Men bara några år senare, 1937, var allt som förbytt. Censur, misstänksamhet, förbud mot fraterniserande med utlänningar. Den unge diplomaten var förkrossad.

De två upplevelserna kom att prägla hela hans långa liv och är en återkommande länk i en mycket inträngande biografi över diplomaten vars namn torde vara välkänt för många läsare – George­ Kennan.

Alla som alls följt de amerikansk-­sovjetiska förbindelserna känner till basfakta om Kennan. Han stod bakom två av de mest grundläggande dokumenten i den amerikanska utrikespolitikens historia: det så kallade ”långa telegrammet” 1946 och artikeln sommaren 1947 i Foreign Affairs undertecknad av pseud­onymen X. Tillsammans utgjorde dessa fundamentet för den kallakrigsstrategi som benämndes containment – invallningspolitik som en svensk diplomat översatte det med. Vidare vet säkert samma kännare att Kennan många årtionden senare varnade för konsekvenserna om försvarsalliansen Nato skulle inkräkta på det territorium som Ryssland betraktade som sin intressesfär.

Men kretsen som har läst den strålande stilisten Kennans litterära verk är troligen mind­re. Inom denna lilla skara vet alla att Kennan avskydde det moderna Amerika med bilismen och kommersialismen som kvävde den lokala sammanhållningen och det nedärvda hantverkskunnandet. Likväl som han drömde sig tillbaka till Moder Ryssland drömde han sig tillbaka till ett idylliskt agrarsamhälle i USA.

Kennan bytte snart fot och framhöll sedan i årtionden att han inte hade avsett en kamp med militära medel, utan samtal och förhandlingar.

Att historieprofessorn Frank Costigliolas biografi Kennan – A Life between Worlds är djuplodande kommer knappast som en överraskning, eftersom han tidigare har redigerat utgåvan av George­ Kennans dagböcker, The Kennan Diaries, med ett underlag som bestod av över 8 000 sidor, förda under 88 år. Dessvärre är den intima bekantskapen som Costigliola bjuder på inte enbart upplyftande. Fram träder bilden av en man, som visserligen återspeglade vanliga attityder från början av förra seklet, men med många obehagliga drag. Antisemit, rasist, elitist, mässande, snarstucken, dystopisk, självgod och ständigt otrogen med tidiga klagomål på att hans fru, norskfödda Annelise Sorensen, inte var hans intellektuella jämlike. Man behöver inte vara särskilt woke för att tycka att en del av hans tankegångar snuddade vid fascistiska ­ideal ­– å andra sidan ska han ha ångrat en hel del av detta och om han hade rensat bland sina papper inför den oundvikliga döden kanske några obetänksamma funderingar han satt på pränt för länge sedan hade hamnat i dokumentförstöraren.

George Frost Kennan föddes 1904 i Milwaukee i Wisconsin. Hans mor avled i sviterna av en blindtarmsinflammation när ende sonen bara var två månader gammal, men George höll fast vid villfarelsen att hon dött i barnsäng och led av fantomsmärtor efter utebliven moderskärlek i hela livet. Fadern, en begåvad, blyg men inbunden skattejurist, gifte om sig efter några år. Tycke uppstod aldrig mellan George och styvmodern, som födde en egen pojke som hon skämde bort. Den klent byggde 13-årige George skickades iväg till en militär internatskola och pennalismen där. Efter ett par misslyckade intagningsprov antogs han vid Princeton som den sista studenten i avgångsklassen 1925. En underdogkänsla hemsökte George för att han trodde att han var fattig, ovetande om att fadern utnyttjade sina barns mors­arv för att betala egna utgifter.

Efter universitetsexamen (på plats 83 av 219 i sin årskull) med den obligatoriska rundresan i Europa under en sommar bar det av till Washington och diplomatutbildningen (nu med 84 av 100 möjliga poäng på skriftliga provet). En kärlekshistoria med en kvinna ur en mondänare miljö stärkte Georges självförtroende, som dock fick en törn när kvinnans mor känslokallt avslutade relationen, med ett ”det skulle aldrig bli något av GFK”.

George tog det abrupta slutet med fästmön mycket hårt och lämnade in en avskedsansökan, vilket i och för sig kan ha berott på hans alltid sviktande hälsa. På amerikans­ka UD ville man dock behålla honom och han erbjöds tre års studier i något av de viktiga språken på ett euro­peiskt universitet.

Inom loppet av ett drygt år författade han de två texter som han alltid förknippas med, telegrammet nr 511 från Moskva och X-artikeln.

Kennan valde ryska och vandrade i en namnes fotspår, släktingen och upptäcktsresanden George Kennan, som var expert på Tsarryssland. Intensivstudier vid ett universitet i Berlin 1929 följde; han vistades ”i mörka och dystra hyresrum” där han ”rökte stinkande cigarretter”. Han varvade med konversation och läsning av klassikerna, särskilt Tjechov, och i breven hem till familjen uttryckte han beundran för ”de vackra orden”. Han var imponerad av ordningen i det tyska samhället mer än av de mer frigjorda inslagen i Weimarrepubliken under sent 1920-tal. Han drogs också till överklassen, senare även till den tyska adeln i Baltikum.

Den diplomatiska karriären tog fart på allvar i Riga 1931, med uppgift att fjärrspana och tolka vad som pågick i Sovjetunionen. Med sig hade han Annelise, som han träffat i Berlin och gift sig med i Norge, snart även första dottern Grace. Hushållsekonomin var kärv eftersom en svåger hade investerat Kennans arv i Ivar Kreugers korthus. Den kapitalistiska kollapsen fick honom att fördjupa sig i marxism-­leninismen på allvar.

”I det långa loppet kunde Kennan varken leva i Ryssland eller utan det”, skriver Costigliola och det blev faktiskt bara några år i landet. Men, han var där 1934, ”det mest optimistiska året i Sovjets historia” som en av de många andra namnkunniga personerna i boken, diplomatkollegan Chip Bohlen, konstaterade. För Kennan var Sovjet ett experiment, ”ont och gott, berusat och nyktert, älskande och grälande, skrattande och gråtande”. Han var i sitt esse, med långa rapporter till desken i Washington och intimt umgänge med ryssar (och, troligen, ryskor). I det privata var han olycklig och blev vid ett tillfälle så sjuk att han vårdades i tio månader på ett sanatorium i Österrike (på statens bekostnad). Vid återkomsten till Moskva upptäckte han att klimatet hade hårdnat – skenrättegångarna och utrensningarna.

Kennan kände inte igen sig längre och var nöjd över att kunna lämna landet, komma hem till USA, sedan till Prag och Berlin. Efter den japanska attacken på Pearl Harbor 1941 och ett par dagar före krigsförklaringen mot Tyskland fick Kennan order om att bege sig till Stockholm. Utresor tilläts inte, istället internerades Kennan och övrig ambassadpersonal. Fångenskapen varade i några månader och senare utposterades Kennan till det neutrala Portugal, ett tillhåll för spioner och kontraspioner, samt avstamp för transatlantiska resor. Till saken hör att Kennan visserligen var uttråkad av mer konsulära sysslor men alltid skötte arbetet med järnhård disciplin.

När krigsslutet närmade sig befann sig Kennan återigen på rysk jord som andreman på ambassaden. Inom loppet av ett drygt år författade han de två texter som han alltid förknippas med, telegrammet nr 511 från Mos­kva och X-artikeln.­ I Kreml var man oemottaglig för logik, men ”högst mottaglig för kraftens [power] logik”.

Nu stod Kennan på topp, utnämnd till chef för en nyinrättad avdelning, Policy Planning Staff, som bland annat utarbetade Marshallplanen och Trumandoktrinen. Makthavarna i Washington, från presidenterna Truman och Eisenhower till utrikesministrarna Forrestal, Acheson och Dulles, anammade hans tankegångar om att containment skulle leda till att Sovjetunionen upplöstes. Kalla kriget med kapprustning och proxykrig på flera kontinenter följde.

Men Kennan bytte snart fot och framhöll sedan i årtionden att han inte hade avsett en kamp med militära medel, utan samtal och förhandlingar så att Ryssland och USA skulle kunna närma sig varand­ra. Costigliola påpekar att Kennans tonläge faktiskt hade varit mer uppskruvat än han ville kännas vid och att han var delaktig i planeringen av hemliga operationer för att störa den sovjetiska framryckningen (man skulle vilja veta mer om Kennans hemliga uppdrag, men det ligger väl i sakens natur att det är svårt att få fram uppgifter). Men Costigliola radar samtidigt upp alla Kennans propåer­ om diplomati för att tina upp kylan och kallar honom till och med för en ”unsung hero”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ett par år senare var det slut. Kennan lämnade UD och hoppet om en återkomst grusades flera gånger. Det han alltid ville innerst inne men aldrig fick, var att bli tyngste rådgivare till presidenter. Varför blev det inte så? Kanske var han för briljant, för akademisk, för egensinnig, för litet av realpolitiker och inte alltid i samklang med överordnade. Det senare gällde i synnerhet Franklin D Roosevelt, eftersom Kennan dels misstrodde hans inrikespolitiska initiativ New Deal, dels ansåg att presidenten var en klåpare i sina kontakter med diktatorn Josef Stalin.

Istället väntade en akademisk bana vid Institute for Advanced Study i Princeton, med längre vistelser på farmen i Pennsylvania. Kennan gillade fysiskt arbete, med långseglingar utanför norska kusten och slit på farmen. Trots återkommande sjukdomsperioder och sina egna förmodanden om en snar död levde George­ Kennan till 101 års ålder. Han var aktiv nästan till slutet med kritik mot militariseringen av amerikansk utrikespolitik och alla krig från Vietnam och Afghanistan till Irak, eftersom han ansåg att USA inte var ämnat för att vara ett imperium.

Men han förblev, som Costigliola säger, fastkedjad vid en doktrin han ville ta avstånd från. Hans sista tunga inlägg var en debattartikel i New York Times 1997 om planer på utvidgningen av Nato med rubriken ”Ett ödesdigert misstag”. Den väckte häftig debatt och citeras på nytt efter Vladimir Putins brutala övergrepp mot Ukraina.

Vad Kennan skulle säga om kriget är naturligtvis omöjligt att veta. Costigliola skriver att Kennan ”förblev något av en rysk nationalist”, benägen att tro på ett välvilligt Ryssland fastän han hade upplevt det motsatta och ofta med fokus riktat mot landets prestigehunger och inneboende osäkerhet. Paralleller går att dra mellan vad Kennan sade i långa telegrammet om ”en fanatisk tro” i Sovjetunionen på att det var omöjligt att nå ett modus vivendi med USA och Putins inställning idag. Den massiva attacken mot Ukraina i februari 2022 aktualiserade det långa telegrammets ordalag om nödvändigheten av ”long-term, patient but firm and vigilant containment of Russian expansive tendencies”.

Detta är den andra omfattande biografin över Kennan på bara dryga tio år och Costigliola refererar till militärhistorikern John Lewis Gaddis George F Kennan. An American Life (75 sidor längre än hans egen) i varma ordalag. Lite onödig utvikning, kan man tycka, men Costigliola ville kanske belysa att han själv inriktade sig mer på Kennans inre och yttre våndor över vad han åstadkommit. Eller, dra fram Gaddis porträttering av fru Annelises betydelse som en stabiliserande faktor. Hon såg alltid till att dra ner sin man till jorden när han vevade på om det ena eller det andra, ”mycket raskt, mycket elegant”.

En kritiker har inte mycket att klaga på i Costigliolas biografi, utom att här finns ett antal upprepningar och att de återkommande hänvisningarna till en ensamhet som berodde på moderns död kan kännas lite amatörpsykologiskt överdrivna, samma sak med utläggningar om hur Kennan har påverkats av den freudianska motsättningen mellan ”Eros och civilisationen”, egentligen sexualdriften och förnuftet. Annars är det, minst sagt, en fullödig och detaljrik skildring av Kennans diplomatiska bana, hans många talanger (bland annat musicerande), framsynta miljöengagemang, familjeförhållanden och inflytande i historien. ”Flawed genius” som Costiglio­la säger.