– Hur blir det, kommer Åsa alls upp i år?

– Nej nu är det ju rullator och allt, så hon kommer inte i båten. Men ringer gör hon förstås ändå och tycker.

– Jo, det vet man ju hur det är. Fast väggen till gästrummet, den river du väl nu i alla fall?

– Nä du! Inte så länge hon sitter där i Härnösand och vägrar. ”För var ska Åke sova då när han hälsar på”, säger hon, fast han var här typ två gånger på 30 år.

– Jag trodde han var död, Åke?

– Jo, det är ju det också. Men sängen ska väl stå redo om han besöker från andra sidan.

– Men alltså. Fast det är liksom ingen idé att tjafsa med dom, det blir ju inte bättre sen. Hos Modins är det visst cirkus sen Drak-Ulla dog och storhuset blev ledigt, som dom väntat på i tio år.

– Ja, hon lillasystern, vad heter hon, har visst anmält Tomas för bastun.

– Sara? Nähä! Sånt har väl ingen männi­ska bygglov för.

– Nä, men hon skrev till kommun hon.

– Det var som fan! Sätta dit brorsan hennes. Men det är väl så det blir.

– Ja, det är väl så det blir i stugorna. Tur man mest är utomhus ändå.

Gästsäng för avlidna släktingar och hämnd-anmälningar kan man skrocka litet åt. Liksom myten om brodern som en ljus natt sågade sommarhuset i två delar. Med större allvar sägs dock från juristhåll att sommarställen typiskt sett bara genomgår ett eller högst två generationsskiften innan det blir osämja i familjen. Av stugor vars ritualer och minnen samlar, blir stugor som splittrar när svenskens relation till sommar-heterotopia ställs ifråga.

Advokatskrået har försökt det mesta för att desarmera konfliktpotentialen i sommarställets immateriella värden: stiftelser, släktföreningar, fastighetsaktiebolag, avstyckning, samägande, utköp och partiell avsägelse av arv. Eller sälj och dela på pengarna. Men medan beskattningen i bästa fall optimeras av en juridiska lösning, blir det känslomässiga utfallet ofta sämre.

Trots att hälften av alla svenskar har tillgång till något av nationens 600 000 fritidshus, är statistik och forskning kring deras generationsskiften högst begränsad. Som hustomtar före elektriciteten, lever skrönor i ovetskapens skumma vrår. En antropologisk studie från Oslo universitet om successionskonflikter i hytter beskriver dock hur brist på kärlek eller ojämlik uppmärksamhet till olika barn upplevs få sin slutgiltiga manifestation i skiftet av den plats som ”rymmer barndomen”. En stark närvaro av bortgångna familjemedlemmar i sommartorpet, genom prylar, anekdoter och upplevda minnen, gör det också till orten där vår kollektiva identitet förhandlas med individens. Stugan som en bro mellan jaget och omvärlden; mellan den nor­diska kollektivismen och frihetsidealet.

Strukturalisten Claude Lévi-Strauss gör en liknande iakttagelse på gruppnivå: ”kooperativa hus” kan fungera som ”moraliska personer”; platser som i likhet med juridiska personer upplevs ha egna rättigheter och skyldigheter. Sommarstugan blir de ofrälses adelsgods, en boning som manifesterar familjens fortgång och materialiserar släktskapet som sådant. Bryggan, gungstolen och friggeboden synliggör val och kompromisser som gjorts i familjen över tid. Delaktighet i detta fysiska såväl som psykologiska släktskap är att bli erkänd som fullvärdig familjemedlem.

Sommarstället som moralisk person undergrävs dock ofta av finansiella och administrativa realiteter. Och det värderas olika utifrån varje familjemedlems personliga växelkurs i rättvisa mellan kapital, ting och kärlek. När det är dags för generationsskifte prissätts därmed känslor på en lika ineffektiv marknad som för annat arvegods, med twisten att det psykologiska ägandeskapet av stugan redan spridits ut över flera generationer i förtid och grumlat både ”prisbild” och förväntningar.

En arvssituation som liknar sommarställets men som lockat långt större intresse från akademikerhåll är succession av familjeföretag. Dramatik i röda stugor återspeglas nämligen krasst i affärsstatistiken: Bara 30 procent av familjeägda bolag överlever transitionen från första till andra generationen, medan 10 procent klarar ytterligare ett skifte. Vilka insikter har man kommit till där om hinder och framgångsfaktorer?

Först och främst att succession måste ses som en process snarare än en enskild händelse för att hanteras framgångsrikt. Överförandet av ledarskap, erfarenhet, beslutsfattande och äganderätt sker i idealfallet i flera faser som inleds med ett introduktionsstadium där den yngre generationen lär sig och blir medveten om hur organisationen fungerar utan att arbeta eller ta ansvar – i sommarstugan representerad av det glassmumsande barnet som iakttar hur mamma och pappa sköter ruljangsen. Därefter kommer träningsstadiet där de yngre övertar vissa uppgifter men grundaren fortfarande bär det formella ansvaret: Tonåringen hjälper till att måla huset och lär sig köra storbåten.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

I funktionsstadiet inleds ett partnerskap mellan generatiorna där efterföljaren så småningom avancerar till ledande ansvar: Vuxna barn med familj sköter sin egen vardag inom ramen för kollektivet. Det påföljande tidiga successionsstadiet innebär en maktförflyttning till efterföljaren som formellt övertar ledarskapet. I sommarstugan blir detta bara aktuellt om huset skrivs över på barnen i förtid. Till sist, i det mogna successionsstadiet, är efterföljaren accepterad som de facto-ledare: På sommarstället genom att generation två blir huvudaktörer medan den äldre generationen agerar rådgivare (trots bibehållet ägarskap). I det lyckade fallet bekräftar arvsskiftet rollerna i efterhand – utan överraskningar.

I intervjustudier framkommer att det ofta finns en eftersläpning i fas- och rolltransitioner. Generation två tycker att det tar för lång tid för grundaren att övergå från ”monark” via ”delegerare” till ”konsult”. Särskild eftersläpning syns hos de ledare som identifierar sig starkt med företaget, saknar andra intressen, och är rädda för att bli överflödiga eller sysslolösa. Om den yngre generationen dessutom framstår som orutinerad eller direkt olämplig i entreprenörens ögon blir motståndet ännu större.

Även generation två bidrar till ekvationen med psykologiska behov. Karriärval, partners och önskan om inflytande spelar roll för hur successionen tacklas, liksom vilken grad av respekt och förståelse som finns mellan generationerna. Likaså har dynamiken mellan syskon stor påverkan. En delad värdegrund visar sig inte oväntat göra det lättare att känna empati och uppnå den i allt kritiska känslan av rättvisa. Utan att vara en perfekt jämförelse så känns problembeskrivningen från företagen igen från sommarstället.

Hur man förebygger och löser konflikter är det tunnare med i litteraturen, men en liten SLU-studie av lantgårdar – för övrigt en intressant hybrid mellan företag och familjehem – visar sig givande. Den undersöker familjers sociala kapital och drar slutsatsen att generell förmåga till god kommunikation, öppenhet och tillit mellan alla parter leder till framgångsrika skiften. Tillfrågade specialister i studien bedömer att hela 50 procent av processen avgörs av det sociala kapitalet, och endast i andra hand av finansiella och juridiska överväganden.

Öppen kommunikation på ett tidigt stadium är alltså en nyckel till framgång. Särskilt vad gäller förväntningar – på roller, förändringar och målbild. Överfört från företaget till sommarstället: Är vår stuga en moralisk person a là Strauss, eller individuell egendom? Vad gör en familjemedlem berättigad till delaktighet? Hur vill vi att det ser ut om två generationer? Familjer som kontinuerligt för en öppen diskussion har möjlighet att formulera en gemensam vision och undvika proxy-konflikter genom att reda ut vad upplevda orättvisor egentligen bottnar i.

Under lång tid modererade det patriarkala systemet förväntningarna inför ett skifte. Det uteslöt inte konflikter (och än mindre orättvisa), men moderna familjekonstellationer kan ändå se ut att komplicera genom fri tolkning av praxis och nya växelkurser i kärlek. Å andra sidan är yngre generationer mer vältränade än sina föräldrar i psykologiserande och samtal om känslor. Smarta familjeöverhuvuden drar nytta av detta sociala kapital. För att döma av smidiga Wallenbergs och bråkiga Por­sches, är det inte vattentäta testamenten som gör skillnaden, utan förutseende och kommunikation. Om släktskapet materialiseras i en stuga med utedass eller ett miljardimperium lär inte spela någon roll.