Den verklighet i vilken träd, gräs och stenar – liksom de kroppar vi upplever dem igenom – i fysisk mening existerar intar nämligen inte längre en självklar särställning. Istället är den en bland många i den mix av världar som människor under en dag kliver in i och ut ur: materiella, virtuella och blandformer mellan de två.

Och detta, menar filosofen David Chalmers, är bara början på en kraftfullt eskalerande utveckling. Om de virtuella inslagen i vår tillvaro idag utgörs av Pokémonfigurer, digitala mötesplattformar och onlinespel som Second Life, kommer VR i egentlig mening – med glasögon eller andra tekniska plattformar som låter den virtuella upplevelsen dominera varseblivningen totalt – under kommande decennier att bli både mer tillgängligt och mer övertygande. Om ett sekel kommer, förutspår Chalmers, de simulerade världarna att vara så fullödiga­ att de inte längre är möjliga att särskilja från den fysiska, och många människor kommer kanske också att välja att tillbringa merparten av sina liv i dessa. Detta framtidsscenario ger upphov till kärnfrågan i Chalmers bok Reality +. Virtual Worlds and the Problems of Philosophy: Hur ska vi förstå tillvaron i dessa virtuella verkligheter? Kan livet i dessa vara ett gott liv, och är det ens ett liv i egentlig mening, snarare än en drömlik verklighetsflykt?

David Chalmers är alltså filosof, mest känd för att i sin ungdom ha myntat den slagkraftiga formulering som sammanfattar svårigheten i att med vetenskapens objektiva metoder beskriva medvetandets subjektiva natur. Det är också åt det svåra problemet som Chalmers själv har ägnat större delen av sin forskarkarriär, men i Reality + är det inte i första hand medvetandet som står i centrum, snarare klassiska filosofiska frågeställningar om verklighetens natur och i vilken mån vi någonsin kan få kännedom om den. Det är frågor som har dryftats otaliga gånger genom filosofihistorien – Chalmers lista över referenser är fyllig och lärorik – men som här ställs specifikt i relation till de virtuella världar som vi i allt högre grad låter oss omslutas av.

”En virtuell katt är visserligen inte en katt i meningen en biologisk organism bestående av atomer – men den svarar mot ett reellt digitalt objekt, och existerar i denna mening.”

Grundtesen i Reality + är lätt att återge: Virtuella världar är verkliga världar. De är inte i något avseende mindre verkliga än den fysiska verklighet ur vilken de har sprungit. En virtuell katt är visserligen inte en katt i meningen en biologisk organism bestående av atomer – men den svarar mot ett reellt digitalt objekt, och existerar i denna mening på ett objektivt vis. Även om den inte kan klösa eller stryka sig mot min fysiska kropp, kan den utföra motsvarande handlingar gentemot min virtuella kropp, och har i denna mening just de förmågor att påverka sin omgivning som är en av de saker vi kräver av något för att betrakta det som verkligt.

En stor del av Chalmers argumentation för denna radikala slutsats – liksom en stor del av boken – utgörs emellertid inte av resonemang kring de avgränsade virtuella verkligheter som vi männi­skor skapar åt oss själva, utan av den så kallade simuleringshypotesen: Kanske lever vi redan i en simulering. Hur vet vi att inte också de fysiska katter vi idag förstår som verkliga faktiskt är skapade av en programmerare i en annan verklighet, som på samma sätt gett upphov till oss själva och vår subjektivitet? Faktum är att sannolikhetsteoretiska överväganden ger vid handen att just detta mycket väl skulle kunna vara fallet – och som minst lär det i alla fall vara svårt eller kanske rentav omöjligt att bevisa att det inte är det. Denna teoretiska möjlighet får hos Chalmers också fungera som en hävstång i argumentationen för de mer begränsade virtuella världarnas verklighetsstatus: Jaså, du tycker att simulerad fysisk beröring är mindre genuin än traditionell fysisk beröring som inbegriper biologiska kroppar? Men tänk om din biologiska kropp hela tiden varit en simulering: Skulle det göra smekningar mindre verkliga?

En annan någon dubiös komponent i Chalmers resonemang utgörs av referensen till fysikern John Wheelers klassiska slogan it-from-bit, eller tinget-från-biten. Medan frasen hos Wheeler av allt att döma fungerade som ett emblem för idén om observatören som medskapare av sin egen verklighet – Wheeler talade gärna om universum som en ”självexciterad krets”, illustrerat av ett öga som frammanade sin egen existens genom att betrakta sig självt – tycks Chalmers tolka frasen avsevärt mer bokstavligt: Titta! Till och med fysikerna säger att verkligheten i grunden består av information!

Att sådana hypoteser förekommer inom den moderna fysiken är visserligen riktigt, i synnerhet i relation till tolkningar av kvantmekanikens kontraintui­tiva resultat, men då alltså i första hand med en betoning av observatörens fundamentala roll.

”Fysiken ger upphov till observatörsdeltagandet, observatörsdeltagandet ger upphov till informationen, informationen ger upphov till fysiken”, skriver Wheeler i en av sina anteckningar – hur information i Chalmers mer lättvindigt metafysiska mening ska förstås, utan närvaron av ett sinne som tolkar informationen, är långt mindre klart.

En annan kärnpunkt i bokens argumentation, inte minst i relation till simuleringshypotesen, utgörs förstås av frågan om huruvida medvetanden alls kan existera inuti datorsimuleringar. Om VR förstås som den enskilda biologiska hjärnans uppkoppling mot en värld av förprogrammerade skeenden – det som filosofen Robert Nozick har beskrivit som en ”upplevelsemaskin” – blir resonemangen om det virtuella som ett fullgott alternativ till den fysiska verkligheten långt mycket mindre trovärdiga. Vad Chalmers avser med VR är alltså inte i första hand detta, utan världar där medvetna virtuella subjekt interagerar med varandra på ett sätt som är helt analogt med den fysiska världen. Men är det alls möjligt? Vad har vi för skäl att tro att människor i en simulering kan vara medvetna? Här närmar vi oss Chalmers expertområde, och hans egen ståndpunkt är klar: Oavsett hur gåtfullt medvetandet och hur svårt dess grundläggande problem, så finns det inga skäl att tro att det inte skulle kunna överföras till en dator. Chalmers tänker sig ett scenario där en hjärnas neuroner successivt ersätts med digitala motsvarigheter, en efter en – om vi inte tror att medvetandet i något abrupt skede i en sådan process skulle gå förlorat, bör vi också tro att det i sin helhet skulle kunna existera i helt digital form.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Den som likt undertecknad inte låter sig fullt ut övertygas av en sådan slutsats får helt enkelt bara acceptera den som premiss för att kunna följa Chalmers resonemang, vilket för övrigt också gäller en hel del annat i boken. Texten bär onekligen filosofens signum av att utforska och bena ut varje tänkbart scenario på djupet, även de skenbart mest löjeväckande, så länge de inte på logisk väg kan avfärdas rakt av. Mer intressant är kanske det som författaren inte skriver, eller det som tillkännages utan närmare kommentar, som till exempel författarens återkommande visioner av de virtuella verkligheternas betydelse i framtiden.

Föreställ dig, uppmanar Chalmers till exempel, att jorden om knappt 100 år är ödelagd av kärnvapenkrig och klimatförändringar. (Ett inte alltför osannolikt scenario.) Ditt val skulle stå mellan att uthärda i denna utarmade fysiska verklighet av resursbrist och otyglad kriminalitet, eller att låta din kropp låsas in i en förvaringsbyggnad och leva det goda virtuella livet i en skyddad digital värld tillsammans med människor du älskar. Vad skulle du välja? Frågan är, befarar jag, relevant – men det är också talande att författaren helt förbigår frågan om vilken roll existensen av dessa virtuella parallella verkligheter kan tänkas ha spelat för den mänsklighetens kollektiva process som resulterar i att vi ödelägger det enda hem vi har.

Lika ytligt är Chalmers avfärdande av frågan om de virtuella världarnas artificialitet, det faktum att allting i dem är en produkt av den egna mänskligheten, så att ingenting genuint annat står att finna: Fysiska stadsmiljöer är väl också artificiella, menar författaren, och där kan man ju leva ett gott liv! Även de som vurmar för det naturliga lär kunna ha det bra i VR! Vad gäller frånvaron av verklig kroppslighet tillstår Chalmers visserligen att det ”särskilt i barndomen kan tänkas vara nödvändigt att exponeras för en fysisk omgivning för att hjärnan och kroppen ska utvecklas normalt”. Men i övrigt kan man förvänta sig att vistelser i den fysiska verkligheten mest blir en sorts museibesök, en kittlande närkontakt med vårt avlägset förflutna. Och den som tror att den skulle sakna den gamla verkligheten kan, som sagt, om vi ska tro Chalmers, alltid finna tröst i simuleringstvivlet: Kanske är allt du förstår som fysiskt redan nu i själva verket bara ettor och nollor på en hårddisk en verklighet upp.