Det tar tid att bromsa ett framrusande tåg. Bulgariens befolkning har sjunkit i flera årtionden, och nu börjar det bli bråttom att stoppa utvecklingen. Jag besöker huvudstaden Sofia för att lära mig mer om anledningarna till nedgången – och hur den skulle kunna hejdas.

Vid kansliet för den bulgarisk-ortodoxa kyrkan i Sofia – den heliga synoden – möter jag biskop Gerasim, biskop över den sydbulgariska staden Melnik. Befolkningsminskningen har framförallt historiska orsaker, säger han.

– Egentliga alla flyttströmmar har varit av ekonomiska skäl, i sökande efter jobb och ett bättre liv. En av de största vågorna var på det tidiga 1900-talet, då många tog sig till USA och Kanada. Många passagerare på Titanic kom till exempel från Bulgarien, säger biskop Gerasim.

1908 blev Bulgarien självständigt efter 500 år av osmanskt styre. Endast kort därefter kastades den unga nationen in i en serie krig, som blev förödande inte minst ekonomiskt. 1912 deltog man i det så kalladet första Balkankriget, 1913 i det andra Balkankriget, och så från och med 1915 i det pågående första världskriget. Bulgarien stod då på centralmakternas sida.

”Under kommunismen förföll Bulgariens utlandsskulder till betalning inte mindre än tre gånger, då främst Sovjetunionen. Och sedan EU-inträdet har landet haft fortsatta problem med lånebetalningar till landet i väst.”

– Efter första världskriget hörde vi ju till förlorarna. Därför blev vi av med stora landområden, som delar av Dobruja till Rumänien, vissa områden till Serbien och så vidare. Dessutom fick vi betala för reparationer. Det var då många beslöt att emig­rera, berättar biskop Gerasim.

Några årtionden senare deltog Bulgarien även i andra världskriget, med skiftande allianser under krigets gång. Unikt under denna tid var att landet faktiskt lyckades rädda hela sin judiska minoritet undan folkmordet i Nazityskland.

– Men direkt efter kriget flyttade 45 000 av Bulgariens 50 000 judar till Israel. Många judar här var passionerade inför tanken på den nya staten. Andra befarade att kommunismen skulle vara dålig för dem, berättar Maxim Delchev, utbildningschef vid den judiska organisationen Shalom i Sofia.

En större minoritet i Bulgarien utgörs av etniska turkar. 360 000 av dessa fördrevs dock indirekt som en följd av kommunistledaren Todor Zivkovs tvångsassimileringsåtgärder 1989. Då hade redan flera statliga kampanjer ägt rum för att ”bulgarisera” den turkiska minoriteten.

– Mellan november 1984 och påsken 1985 fick hela den turkiska befolkningen i landet nya bulgariska namn. Det var vansinnigt, berättar Krassen Stanchev, docent i makroekonomisk politisk analys vid Sofias­ universitet.

Även om 150 000 senare kom ­tillbaka blev Bulgarien därefter en väsentligt mind­re lockande destination för grannfolket i Turkiet. Men även för övriga delar av befolkningen var efterkrigstiden svår, med kommunistiskt styre fram till slutet av 1989. Det var en period av ekonomisk stagnation, inte bara på individnivå utan även på det nationella planet.

Under kommunismen förföll Bulgariens utlandsskulder till betalning inte mind­re än tre gånger, då främst till Sovjetunio­nen. Och sedan EU-inträdet har landet haft fortsatta problem med lånebetalningar till länder i väst.

– Situationen har varit väldigt likartad den i Grekland, med motsvarande två gånger BNP i utlandsskulder och ingen tillgång till nya lån. Det har varit en mycket lång period av ekonomisk övergång till EU-ekonomin, berättar Krassen Stanchev.

Bulgariens problem syns på många håll i landet, även om landsbygden är särskilt hårt drabbad. Ett exempel är den lilla staden Troyan i centrala Bulgarien. I mitten av 1980-talet bodde här över 26 000 invånare; år 2019 var antalet nere på 21 260.

Vyara Docheva är seniorexpert med ansvar för utbildning och unga vid Tro­yans kommun och pekar bland annat på en åldrande befolkning som orsak till befolkningstappet.

– Åldersgruppen 15 till 64 år, från vilken arbetskraften bildas, minskar som helhet. Andelen äldre i byarna, i 65-årsåldern och uppåt, ökar. Och obalansen i befolkningens territoriella fördelning fördjupas.

Hon lägger också till hur värderingar förändrats genom åren, där alltfler familjer endast skaffar ett barn. Antalet födslar vid en senare ålder – med förstföderskor över 35 år – ökar också.

Till detta kommer att unga, välutbildade personer söker fortsatt utbildning, eller bättre alternativ för yrkesmässigt förverkligande, utomlands – i Troyan liksom i åtskilliga andra kommuner runt hela Bulgarien.

Krassen Stanchev påpekar det klassiska sambandet mellan sjunkande barnafödande och alltmer välbärgade ekonomier:

– Du vet, som Hans Rosling sade? Vi är ett av exemplen!

Bulgarien lyckas alltså med det bekymmersamma konststycket att både fördriva stora delar av sin befolkning till utlandet i jakt på jobb och bättre inkomster (likt situa­tionen i andra fattiga länder) – och uppnå en tillräckligt hög levnadsnivå för att sänka födelsetalen (likt situationen i stora delar av den rikare världen). En demografisk ”perfekt storm” härjar således över hela Bulgarien.

Nöden är dock uppfinningarnas moder, och Troyan är inget undantag. Ett flertal åtgärder har initierats, av vilka flera syftar till att främja kommunens attraktionskraft för invånare som nyss har skaffat familj, eller står i begrepp att göra så. Bland annat har en kommunal fond inrättats som stöder assisterad reproduktion och behandling av reproduktiva sjukdomar. Andra insatser är hemvårdsprogram, tillfälligt boende, ett hem för vuxna med funktionsnedsättning, ett fosterhem, personlig assistans-insatser och även ett boende för demensdrabbade.

Barn är förstås en helt central målgrupp:

– Vi har tjänster som enhetlig och hälsosam kost för barn 3–7 år, odling av ekologiska grönsaker till förskoleköken, reducerade avgifter samt garanterad plats på förskolorna, berättar Vyara Docheva.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Och små tecken gör trots allt gällande att insatserna gett utdelning, om än blygsam till en början.

– I statistiken över stadens demografiska utveckling för åren 2010–2019 pekade befolkningsförändringen fortfarande i riktning mot minskning – men med mind­re intensitet, konstaterar Vyara Docheva nyktert.

miglena stoilova är ordförande för den bulgariska vindkraftsorganisationen BGWEA samt vice vd på energiföretaget CWP Global med verksamhet i flera länder i Europa och i Australien. Hon läste tidigare till en mastersexamen i företagsekonomi vid Mälardalens högskola och började sedan arbeta för ABB i Sverige. Efteråt återvände hon dock till hemlandet Bulgarien.

– I min generation var det många som åkte utomlands och sedan inte kom tillbaka. Men numera är det inte så ovanligt att man gör det, säger hon.

Flera av de kollegerna på företaget är, menar hon, ganska unga, och har en annan inställning till att bo och arbeta i Bulgarien.

– Bland de yngre är det mycket vanligare att de studerar eller jobbar utomlands och sedan kommer tillbaka till Bulgarien.

Tesen bevisas, om än anekdotiskt, vid ett samtal med Nadin Shtereva, 20 år. Hon är förstaårsstudent på Sofias universitet och läser en liberal arts-inriktad utbildning, med breda, inkluderande förstaterminer som bland annat inkluderar kulturteori, filosofi och språkstudier.

– Jag känner inte en enda person, som inte har en vän eller familjemedlem som har studerat eller arbetat i Europa, särskilt Västeuropa. De känner att det ger dem fler möjligheter. Men jag älskar mitt land, och vill bo och arbeta här i Bulgarien.