De ryska ”sextiotalisterna” hade efter avstaliniseringens två toppar vid partikongresserna 1956 och 1961 haft desperata förväntningar på en fortsatt liberalisering av systemet. En och annan hade rentav valt att gå med i partiet. 1968 krossades alla drömmar. Året efter återstod bara ångest och ruelse.

När vi återvände hem konfronterades vi med ungdomar, våra egna generationskamrater, som var marxistiskt nyväckta. Det var en underlig upplevelse. Där borta en stendöd socialism, här hemma en frälsningslära för hela världen. Vi lyckades knappt göra oss förstådda.

I Leningrad hade vi mött Jurij Mekler, en fysiker som hade suttit flera år i läger för att ha spritt Doktor Zjivago, en vass och fullständigt illusionslös intellektuell.­ Efter några år skulle han utvandra till Israel där han blev professor vid universitetet i Tel Aviv. Han är fortfarande i livet, 91 år gammal.

Mekler var övertygad om att Sovjetregimens dagar var räknade. Han förklarade för oss att KPSS så snart det tappade makten skulle komma att ersättas av ett nationalistparti. En skendemokrati skulle sedan upprättas, med ett krympande kommunistparti som enda opposition. Vad skulle bli av detta? Tja efter en tid skulle väl Ryssland återgå till sitt naturliga tillstånd: diktatur. De båda partierna, det stora och det lilla, skulle – förklarade han – successivt flyta samman.

I november 1969 skrev jag en artikel i Expressen som tog stöd i de lärdomar jag inhämtat under resan, särskilt från Mekler. Vi hade sett en ny, nationalistisk ideologi födas i ruinerna efter marxismen. Min konklusion: ”Sovjet håller på att russifieras.”

Så följde förstärkt stagnation och så småningom sammanbrott i perestrojkans och glasnosts tecken. Skulle det säga pang eller puff? I december 1991 sa det puff – och så var allt över. ”Sextiotalisterna” var ett kort tag rusiga och hoppfulla. Ryssland tycktes vara på väg mot frihet och demokrati för kanske första gången i sin historia.

1990-talet blev ett decennium av dynamisk samhällsdebatt. Men också av pensionärsfattigdom och oligarkvälde. 1993 sköt Boris Jeltsin – som hade varit hjälte två år tidigare – parlamentet i sank, med kanske 200 offer. Han lagstiftade om en kraftigt förstärkt presidentmakt. Det var början till slutet. Just vid samma tid bildades ett parti med nationalbolsjevikiskt program, Jeltsins efterträdare Vladimir Putin skulle en bit in på det nya millenniet i väsentliga drag göra det till sitt.

”Svaret på de ryska frågorna blev Vladimir Putin”

Ultrapatriotismen blev i allt högre grad, inte minst efter 2014 års Krim­annektering, nationens nygamla ideo­logi – under partinamnet ”Enade Ryssland”. Vid det senaste valet var det kraftlösa kommunistpartiet dess enda reella konkurrent. Efter det gjorde sig Putin till diktator på livstid. Hans motståndare Aleksej Navalnyj sitter i fängsligt förvar, dennes landsomfattande antikorruptions­rörelse är stämplad som kriminell. Kommunisterna finns där men känns minst sagt överflödiga, eftersom putinismen vetat att suga upp hela Sovjetnostalgin ute i samhället.

Nu är vi alltså där. Svaret på alla de ryska frågorna blev Vladimir Putin. Den skarpsinnige fysikern förutsåg allt.

Om det besynnerliga landet som söker sin framtid i det förflutna har Kristian Gerner skrivit en kunskapsmättad och oavbrutet stimulerande bok: Sovjetunionens skendöd. En historia om det moderna Ryssland. Den formar sig inte minst till en nyttig repetitionskurs i vad den ryska nationen efter Stalin har gått igenom. Den visar hur Putinpolitiken restaurerar och legerar två ryska traditioner, den tsaristiska och den bolsjevikiska. År 1917 blir då plötsligt inte avgörande, Lenin faller bort.

Det är 1945 som lyfts fram som det allt bestämmande nationella triumf­året. Maj 1945 ihågkoms och hyllas ju varje år med storslagna parader och ceremonier på Röda torget. Den bakomliggande ideologin ser ut så här: Ryssland har segrat genom hela sin historia. Ryssland förmådde slå tillbaka både Napoleon och Hitler. Med insatsen i Stora fosterländska kriget frälste Ryssland världen från en förgörande ondska, man befriade – med Putins ord – ”alla folk”. Detta är bekräftelsen på att det ryska folket bär på en världscivilisatorisk uppgift. Västerlandet är dekadent. Det är bara den välrustade ryska nationen som i den moderna världen förmår representera dådkraft och oegennytta. Den gamla messianskt imperialistiska tanken i ny klädnad.

Kärnan i Putinpropagandan är, betonar Gerner, slagordet om en specifik Russkij Mir. Ordet ”mir” bär på en i sammanhanget mycket passande trippel­innebörd. Det står för såväl värld och fred som den gamla bondekommunen, den urgemenskap som varit förebildlig för senare tiders kollektiva ryska utopier. ”Russkij Mir” ska rädda planeten.

Putins fraser torpederades egentligen redan före hans makttillträde av Bulat Okudzjava, barden och romanförfattaren som 1992 skrev: ”Vi försöker utnyttja varje möjlighet att påminna oss om att vi alltid kommer ut som vinnare. Detta har blivit vår speciella psykologi. Vi hemförde förvisso segern 1945. Men vi visade oss samtidigt vara hopplösa förlorare. Det är mot den bakgrunden våra makthavares lust till militäruppvisningar och folkfester i krigets tecken framstår som så orimlig och så oanständig.”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ryssland är förloraren, enligt Okudzjavas mening. De omfattande, framförallt initia­la förlusterna i andra världskriget ska givetvis ses mot bakgrund av Stalinterrorns åderlåtningar. Sedan offrades ofattbart många för Segern. Efter 1945 blev så ”segernationen” bara än mer totalitär, den hade tagit färg av den nazistiske angriparen.

Putin medger terrorn, han låter – tills vidare – dokumentationscentralen Memorial existera (låt vara, i likhet med flera andra institutioner, utpekad som ”utländsk agentur”). Men den stora folkslakten i det förflutna måste hela tiden tonas ner, den får aldrig mätas mot Segern.

Ett land som på detta sätt förnekar sin historia, som på en gång förtränger och heroiserar, mår inte bra. De förtigna brotten kommer tillbaka om man inte – som Tyskland – gör upp med dem. På det sättet är Ryssland en tragedi, som Gerner visar. En nation som rör sig i historisk cirkel, de många upprepningarnas ekokammare. Här indoktrineras småungar till soldater, styrs ut i uniformer, förses med låtsas-automatvapen. Till och med barnvagnar görs till stridsvagnar med kanonrör. Det är perverst.

Gerner ger oss en synnerligen detaljerad skildring, ur skilda synvinklar, av 1991 års unionsupplösning. Grundläggande var förstås den sönderfallande ekonomin. Men här belyses också den snabbt växande nationalismen ute i republikerna och den accelererande miljöförstöringen. Plus den oerhörda alkoholförtäringen som bröt ner människor och framfödde en sovjetisk gangsterism. Nästan alla huvudaktörer får ge sitt efterhandsperspektiv på skeendet: det blir heltäckande. Slående är det till synes ödesbestämda i dramat: till sist framstod imperiet bara som en fiktion, med författarens ord ”en projektion i tomrummet”.

Kristian Gerners bok kan sägas sammanfatta en storartad forskargärning som löper över ett halvt sekel. Han var tidigt ute med att peka på det ryska i det sovjetiska och förutsåg viktiga delar av utvecklingen. Är detta Ryssland för evigt fånget i sin onda kedja? Nja, Gerner vill ändå öppna för tänkbara nya vändningar. Situationen just nu är så absurd – stagnation och repression, självvald isolering, hård mediestyrning, nationens blick fastnaglad vid det förgångna. Kan detta verkligen pågå ända till 2036, då Putin 84-årig skulle lämna tronen?