Språkförbistring

Alla talar inte längre svenska. FOTO: Ilari Näckel/Alamy

Svenskspråkiga finländare känner fortfarande att deras språk är undanträngt. Men hotet mot svenskan kommer kanske inte längre från finskan, skriver Per Lindbladh.

Inte ens på anrika varuhuset Stockmann i Helsingfors kan man, som förr, räkna med att bli bemött på svenska. Så har det i och för sig varit länge, men klagomålen hörs fortfarande med jämna mellanrum. Språkdebatten i Finland lever i stort och smått, åtminstone om man betraktar det hela från Helsingfors och Nylands horisont. För att inte tala om Österbotten eller Åboland, de områden där man hittar Finlands svensktalande minoritet, som idag utgör lite mer än fem procent av befolkningen. (Vi bortser här från det helt svenskspråkiga Åland, som ju intar en särställning i Finland.)

I en attitydundersökning bland finsktalande som gjordes för några år sedan instämde nästan hälften i påståendet ”De svenskspråkiga i vårt land anser att de är bättre än de finskspråkiga”. Samtidigt betraktar en klar majoritet svenskan som en fast del av det finländska samhället och kulturen, och som en viktig brygga till övriga Norden. När det gäller mer konkreta frågor är dock hälften av de finskspråkiga emot den obligatoriska undervisningen i svenska. Nästan lika stor andel tycker att för stor andel offentliga medel går till service på svenska.

Med tanke på att Finland var en del av Sverige i mer än 600 år är kunskaperna om landet och dess svensktalande minoritet ofta dåliga hos oss. Det framkom senast i Novus rapport som togs fram inför 100- årsminnet av Finlands självständighet. Mer än hälften av de tillfrågade sade sig ha liten kunskap eller ingen kunskap alls om Finland. Bara drygt en av tio kände exempelvis till vilket år Finland blev självständigt. Kunskaperna om finlandssvenskarnas situation är inget undantag och visar, enligt undersökningen, på stor osäkerhet. De få gånger frågor om Finlands svensk­talande minoritet lyfts fram i svenska medier är det inte sällan med alarmistiska under-toner. Som när Expressen för några år sedan belyste ämnet med den braskande rubriken ”Hatet mot svensktalande i Finland”. Artikeln blev också ifrågasatt på flera håll i den finlandssvenska gemenskapen. Den ansågs bygga på överdrifter, även om de flesta ändå höll med om att problem finns.

”När de gäller mer konkreta frågor är dock hälften av de finskspråkiga emot den obligatoriska undervisningen i svenska.”

2019 när tankesmedjan Agenda, knuten till Svenska Folkpartiet, frågade tusen finlandssvenskar hur de upplever svenska språkets ställning i Finland just nu, svarade tre fjärdedelar att situationen är dålig eller till och med mycket dålig. Att människor också har erfarenheter av trakasserier på grund av deras språk är något som får stöd i den senaste språkbarometern, 2020. En sådan görs, på uppdrag av Justitieministeriet, vart fjärde år i Finlands alla tvåspråkiga kommuner. En kommun räknas som tvåspråkig om den finsk- eller svenskspråkiga minoriteten utgör minst 8 procent, eller minst 3 000 personer. I den senaste barometern handlade det om 33 kommuner. Mer än en tredjedel av de unga finlandssvenskarna (åldern 18–29 år) sade sig där ha blivit utsatta för trakasserier och fördomar på grund av sitt modersmål. Å andra sidan sade sig 20 procent av de finskspråkiga, i kommuner där finskan är i minoritet, ha blivit utsatta för trakasserier.

När jag vid ett besök nyligen tog upp frågan med finlandssvenskar i Helsingfors möttes jag vanligen av åsikten att förhållandet mellan de två språkgrupperna mestadels är gott, vilket – som sagt – också många undersökningar pekar på. Därmed inte sagt att konfliktytor saknas. En kvinna berättade att hon häromveckan varit på besök i Tammerfors och där besökt en restaurang tillsammans med svensktalande vänner. En man vid bordet intill hade då kommenterat deras samtal med orden ”i Finland talar man finska”. Annat handlar om så kallade domänförluster, ett kärt ämne bland alla som värnar svenskans ställning i Finland. En man beskrev till exempel hur man blir bemött när man i Finland ringer upp Telia. Man ställs då inför två språkval – antingen finska eller engelska. ”Och det av ett svenskt företag”, konstaterade han upprört.

Förändringar som uppfattas tränga tillbaka svenskan noteras och debatteras, i stort som smått, i synnerhet i den svenskspråkiga delen av pressen, som är förbluffande rikhaltig. Det kan röra sig om flytten av ett svenskspråkigt daghem i Helsingfors eller om en region­indelning som anses försvaga de svensktalandes möjlighet att få service på svenska, något de enligt grundlagen har rätt till. I höstas handlade det en hel del om att den finlandssvenska nyhetsbyrån SPT lades ner. Det blev en del debatt, åtminstone i tidningsspalterna, men mindre bland den finlandssvenska allmänheten, som måhända såg det som ett naturligt steg i ett medielandskap under snabb förvandling. Det var i vilket fall som helst knappast en fråga som fick folk att gå ut på gatorna.

Annat var det när Vasa Centralsjukhus plötsligt hamnade på tapeten 2016. Bakgrunden var en omfattande reform av jourverksamheten vid de finländska sjukhusen. Tanken var att totalt tolv sjukhus i landet skulle få så kallad ”omfattande jour”, vilket innebär en beredskap dygnet runt att vårda ett brett spektrum av specialfall. Dåvarande regeringens förslag var att tvåspråkiga Vasa Centralsjukhus inte skulle ha omfattande jour, medan däremot enspråkigt finska Seinäjoki Centralsjukhus, några mil inåt landet, skulle erbjuda denna service. Det blev förstås ett ramaskri av sällan skådat slag. Frågan berörde trots allt Österbotten, där en tredjedel av finlandssvenskarna bor. Kunde dessa i framtiden garanteras omfattande jour på sitt modersmål? Nej, ansåg många.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Debatten blev både het och känsloladdad. Vid ett protestmöte på Salutorget i Vasa fanns uppemot tiotusen männi­skor på plats. Många tolkade jourfrågan som ett rent politiskt beslut, en attack på det svenska i Finland orkestrerad av Sannfinländarna, som då ingick i regeringen tillsammans med Centern och Samlingspartiet. Denna regering, under statsminister Juha Sipilä (C), var för övrigt den första på 36 år där inte Svenska Folkpartiet ingick. För många finlandssvenskar blev de fyra åren, 2015–2019, ett slags uppvaknande, en insikt om att svenska språket fortfarande är en nagel i ögat på en del grupper. Regeringen skar till exempel ner anslagen till Folktinget, som enligt finländsk lag har till uppgift att värna de svenskspråkigas rättigheter. Dessutom angreps det som nedsättande brukar kallas för ”tvångssvenska”, det vill säga den undervisning i svenska som är obligatorisk för finsktalande skolbarn. Regeringens experiment gick ut på att ett antal skolor skulle slippa undervisa elever i svenska, ett förslag som fick kalla handen av de flesta tunga remissinstanserna. Försöket drevs likväl igenom, men slutade i vad som måste betecknas som ett fiasko.

Sedan dess har Sannfinländarna splittrats, och Svenska Folkpartiet sitter sedan 2019 åter i regeringen, vilket av många ses som en garant mot försämringar av svens­kans ställning. Språkdebatten lär fortsätta i Finland. Och även om många finlandssvenskar upplever att tonen hårdnat, i takt med framväxten av populistiska rörelser och sociala mediers ökande betydelse, är det långt ifrån säkert att det är finskan som idag är det största hotet mot svenskan. Snarare kommer detta från en allt större flerspråkighet och en ökande globalisering, där framförallt engelskan vinner mark bland de unga. Än viktigare har invandringen de senaste decennierna varit. Vid utgången av 2020 var andelen svensktalande 5,2 procent, eller strax under 290 000 männi­skor, vilket är historiskt låga siffror. Vid samma tidpunkt fanns det i Finland fler än 430 000 människor med ett annat modersmål än finska eller svenska. Trenden lär hålla i sig under överskådlig framtid och den avgörande frågan är därför på vilket språk de nyanlända ska integreras.

Många finlandssvenskar nämner detta som en ödesfråga. I kombination med sjunkande nativitet och att unga svensktalande flyttar till Sverige för utbildning och jobb, är det därför lätt att måla framtiden i mörka färger. Samtidigt finns det ljuspunkter. Den främsta är kanske att intresset för den svenskspråkiga skolan ökat rejält och att många tvåspråkiga familjer väljer att sätta sina barn i svenskspråkiga skolor. Förhoppningen är att detta på sikt ska öka förståelsen för den svensktalande minoriteten och stärka språkets ställning i Finland. Då kanske man kan ha överseende med att expediterna på Helsingfors finaste varuhus inte längre med självklarhet talar svenska.

Per Lindbladh

Journalist.

Läs vidare