Sprickorna i muren

Foto: IStock

Kinas ekonomi har stora svagheter som kan leda till en allvarlig kris. Förutsägelserna om kinesiskt världsherravälde kommer inte att slå in, skriver Fredrik Sjöholm.

Dagens framtidsspaningar kretsar ofta kring Kina. Landet har vuxit kraftigt sedan ekonomiska reformer började genomföras av Deng Xiaoping under slutet av 1970-talet och landets andel av den globala ekonomin har gått från 2 till 17 procent. Många spår att en ny kinesiskstyrd världsordning står inför dörren.

Att ett land med en något sånär fri ekonomi och med långt över en miljard invånare kommer att vara betydelsefullt står utom allt tvivel. Däremot riskerar vi att än en gång, som med Japan på 1980-talet, göra misstaget att tro att de senaste decenniernas snabba utveckling kommer att fortgå oförändrat i framtiden. Den kinesiska ekonomin har svagheter som kan resultera i en allvarlig kris. Ett troligt framtidsscenario är därför att Kina kommer att gradvis uppleva sjunkande tillväxt och att landets del av världsekonomin kommer att stabiliseras på en hög men inte dominerande nivå.

Den första svagheten är densamma som ibland framställs som en styrka – statens stora inflytande över näringslivet. Marknadsekonomi med ett relativt fritt näringsliv har historiskt varit det enda ekonomiska system som genererat varaktig tillväxt och välstånd. Det finns ingen anledning till att tro att detta har förändrats.

Även Kinas goda utveckling har varit ett resultat av reformer som liberaliserat ekonomin. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur bottenlös fattigdom av dessa reformer. Men trenden har vänt. President Xi Jingping har inte bara samlat mer makt till sig själv än någon företrädare sedan Mao Zedong, han har också lagt allt fler restriktioner på näringslivet. Så har till exempel de kommunistiska råd som finns i privata företag fått en starkare ställning.
Vidare har regimen slagit ner på ett antal bolagsägare som kritiserat det kinesiska näringslivsklimatet. Det privata näringslivet som har stått för det mesta av tillväxten under de senaste decennierna möter alltmer osäkerhet och restriktioner.

”För en regim som i mångt och mycket legitimerar sitt maktmonopol med hög tillväxt är ekonomiska kriser ett hot.”

De statsägda företagen är många och oerhört betydelsefulla i Kina. Landet har ungefär 100 av världens 500 största företag. Av dessa är 85 procent statsägda och brottas med samma svårigheter som offentliga företag i resten av världen, med bristande incitament för effektivitet och förändringar. Dessutom är den politiska inblandningen i deras verksamhet mycket stor.

Detta har inte minst märkts i den ekonomiska politiken efter den globala finansiella krisen 2008­–09. För en regim som i mångt och mycket legitimerar sitt maktmonopol med hög tillväxt är ekonomiska kriser ett hot. Om befolkningen inte upplever kontinuerligt stigande välfärd kan makten komma att utmanas. Därför ­lanserades ett gigantiskt finanspolitiskt stimulanspaket. Statsägda företag fick besked om att de gjorde bäst i att expandera sin verksamhet. Försäljning styrs av en efterfrågan som är svår att påverka men där­emot kan företag alltid öka sina investeringar i industriell kapacitet. Detta gjordes.

Även privata företag sattes under press för att investera i nya lokaler, maskiner och teknologi. Att få tillgång till mark, kapital och subventioner blir svårare för företag som inte följer regimens önskemål. En mängd beslut grundas på annat än rent företagsekonomiska principer och investeringsnivån som driver mycket av tillväxten är politiskt styrd. Kinesiska investeringar har under det senaste decenniet legat kring 45 procent av BNP. Som en jämförelse är investeringarnas andel av svensk BNP ungefär 25 procent.

Situationen förvärras av att det politiska ledarskapets framtida karriär beror på den tillväxt som uppvisas i den stad eller region som man styr. Det är viktigt att visa på en hög tillväxt, helst högre än i andra delar av landet. Mer specifikt utformar regeringen regelbundna tillväxtplaner. Regionerna beslutar sedan om tillväxtplaner som tenderar att överträffa de centrala tillväxtplanerna. Inom regionerna gör sedan distrikt och städer sina egna ­tillväxtplaner och processen upprepas. Följden blir ett system där en uppblåst tillväxt planeras fram och verkställs.

Dessa massiva statsstyrda investeringar har lett till en stor industriell överkapacitet. Man har idag förmågan att producera mycket mer än vad man kan sälja på den inhemska eller den utländska marknaden. Detta leder i sin tur till en fallande avkastning på investeringar i näringslivet och till en betydande skuldsättning i kinesiska företag. Den exakta storleken på skuldsättningen är svår att uppskatta då transparens inte är något som direkt kännetecknar Kina och kinesiskt näringsliv. Internationella organisationer uppskattar att skulderna ligger någonstans runt 200 procent av BNP, en siffra som är mycket hög i en internationell jämförelse.

Situationen är ohållbar och på ett eller annat sätt kommer en förändring att komma till stånd, antingen genom att statsägda företag sätts i konkurs vilket leder till arbetslöshet och social oro, eller genom att staten mer direkt tar över skulderna vilket kommer att innebära en stor finansiell börda och tränga undan andra offentliga utgifter.

Situationen med stora företagslån visar på en potentiell finansiell kris. Om dessa lån förfaller kan situationen bli akut i en finanssektor som enligt många rapporter redan har en mycket hög andel lån som aldrig kommer att kunna betalas tillbaka. Ytterligare belastningar på banksystemet kan få bubblan att brista.

Populärt

Rätt att göra uppror?

Den som var politiskt intresserad under 1960-talet kunde läsa följande i Citat ur ordförande Mao Zedongs verk, utgiven i Nils G Holmbergs översättning år 1967: ”En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så lugn och behaglig, så måttlig, snäll, återhållsam och storsint.” För att inte tala om: ”Det är rätt att göra uppror!” Fortsatte man att vara politiskt intresserad insåg man att parollen borde haft en fotnot: ”Men inte mot mig.”

Problemen i finanssektorn påverkas också av en överdimensionerad fas­tighetssektor. Mängder med kapital har investerats i ett snabbt växande bostadsbestånd och idag har Kina lika mycket bostadsyta per person som ­västeuropeiska länder, trots betydligt mindre inkomster. Även inom fastighetssektorn börjar problemen hopa sig, vilket har blivit tydligt med det nyligen uppmärksammade mångmiljardförlusterna i det stora fastighetsbolaget Evergrande. Många andra fastighetsbolag brottas med liknande problem. Problem i fastighetssektorn har redan fått några kinesiska banker att röra sig farligt nära konkurs.

Den sista svagheten i Kinas ekonomi är demografisk. Kinas befolkning blir allt äldre och utvecklingen går fort, mycket fort. Ettbarnspolitiken som infördes för drygt 40 år sedan uppnådde sitt syfte, vilket nu innebär att allt fler äldre ska försörjas av en allt mindre befolkning i arbetsför ålder. Myndigheterna har naturligtvis uppmärksammat problemet och övergett ettbarnspolitiken. Men barnafödandet förblir lågt och har under det senaste året till och med sjunkit. Den senaste statistiken visar att varje kvinna föder 1,3 barn, långt under de 2,1 barn som krävs för att befolkningen inte ska minska.

Om tio år kommer ungefär en tredjedel av befolkningen att vara över 60 år. Man närmar sig snabbt en situation som liknar den som råder i Japan. Skillnaden är att man når denna demografiska situation med betydligt lägre inkoms­ter. Fortfarande lever i runda slängar hälften av Kinas invånare på mycket låga inkomster, runt 1 500 kronor i månaden eller mindre. Den demografiska förändringen kommer också att innebära stora påfrestningar för Kinas ekonomi. För det första kommer tillväxten att minska med en minskad arbetskraft. Vidare kommer offentliga utgifter att öka eftersom sjuk- och hälsovård ska tillhandahållas för en allt större mängd äldre kineser med större vårdbehov och med färre barn och släktingar som kan hjälpa till.

Det finns alltså ett antal stora svagheter i det kinesiska samhällsbygget, svagheter som sannolikt kommer att påverka den framtida utvecklingen. En försiktig bedömning är att Kinas tillväxt kommer att avta och landets andel av världsekonomin stabiliseras. Man kan heller inte utesluta att utvecklingen slutar i en stor kris. Om detta sker kommer det sannolikt att få politiska effekter. Däremot ska man inte vara säker på att detta innebär ett mer demokratiskt Kina. Utvecklingen kan lika väl gå mot mer nationalism och ett än mer totalitärt styre. Endast en sak ter sig säker: Kina kommer att gå igenom stora förändringar det kommande decenniet som på ett eller annat sätt kommer att påverka oss alla.

Fredrik Sjöholm

Professor och vd vid Institutet för näringslivsforskning

Läs vidare