Träna hårdare på kulturpolitik

Även politiker gör klokt i att lyssna till Nils van der Poel. Foto: Anna Tärnhuvud

Mitt första riktiga sommarjobb var på skolstyrelsens läromedelslager i Värnamo. I dess källarlokal tillbringade jag och en kamrat det mesta av ett par långa lov med att hantera skolböcker för kommande läsår. Vi tog emot leveranser från förlagen, packade upp kartongerna, stämde av mot beställningar och följesedlar, fördelade exemplaren på rektorsområden och skolor och packade dem i nya lådor.

Under några avslutande augustidagar kom vi så upp ur källaren, blinkande mot dagsljuset, för att åka runt i kommunen i lastbil och lämna ut böckerna som eleverna skulle få. Värnamo är ingen av rikets större städer och var det inte då heller, men det här arbetet tog alltså nästan tjugo manveckor i anspråk.

Varje elev fick minst en ny bok i varje ämne i varje årskurs och det kunde handla om betydligt mer än så: läseböcker, arbetsböcker, böcker med diagnostiska prov. Kontrasten kunde inte vara större till dagens skolmiljöer, där egna böcker i så hög grad har ersatts av sladdriga utskrifter, läsplattor, länkar till hemsidor och kantstötta klassuppsättningar som eleverna inte får anteckna i.

Det hela var förstås överdådigt. Långt ifrån alla sparade sina böcker i religion, geografi och kemi att ha som framtida referensverk utan enorma mängder tryckt material gick i soporna när läsåren tog slut. Å andra sidan fick alla, även de som kom från hem med bara prydnadssaker i bokhyllorna, chans att spara på sådant som hade väckt deras intresse eller kanske skulle göra det någon gång framöver. Föräldrarna må ha sett det som en underlighet eller extravagans att köpa böcker men att behålla vad man hade fått var en annan femma.

Fast ännu viktigare för de unga var att man lär sig mer när man läser i bok och skriver för hand. Öga, hand och minne samspelar och kunskapen får stadigare fäste. Den som bryr sig om ämneskunskap bör också bry sig om böcker i skolan och jag skulle säga att rejäla läroböcker är ännu mer angeläget än de så omdiskuterade skolbiblioteken hur värdefulla dessa än är. Eleverna behöver inte förses med samma kvantiteter som den gången när folkhemmets resurser tycktes outtömliga, men böckerna kan gott vara så många att den som går ut gymnasiet har haft chans att bygga ett litet bibliotek. Det kostar pengar, förvisso, men det gör paddor och programvara också.

*

Ser man till icke-skolböckernas ställning tycks det gå bra med försäljningen, i alla fall vad ­kvantiteten beträffar, och siffrorna har varit extra fina under pandemin. Det är värre med nyrekryteringen av läsare. Barn läser frivilligt i mindre utsträckning än förut och när ungdomarna når de äldre tonåren har bokläsning blivit ett special­intresse, som odlas intensivt av ett fåtal men ratas av de allra flesta. Läsviljan är särskilt låg hos pojkar, vilket har givit upphov till en hel genre av bekymrade inlägg men också till tappra motbud om att pojkarna minsann ”läser” ljudböcker i högre grad än flickor.

”Kulturministern bör lika litet som andra ministrar vara någon som luftlandsäts i ett obekant fögderi och yrvaket möter opposition och opinion.”

Alltså spanar man intensivt efter varje liten ljusglimt i mörkret. En av dessa levererades något oväntat av OS-guldmedaljören på 10 000 meter skridsko Nils van der Poel, som strax efter sin enastående seger publicerade dokumentet How to skate a 10k där han redogör i detalj för hur han tränat och för sin träningsfilosofi. Det handlar om ofattbar självdisciplin men också om att hitta balans mellan ansträngning och återhämtning och söka efter glädjen mitt i slitet.

Texten är genuint fascinerande och laddades ned runt 200 000 gånger redan under de första två dagarna. Förvisso till betydande del av personer i Holland, förvisso varken Gösta Berlings saga eller Hemsöborna, förvisso inte ens en bok. Men ändå. För utan att säkert kunna veta tror jag precis som illustratören och författaren Maja Säfström när hon skriver på Twitter: ”Hitta någon som tittar på dig som killar tittar på Nils van der Poels träningsdagbok.”

*

Fast det är långt ifrån bara unga killar som kan ha glädje av van der Poels insikter och levnadsregler. Även stats- och kulturministrar har mycket att hämta. Det slog mig under efterspelet till SvD-intervjun (10/2 -22) där Stina Oscarson får Jeanette Gustafsdotter att producera varmluft i mängder som hade räckt till en långresa med bröderna Montgolfiers ballong.

Jag har framförallt två av hans maximer i tankarna. Dels den som handlar om själva grundprincipen för arbetet: ”Du kommer att bli bra på det du tränar.” Dels den femte av hans elva riktlinjer för umgänge med medierna: ”Inför en intervju tänkte jag igenom vad jag ville säga.”

Det är svårt att träna på att vara kulturminister innan man har blivit rekryterad till posten. Men det kan ha sina poänger att en statsminister väljer någon som har tränat på att tänka som en (och att det tilltänkta statsrådet avböjer erbjudandet ifall han eller hon inte har gjort det). ­Kulturministern bör lika litet som andra ministrar vara någon som luftlandsätts i ett ­obekant fögderi och yrvaket möter opposition och opinion.

Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner ställer (11/2 -22) i en festlig kommentar till Gustafsdotters debacle den kärva frågan: ”Vem fan vill vara kulturminister?” Som minister har man med rätta inget inflytande på kulturens innehåll utan förväntas mest agera slagpåse för ”hela landets ständigt besvikna kulturarbetare” som ”bokstavligen har dramatik som arbete”. De verkliga karriärpolitikerna är medvetna om detta elände och har vett att avstå från jobbet.

Så kan man se på saken. Eller så vänder man på kuttingen och säger att partierna får lov att skärpa sig och matcha fram företrädare som kan göra nytta såväl sakligt som politiskt även på detta område. Det vore bra underligt om det skulle vara alldeles omöjligt att göra avtryck inom just den del av politiken som handlar om mening, skönhet och omsorgen om det förflutna. Kulturministern må inte ha i uppgift att själv vara konstnär men nog ska det gå att sätta avtryck och vinna respekt genom ett målmedvetet arbete för att konsten och andra centrala delar av det civiliserade samhällets infrastruktur ska kunna utvecklas och vårdas.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

*

Om det nu varit tungt för vänstersidans kulturministrar sedan maktskiftet 2014, vad finns det för förutsättningar för oppositionen till höger att göra bättre ifrån sig ifall man skulle få chans att ta över? Det finns tyvärr måttligt med inspiration att hämta från Reinfeldtåren 2006–2014, då flaggskeppet var den nya ”kultursamverkansmodellen” mellan stat, regioner och kommuner och då det ställdes krav på filmen, museerna och musiken att leverera ökad jämställdhet.

Att döma av höstens kulturpolitiska kommittémotioner från M, KD, SD och L blir det också en grannlaga men inte nödvändigtvis omöjlig uppgift att få fram en ny kulturpolitik med slagkraft. Den stora bristen är frånvaron av prioriteringar. Med SD – det svenska kulturarvet – som undantag är det rätt oklart vad partierna tycker är viktigare än annat. Det är ingen ände på de vackra orden om kulturens betydelse och man vill satsa på det mesta.

Det finns uppenbara stötestenar vad gäller stödet till multikultur och samtidskonst samt synen på public service, men också ett antal gemensamma nämnare. Bildningens värde betonas av alla fyra, kulturarvsfrågan likaså, liksom vikten av att skydda kultursektorn mot den sorts politiska ordergivning som fram till nyligen var ganska allmänt accepterad. Förra sommarens rapport från Myndigheten för kulturanalys har gjort oerhörd nytta. Den angelägna men principiellt komplicerade frågan hur man ska hantera politisering som kommer från chefer inom kultursektorn snarare än från regeringskansliet får däremot inga svar. Här finns en viktig hemläxa att göra.

En tänkbar profilfråga kan bli att främja bredare finansiering. Partierna har litet olika idéer om hur kulturen kan bli mindre beroende av det offentliga, men samtliga delar ambitionen. Det är en värdefull sak. För som visa personer har sagt före mig: ”En stat som är stor nog att ge dig allt du önskar är en stat stor nog att ta ifrån dig allt som du har.” Kulturen förtjänar bättre än alla ägg i samma korg.

PJ Anders Linder

VD och chefredaktör i Axess. 

Mer från PJ Anders Linder

Läs vidare