Även inom Sverigedemokraterna har man tröttnat på vad gamla bundsförvanter har för sig. Den 29 juli skrev ideologen Mattias Karlsson på Facebook: ”Jösses vad amerikanska och ungerska konservativa går snett i analysen och förhållningssättet till Ryssland–Ukraina just nu… Har aktivt givit mitt stöd till Republikanerna under de senaste valrörelserna, eftersom de, till betydande del, varit allierade i det civilisatoriska kulturkriget och Demokraterna har varit direkta motståndare, men kommer inte att kunna göra det vid nästa års val om inget dramatiskt förändras.”

Jag har rejäla bildningsluckor när det gäller vad ungerska konservativa tidigare gjort för att rosa marknaden, men när det kommer till snedstegen i USA är det tyvärr bara att hålla med.

”Det finns fortfarande fantastiska möjligheter att hitta idéer och inspiration i USA, men envisas man med att göra det just i politiken får man tills vidare se till att leta riktigt noga.”

Det gäller för all del inte över riktigt hela linjen. I kongressen är det fortfarande en majoritet av GOP-företrädarna som backar upp Ukraina, och när Donald Trump kallade Vladimir Putin ”geni” replikerade hans gamle vicepresident Mike Pence att han för sin del visste vad det är för ”skillnad mellan ett geni och en krigsförbrytare”.

I det stora fältet av republikanska presidentkandidater står faktiskt de allra flesta bakom Ukraina, men det går tyvärr inget vidare för dem i mätningarna. Pence klarar sig bäst i den här gruppen på en svag fjärdeplats totalt, vilket innebär att han i skrivande stund har ungefär 4 procents stöd bland de republikanskt sinnade väljarna. Topptrion Donald Trump, Ron DeSantis och Vivek Ramaswamy samlar 78 procent.

Trump, som leder överlägset, verkar närmast beundra – eller avundas – Putin och tycker inte att USA har något att tjäna på att backa upp Ukraina. Floridaguvernören DeSantis har sagt att invasionen var fel men hoppas på vapenvila och vill inte öka de amerikanska åtagandena. Entreprenören Ramaswamy driver en utpräglad ”America first”-linje, motsätter sig militär hjälp och tycker att Ukraina ska byta territorium mot fred.

Lägg till detta dels att en rad inflytelserika högerdebattörer utanför partipolitiken går till personangrepp mot Zelenskyj och vill få stopp på det amerikanska stödet till Kiev, dels att den rimliga skärpningen gentemot Kina hos flera tongivande opinionsbildare håller på att slå över i protektionism och statlig interventionism. Bilden blir inte vacker.

Sedan kan man fråga sig hur vacker skulle den ha varit ens om Republikanerna mangrant stått upp för Ukraina – samtidigt som majoriteten av partiaktiva och sympatisörer tycks fast besluten att göra en notorisk lögnare och gaphals, som nu är fyrfaldigt åtalad, däribland för valfusk, till sin presidentkandidat? Partipolitik har alltid varit en lagsport, men hos alltför många republikans­ka väljare har lagandan urartat till ren tribalism där den egna sidan inte anses göra fel ens om den bryter mot lag och moral.

Partiföreträdare som tar avstånd från Trump och den hårdhänta nynationalismen behöver sannerligen all uppmuntran de kan få, inte minst från internationella kontakter.

*

Hur ser det då ut på andra sidan mittlinjen? Ja, Demokraterna har ingen Trump och idkar ingen motsvarande personkult. Men även om deras företrädare i kongress och administration med vissa undantag håller sig lugnare än Republikanerna finns det sjövilda lokalpolitiker. Och i det politiska lägret till vänster ryms inte bara ett parti utan också hårt ideologiserade kretsar inom mäktiga institutioner som universitet, medier och de stora techföretagen.

Denna radikalism har inte ägnats tillnärmelsevis samma uppmärksamhet som trumpismen i svensk USA-bevakning, vilket har lett till att bilden av utvecklingen har blivit ofullständig och svårbegriplig för många.

Ett viktigt undantag utgörs av Malin Ekmans rapportering i Svenska Dagbladet, som nu också resulterat i boken Skymning i Amerika (Volante, 2023). Ekman skriver inte i första hand om vad som sker i maktens korridorer utan ger sig ut på fältet och beskriver vad som händer när aktivismen får fullt genomslag och allsköns utopiska påhitt genomförs i praktiken inte minst på USA:s västkust och i de stora städerna.

Vad händer när ”defund the police” blir en styrande dogm? Vad händer när politiker anser det vara orimligt auktoritärt att ingripa mot användning av tunga droger och asocialt beteende och låter missbrukare slå läger mitt i stan? Vad blir följden av att agera på sin höjd halvhjärtat mot smuggling av migranter över den mexikanska gränsen? Hur går det med skolresultaten när man inför ”rättvis matematik”, eftersom skillnaden mellan korrekta och felaktiga svar ses som problematisk och ett uttryck för ”vit överhöghet”? Ekman intresserar sig för resultaten bortom slagorden och har rätt förfärliga historier att berätta.

USA har ett tungt rasistiskt arv och är inte fritt från problemen idag. Många stolliga initiativ är resultatet av äkta vilja att ställa synder till rätta. Men det räcker inte med massor av vilja, det måste till sans och balans och respekt för den enskilde också, och där har det ofta brustit på den progressiva kanten. När polisen avrustats har brottsligheten skjutit i höjden. När det blivit fritt fram för narkomaner och deras kriminella leverantörer har stadskärnor förslummats. När det anses ”vitt” att kunna räkna rätt har rasismen återuppstått under nya förtecken. Och så vidare.

På många håll märks nu tydliga motreaktioner. Vad blir resultatet? I bästa fall att tillräckligt många väljare tröttnar på tribaliseringen och begär något bättre, i värsta fall att extremismernas malström snurrar vidare och drar ner fler i djupet. Det finns fortfarande fantastiska möjligheter att hitta idéer och inspiration i USA, men envisas man med att göra det just i politiken får man tills vidare se till att leta riktigt noga.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Malin Ekmans redaktörer har varit litet lata när de varken bett henne uppdatera det material­ som är gamla reportage eller sett till att tydligt ange när dessa först publicerades. Nu spekuleras en del om hur det ska gå i olika frågor som har hunnit avgöras sedan texterna skrevs. Men det förhindrar på intet sätt att Skymning i Amerika är lika välskriven som värdefull. Utan redogörelser som dessa blir den moderna USA-bilden halv.

*

I förra numrets ledare beklagade jag mig över att så många svenska bildnings- och kulturinstitutioner försummat att ta vara på 500-årsminnet av Gustav Vasas kungaval. Jag noterade dock ett undantag i form av Riksarkivet, som hade förutskickat en antologi.

Denna har nu materialiserat sig i form av årsboken Sverige 1523, som är en lika stilig som stadig pjäs med 24 bidrag om vad som tilldrog sig i riket för ett halvt millennium sedan. I fem avsnitt behandlas personen Gustav själv, politiken och ekonomin, språket, vardagslivet och religionen.

Öppningstexten av Anders Fröjmark, docent i historia vid Linnéuniversitetet, påminner på ett bra sätt om blandningen av brott och kontinuitet under Gustav Vasas tid. Visst markerar 1523 en nystart i viktiga avseenden, men Sverige hade funnits under många hundra år dessförinnan och allt förändrades inte över en natt eller ens under de nästan fyra decennierna med kung Gösta.