Tävla om att bli Sveriges Chicago

Vilket universitet blir först med att tydligt ta ställning för den akademiska yttrandefriheten? Törs man hoppas på Lund? FOTO: ANDREAS HILLERGREN / TT

Hur står det till med diskussionsklimatet vid universiteten? Av anekdotflödet från USA och Storbritannien att döma håller läget på att bli rätt förfärligt, med snabbt sjunkande takhöjd, och det har börjat komma deprimerande exempel även från svensk akademisk miljö.

Samtidigt kittlar förstås det extrema mer än det rimliga, och det aggressiva och konfliktfyllda ger i motsats till det civiliserade och balanserade upphov till braskande rubriker. Av de enskilda historierna framgår att det finns ett problem, men inte hur stort det är. Därför är det angeläget med mer systematiska granskningar, och därför är det så glädjande att det nu existerar en sådan. Den handlar om amerikanska förhållanden men kan förhoppningsvis inspirera till motsvarande undersökningar i Sverige.

Foundation for Individual Rights in Education (FIRE), en stiftelse med bas i Philadelphia, har tillsammans med Real Clear Education låtit göra en stor enkätundersökning där studenter vid 55 universitet har fått svara på frågor om den reella yttrandefriheten vid respektive lärosäte: Finns det frågor som det är svårt att diskutera på ett öppet och ärligt sätt? Tvekar du att framföra din åsikt? Tar universitetets ledning tydligt ställning för yttrandefrihet och fria meningsutbyten? Anser du att lärosätet bör tillåta inbjudna talare på campus att hävda djupt kontroversiella åsikter? Tycker du att det är i sin ordning att försöka stoppa evenemang där kontroversiella åsikter framförs?

”Det bildas någon sorts allianser mellan radikala aktivister, skräckslagna byråkrater och ryggradslösa chefer, som ängsligt vårdar högskolans varumärke och fruktar att inte framstå som tillräckligt progressiva.”

Resultatet är inte riktigt så illa som anekdotflödet ger sken av. Men det är inte bra. 60 procent av studenterna har någon gång avstått från att säga sin mening, eftersom de var rädda för reaktionerna de skulle möta. Bara en fjärdedel av studenterna diskuterar utan att tveka svåra frågor med sina kurskamrater. Och undra på det när 61 procent av studenterna tycker att det, åtminstone vid vissa tillfällen, kan vara all right att hindra talare att säga sitt, och 27 procent tycker att sådana försök ”alltid” eller ”ibland” är acceptabla. Kan det till och med vara rätt att ta till våld? Nja, det tycker 82 procent är att gå för långt – men 18 procent är öppna för tanken i varierande grad.

Man ska också vara medveten om att redan en ganska liten minoritet kan ställa till med mycket elände ifall den är tillräckligt militant och envis. Få kan förstöra för många.

Status visar sig inte vara någon garanti för ett öppet klimat. När frågesvaren vägs samman till ett debattklimatsindex hamnar bara ett av de åtta prestigeuniversiteten i Ivy League på tio i topp (Brown). Harvard återfinns först på 46:e plats, Dartmouth College på 52:a. Och bland Ivy League-studenterna är det inte 27 utan 36 procent som tycker att det ”alltid” eller ”ibland” kan vara rätt att göra det omöjligt för kontroversiella föredragshållare att komma till tals. Stora delstatliga universitet får generellt sett bättre resultat än små privata.

Som alltid kan man ha kritiska synpunkter på metodiken. Har enkätmakarna valt rimliga exempel på kontroversiella ämnen? Hur väl fun­gerar det att väga samman svaren? Men poängen är inte att denna mätning skulle ge ett slutgiltigt besked utan att den tacklar frågan på ett seriöst sätt, som förhoppningsvis stimulerar till fortsatta studier, diskussion och reflexion.

Det är till exempel slående att vinnaren bland de 55 lärosätena vinner med bred marginal och kommer på topp tre för både studenter som anser sig höra hemma till vänster (liberal) och höger (conservative). Denna vinnare är University of Chicago (UOC), som också målmedvetet har profilerat sig som öppet och diskussionsvänligt. För sex år sedan tillsatte rektorn Robert J Zimmer en kommitté om yttrandefrihet och denna formulerade ett dokument som blivit känt som The Chicago Statement och som ett antal lärosäten därefter anslutit sig till.

I dokumentet citeras med gillande den ­tidigare rektorn Hanna Holborn Gray: ”utbildning bör inte vara avsedd för att få människor att känna sig bekväma, den är avsedd att lära dem tänka”. Och kommittén fortsätter: ”Det är inte en rimlig uppgift för universitetet att försöka skydda individer från idéer och åsikter som de finner ovälkomna, otrevliga eller ens djupt stötande.” Stil och artighet är värdefullt men ”hänsyn till artighet och ömsesidig respekt får aldrig användas för att rättfärdiga att man sätter stopp för diskussioner om idéer, hur stötande och otrevliga dessa idéer än kan te sig för vissa medlemmar i vår gemenskap”. Hot och förtal är inte tillåtet, men tolkningen av vad som utgör hot och förtal ska vara så snäv att den fria debatten inte tar skada.

Man kan tycka att detta borde vara självklarheter i en miljö som är tänkt att vara av kunskapssökande och prövande natur. Eja så vore. Desto mer uppmuntrande att UOC inte bara har antagit dokumentet utan också förvaltar det väl – och att resultatet syns så tydligt i studenternas bedömning.

Hur mår då den reella yttrandefriheten vid svenska universitet? Av de mest uppmärksammade fallen att döma handlar det mindre om att stora grupper nyfrälsta självrättfärdiga studenter gör livet surt för lärare och kamrater. Tvärtom har det i flera fall varit några enstaka individers klagomål som satt igång processerna. Det bildas någon sorts allianser mellan radikala aktivister, skräckslagna byråkrater och ryggradslösa chefer, som ängsligt vårdar högskolans varumärke och fruktar att inte framstå som tillräckligt progressiva.

För det tycks inte vara alla kontroversiella åsikter som sätter fart på det repressiva maskineriet. Sten Widmalm, professor i statskunskap i Uppsala, konstaterar i en stark artikel i Respons (5/2020) att grova och svepande anklagelser i rasism- och miljöfrågor inte skapar nämnvärda risker för sina upphovsmän. Annat är det om en forskare går tidens vindar emot: ”En medicinare som säger något om kön och biologiska ­faktorer är i sammanhanget litet värd i jämförelse med den som har statsideologin i ryggen och som dessutom kan skapa en mobb i sociala medier.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Widmalm är genuint bekymrad över läget och vad han har att säga borde ruska om dem som vill bagatellisera utvecklingen och vifta bort problemen: ”Vid svenska universitet har det blivit alltmer riskabelt att ta upp svåra eller känsliga frågor till diskussion, eftersom ett slags etikettering av åsikter allt oftare används som ett diskussionsveto.” Det är en rent förfärlig situation han beskriver. Vad glädje har vi av en akademi där inget är viktigare än att inte råka säga fel!?

Hur långt har det då gått? Det skulle vara mycket intressant om undersökningar som FIRE:s kunde göras även hos oss – och då inte bara av studenternas syn på saken utan också lärarnas. Är de senaste årens uppmärksammade exempel på översitteri mest enskilda incidenter eller visar de på ett mönster?

Fast det går att skrida till verket redan innan den kunskapen föreligger. Stiftelsen Academic Rights Watch, som värnar den akademiska friheten i Sverige, rekommenderar alla organisationer i högskolevärlden att ansluta sig till Chicago­manifestet. Det låter som en utmärkt idé.

Ännu bättre vore om lärosäten själva tog initiativ för att i ord och handling understryka hur fundamentalt det är med högt i tak och ett öppet diskussionsklimat, där man inte behöver väja för de svåra och laddade frågorna. Jag skulle bli mycket glad om min alma mater, Lunds universitet, som tyvärr blamerat sig vid mer än ett tillfälle, gick i bräschen. Men skulle något annat universitet hinna före må det vara hänt. Låt tävlingen börja om att bli Sveriges Chicago!

PJ Anders Linder

vd och chefredaktör i Axess. 

Mer från PJ Anders Linder

Läs vidare