Partier som ändrar sig är bra och relevanta eftersom de tar intryck av hur folk i allmänhet tänker och av hur samhällen utvecklas. Partier som inte ändrar sig är däremot inte så mycket att ha. De håller sina egna idéer av hur saker och ting ska vara före hur folk i allmänhet tänker och tycker. Dessvärre råder en bakvänd medie­logik på det här området. Partier som ändrar sig skälls för populistiska och alltför maktsugna medan partier som inte ändrar sig gärna beskrivs i positiva ordalag som ärliga och principfasta.

Vi behöver påminna oss om att partier i grunden är något som finns till för att samla intressen av olika slag inom styrande församlingar för att på den vägen kunna bilda majoriteter för hur saker och ting ska hanteras ute i samhället. Partier är inget självändamål. I våra tider där de åtta partierna i riksdagen i allt väsentligt finansieras med medborgarnas skatter är det än mer rimligt att begära att partierna är kompetenta nog att kunna förhandla och överlägga för att finna sätt att ta itu med medborgarnas problem och förväntningar.

Socialdemokraterna bär i detta av­seende syn för sägen. Det finns inget parti under det senaste seklet som varit så förändringsoblygt som Socialdemokraterna. Vilket är den främsta anledningen till att partiet har haft statsministerposten i 75 av de senaste hundra åren. Motpolen utgörs av Vänsterpartiet som i början av förra seklet bildades av uteslutna och avhoppade socialdemokrater, varav många senare skulle komma att sluta upp bakom Sovjetkommunisternas revolution i Ryssland. De har varit i riksdagen lika länge som Socialdemokraterna. Men de har aldrig varit i närheten av att regera. De har satt sin egen sanning före samhällets och medborgarnas mer breda behov.

Därför har Vänsterpartiet aldrig växt på något strukturellt sätt. Under en lång pe­riod var Vänsterpartiet – som då hade kommunistklingande partinamn – mer intresserat av att vara lydiga mot det styrande partiet i Ryssland än av att på allvar bry sig om svenska medborgare.

På senare tid har en annat slags motpol etablerat sig i riksdagen. Sverigedemokraterna som är sprunget ur rasism- och nazismromantik kom in i riksdagen först 2010. Redan 2022 förhandlade man fram ett innehållsrikt avtal med det regeringsbildande partiet Moderaterna och de små liberala och konservativa partierna Liberalerna och Kristdemokraterna.

Dessa stora och snabba framsteg för ett ungt 1980-tals parti med obskyra och folkfrämmande rötter hade varit helt omöjliga om SD inte visat stora talanger i förändringens ädla konster. Partiet var en gång snävt och strikt idéburet. Men steg för steg överflyglade lusten att växa som parti och i inflytande de gamla nedärvda idéerna och sanningarna. Ett parti som växer är synonymt med ett parti som vågar förändras; som vill förändras för att kunna växa ännu lite mer.

Socialdemokraterna är alltså mästare i förändringens konst. Och mästarnas mästare är i det här fallet Ingvar Carlsson. Han var partiledare under ett decennium mellan 1986 och 1996. Och statsminister under sju av dessa tio år. Men så mycket mer än så. Nyligen var Carlsson och jag tillsammans med många andra på samma tillställning i riksdagens andrakammarsal. Där uppmärksammades att det gått 50 år sedan den nya grundlagen regeringsformen antogs av riksdagen 1974. På vägen in i salen efter en kafferast i den vackra sammanbindningsbanan mellan det gamla riksdagshusets båda kamrar, hörde jag Carlsson berätta att hans första minne från just andrakammarsalen var från 1958. Då satt han på sidan som sekreterare till dåvarande statsministern Tage Erlander.
Ingvar Carlsson bär med pigga ben och klart huvud med sig snart 70 års erfarenheter av socialdemokratisk partiledning.

1990 var jag ombud på den socialdemokratiska partikongressen i Stockholms Folkets hus. Socialdemokraterna såg i den tiden behov av att anpassa sig till en tidsanda som frustade av önskningar om större individuellt svängrum – valfrihet om man så vill – i samhället. Partiprogrammet skulle justeras och ett särskilt ”90-talsprogram” skulle antas på kongressen.

Ingvar Carlsson var mycket aktiv i kongressens diskussioner om partiprogrammet. I protokollet från kongressen finns en riktig pärla. Några meningar ur ett av Ingvar Carlssons replikskiften med kritiska ombud sätter socialdemokratins förändrings-dna i blixtbelysning. Jag deltog själv i kongressdebatten som en av tidsandans pådrivare. Jag uppskattade varmt hur Ingvar Carlsson med en uttrycksfull ordknapphet, förklarade vad socialdemokratin är för något:

”Jag avvisar synpunkterna […] att programförslaget skulle vara ideologiskt otydligt. Det är fel. Då har man inte läst med eftertanke. Förslaget är tydligt präglat av just socialdemokratins ideologi. Men denna ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt. […] De senaste åren har fört med sig stora förändringar i vår omvärld. Det kan inte undgå att påverka förutsättningarna för vår praktiska politik, men det kanske paradoxala är att alla dessa förändringar visar på hållfastheten i vår ideologi.”

Jag inser givetvis att mer svartvitt renläriga kritiker kan läsa Ingvar Carlssons inlägg som en beskrivning av en långt gången ideologisk hållningslöshet och förflackning där just förändringarna i den ”praktiska politiken” tas som bevis för ”hållfastheten i vår ideologi”. Vad är i så fall denna ideologi? Den frågan har jag själv fått många gånger. Mitt svar är något i stil med att ”försöka göra det bästa möjliga för vanligt folk”. Och för att kunna göra det krävs att man har förmåga till anpassningar när det sker ”stora förändringar i vår omvärld”. Vilket i sin tur är ägnat att öka chanserna till fortsatt regerande även efter nästa val. Att vara ett ledande rege­ringsparti är ju faktiskt en förutsättning för att kunna leva upp till ideologins mål om att försöka göra det bästa möjliga för vanligt folk.

Till saken hör att ledande socialdemokrater mycket ogärna tillstår att man ”ändrat sig” i väsentliga frågor. Den egenheten har jag lite svårt för. Förändringsförnekelsen riskerar att uppfattas som oseriös­ och lite demokratiskt dimridåig visavi medborgarnas möjligheter att förstå och ta till sig vad partierna har för sig. Hänvisningar till en föränderlig omvärld (Putin) var till exempel legio från ledande S-företrädare när partiet under några vårveckor 2022 svängde på en femöring i frågan om Natomedlemskap.

I sina eftervalsanalyser – särskilt om invandring och kriminalitet – signalerades förändringar (i huvudsak för att snabbt riva plåstret efter åtta år med MP i rege­ringen). Omvärlden, i form av Reinfeldts och MP: s liberala svängar i migrationsfrågan, fick även här bära en stor del av ansvaret. Att skuldbelägga omvärlden är dock rätt så blekt. Omvärlden har ju funnits där under ganska lång tid utan att S velat se/inte sett den. En socialdemokrat borde kunna säga, utan att falla död ner, att vi nu ändrar oss och byter åsikt i den eller den sakfrågan därför att vi själva vill.

Å andra sidan är S förhållningssätt – att göra förändringar snarare än att tala om förändringar – politiskt rationellt. Social­demokraternas framgångar i väljarkåren beror i allt väsentligt på färdigheter i samhällsförvaltningen/beskrivningar av färdigheter i samhällsförvaltningen. Samhället har blivit väldigt socialdemokratiskt under S-regeringarnas gång. När stora delar av befolkningen tycker att samhället på det stora hela fungerar hyfsat bra så ligger man också nära uppfattningen att Socialdemokraterna fungerar hyfsat bra. Förvaltning överflyglar oftast förändring, kort sagt.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Moderaterna under Reinfeldt gjorde – skickligt inspirerade av Tony Blair i New Labour – förändring till en huvudsak. ”Förändra er eller dö”, utropade Reinfeldt på en kommunal rikskonferens i Örebro 2007; ett år efter allian­sens segerval 2006. Den blivande finansministern Anders Borg sa tydligt och klart på DN Debatt 2004 att vi har fört en felaktig och orättvis skattepolitik. Det ska vi ändra på. Den nuvarande statsministern och M-ledaren Ulf Kristersson var i sitt första tal som partiledare 2017 tydlig med att migrationsöverenskommelsen med MP och Decemberöverenskommelsen med S var fel politik.

Moderaterna ändrar sig således på ett tydligare sätt än vad S gör. Sverige­demokraternas modus operandi i förändringsbranschen ligger betydligt närmare S än M. S och SD är kort sagt mer konservativt försiktiga. Att ”låta som man alltid gjort” har ett egenvärde visavi stora väljargrupper för de båda partierna. Så har det varit i långa tider för Socialdemokraterna. Och så är det alltmer för Sverigedemokraterna som nu steg för steg etablerar sig som ett rege­ringsnära parti.

Moderaterna har lite annorlunda förväntningar på sig. När problemen hopar sig och när S-förvaltningen är trög så ökar väljarnas intresse för ”sy­stem- och paradigmskiften”. Så hänger det ihop. Mixen mellan regeringsbärarna i Moderaterna och stödpartiet Sverigedemokraterna kan visa sig vara mycket föränderligt framgångsrik. Systemskiftesivrarna lär inte ta hand om rodret i regeringskretsen samtidigt som SD:s mer nostalgiska folkhemsivrande heller inte kommer att dominera i regeringssamarbetet.

Tillsammans har M och SD därför kanske chansen att blir ett slags hållbart socialdemokratiliknande alternativ som oblygt anpassar sig till vad som krävs för att öka chanserna att sitta kvar vid rodret ännu en mandatperiod. Vilket faktiskt är betydligt mer ärligt och principfast än att svika sina väljare och sin breda ideologi genom att kasta sig ut i opposition bara därför att det gamla man kört med ett tag, inte längre fun­gerar. Att vilja ha makten är inte fult eller skumt. Det är den grundläggande socialdemokratiska lärdomen. De skumma partierna är tvärtom de som inte vill ha makten bara därför att regerandet innebär att somliga teser och fraser får läggas på hyllan. Och handen på hjärtat: Vad ska väljarna med sådana partier till? Det kan man verkligen fråga sig.