gemenskap. Det finns en riklig mytbildning kring puritanerna och puritanismen. Mycket av denna mytbildning härstammar antagligen från den antipuritanism som växte fram efter engelska restaurationen och dess effekter inom olika delar av det brittiska samväldet. Samtidigt har det hela tiden i städer som till exempel Boston funnits ett kulturellt arv som även om det inte alltid varit uttalat puritanskt har utgjort en av de kulturella grundpelare som det amerikanska samhället formats av.

Halls bok är inte en enkel bok att ta till sig om man inte är välbekant med delar av litteraturen kring puritanerna och puritanismen. Den är magistral i ordets rätta bemärkelse, en bok av den sort som man kan hoppas att varje emeritus skriver i slutet av en lång karriär. Den innehåller allt, och lite till, om den puritanska rörelsen under mer än ett sekel av historisk utveckling. Det är historieskrivning av ett slag som förändrar förståelsen av en grupp som på många sätt kan sägas ha förlorat de strider de valde att utkämpa. En av Christopher Hills många studier av perioden har titeln The Experience of Defeat. Milton and Some Contemporaries.

Men även om de förlorade och drabbades av det öde som många av historiens förlorare delar, att bli utmålad som fiende till allt som är gott och riktigt, så har viktiga delar av det samhälleliga etos som puritanerna predikade kommit att överleva. Hall avslutar sin bok med en önskan om att detta samhälleliga etos återigen kan utgöra en inspirationskälla för den amerikanska demokratin.