Tungan rätt i mun

God ton: Barakt Ghebrehawariat läxar upp program- ledare och TV4- tittare.

Det räcker inte med rätt åsikter, man måste uttrycka sig korrekt också, annars är man rasist eller möjligen fascist. Och rökt. Det kallas woke och har på sina håll blivit något av en religion. Eli Göndör berättar om en lära för kultureliten.

Mot slutet av år 2021 medverkade en viss Barakt Ghebrehawariat i TV4:s morgonsoffeprogram för att lära ut till allmänheten vilka ord som bör undvikas av goda människor och vilka som lämpligen bör användas istället. Ghebrehawariat presenterades som en föreläsare i ämnet ”mångfald utifrån ett kommunikationsperspektiv”, och rubriken för hans insats var ”Är det ok att säga färgad?”.

Medan Ghebrehawariat förklarade varför vissa ord var skadliga och andra inte, tycktes de båda till synes överdrivet ödmjuka programledarna synnerligen ambitiösa och läraktiga. Framförallt handlade lektionen om hur en människa med riktiga värderingar och god moral bör och måste uttrycka sig för att inte kunna misstänkas för att vara av fel sort.

I de båda böckerna How Woke Won av Joanna Williams och Woke Racism av John McWhorter är ett centralt tema just detta med språket – hur vi uttrycker våra korrekta ståndpunkter på ett korrekt sätt. Eller snarare: Vilka begrepp som woke-anhängare de facto propsar på att vi använder och hur man använder dem på ett acceptabelt vis.

Men innan jag återvänder till dessa två titlar, först ett par rader om Dave Rubin och Dont Burn This Country. Allt det som ryms inom Williams och McWhorter böcker saknas hos Rubin, som fladdrar runt mellan olika ämnen, som varnar för woke och som hyllar Donald Trump. Men oavsett vad någon kan tycka om Trump och dennes gärningar, så blir Rubins återkommande lovsånger till slut något som drabbar hans egen trovärdighet. Något litet fel måste väl även en aldrig så entusiastisk men någorlunda seriös Trumpsupporter kunna uppdaga under de fyra år han satt vid makten.

Självbilden bland BLM-anhängare med wokeattityder är, enligt McWorther, att man ingår i en
utvald skara av speciellt upplysta som har hittat en djupt liggande sanning.

Rubins kritik mot woke utmynnar aldrig i något konkret eller genomtänkt. Istället slänger författaren ur sig diverse förslag som på många sätt motsäger varandra. Exempelvis tycker Rubin att alla universitet bör läggas ned, och att folk på egen hand kan och bör skaffa sig de kunskaper som kan tänkas behövas. Men som exempel på viktiga röster värda att lyssna till nämner han akademiker som Thomas Sowell och Jordan B Peterson utan att bry sig om eller ens notera att dessa båda är produkter av exakt den universitetsvärld han själv angriper.

Rubin hyllar även Henry Ford för allt möjligt, inte bara för alla bilar han lätt bygga utan också för hans idé om fritidens betydelse för att ge utrymme åt både vila och – inte minst – konsumtion. Ford är, enligt Rubin, det främsta beviset på att kapitalism är lösningen på alla problem. Men alldeles bortsett från vad någon kan tycka om just kapitalism och Fords verksamheter så lyckas Rubin helt bortse från det faktumet att Ford var en brinnande antisemit. För att förmedla evangeliet till så många som möjligt bekostade Ford tryckningen av 500 000 exemplar av falsariet Sions vises protokoll för att sprida boken över hela USA. Med dessa rader lämnar jag Dave Rubin.

Williams och McWhorter angriper däremot systematiskt problemet woke på sinsemellan olika sätt, men de hamnar till slut ändå nära varandra i sina analyser och slutsatser. Det finns dock vissa skillnader vad gäller temperament och bakgrund. Williams har i tio år varit verksam vid Kents universitet och är för närvarande ansvarig för kultur och utbildning vid den Londonbaserade tankesmedjan Policy Exchange. Hon ger intryck av att ha distans till ämnet och behandlar det övergripande, vilket innebär att olika uttryck för woke vad gäller exempelvis hudfärg och transsexualitet behandlas i boken. McWhorter däremot är svart, lingvist och professor vid Columbia University. Han attackerar närmast uteslutande Black Lives Matter (BLM) och brinner av ilska på varje sida i boken, vilket jag inte upplever som ett problem. Snarare kan det ses som ett uttryck för ett helhjärtat engagemang som i detta fall framstår som fullt förståeligt. Icke desto mindre känner han sig manad att upprepade gånger klargöra varför han, som svart, angriper BLM.

Williams syfte med sin bok är att visa hur eliter som saknar legitimitet i bredare kretsar lyckas med att både bevara sin egen position och samtidigt fylla sitt eget liv med mening med hjälp av woke. Genom att påstå sig kämpa för de fattiga eller utsatta kan dessa eliter nämligen finna moraliskt stöd för sin priviligierade tillvaro och även tjäna pengar på sitt högmod. Insikten om hur det faktiskt förhåller sig hoppas Williams ska leda till att alltfler människor tar avstånd från woke för att istället arbeta seriöst för en mer demokratisk och jämställd framtid.

McWhorters syfte med sin bok är att ”argumentera för att denna nya ideologi egentligen är en religion och att detta förklarar varför något så destruktivt och osammanhängande kan attrahera så många människor.” Dessutom vill han dels förklara varför så många svarta människor attraheras av en religion som behandlar dem som enfaldiga, dels förklara varför denna religion är skadlig för svarta människor trots att den utger sig för att vara antirasistisk.

De som inte anpassar sig till orddisciplinen ställs utanför gemenskapen och kan därigenom pekas ut som mindre vetande eller helt enkelt sämre människor.

De bägge författarna är överens om att det är eliter som styr rörelsens grenar, men McWhorter jämför för sin del denna elit med ett traditionellt prästerskap.

Det är, nämligen, för honom absolut nödvändigt att se den woke-inspirerade, antirasistiska rörelsen i USA som en religion för att man alls ska kunna förstå den. Eftersom den, enligt honom, är full av motsägelser och helt ologisk, blir den obegriplig om den bedöms som vilken annan social rörelse som helst. Om den däremot betraktas som en religion blir den inte bara förståelig. Dess framfart och destruktiva inverkan på samhället blir då också möjliga att begränsa.

Han återkommer, som sagt, vid flera tillfällen med förklaringar till, eller med vad som kan förstås som ursäkter för, varför han engagerar sig mot BLM och påpekar att han vet att han kommer att betraktas som en förrädare av vissa och anklagas för att gynna den vita rasistiska högern. Men det ligger å andra sidan, åter enligt honom själv, i linje med hur religioner fungerar. Den som inte följer prästerskapets dekret blir prompt exkommunicerad.

Självbilden bland BLM-anhängare med woke-attityd är, enligt McWhorter, att man ingår i en utvald skara av speciellt upplysta som har hittat en djupt liggande sanning som vanliga dödliga inte förmår ta till sig. Denna självbild ger dem också känslan av att vara moraliskt överlägsna andra, vilket i sin tur anses legitimera attacker på oliktänkande, eller att man helt enkelt straffar dem genom att utesluta dem ur gemenskapen. Med McWhorters perspektiv hade den katolska kyrkan en liknande världsbild som legitimerade dess förföljelse av påstådda avfällingar under inkvisitionen. Skillnaden är att de som förföljdes då alls inte hade underkastat sig den rätta religionen och det rätta prästerskapet. Nu förföljs och anklagas de utpekade avfällingarna istället för att inte vara tillräckligt antirasistiska och för att inte följa det nya prästerskapets uppmaningar till punkt och pricka. För McWhorter är det inte frågan om något annat religiös fundamentalism.

Han uppfattar det knäböjande i samband med idrottsevenemang, som inleddes efter mordet på George Floyd, som ett uttryck för underkastelse inför de utvalda eller upplysta och samtidigt som ett tecken på vidskepelse. Som om det faktumet att någon ställer sig på knä på en sportarena plötsligt förändrar en hel personlighet. Vita människor som vallfärdar till Robin DiAngelo och betalar henne stora summor för att få höra att de är rasister helt enkelt därför att de är vita, jämförs av McWhorter med troende männi­skor som vänder sig till prästerskapet för att bekänna sina synder och dessutom acceptera en påstådd arvsynd, vilket i detta fall innebär att man erkänner att man antingen medvetet eller omedvetet är en rasist. För honom är det således inte fråga om vanlig banal självgodhet, utan helt enkelt en religiös övertygelse som han jämför med den som uppfyller mormoner och evangeliska kristna.

Men McWhorter ser i BLM även drag av totalitära ideologier som fascism och kommunism som attraherar anhängare genom att beskriva en förträfflig historia och en fantastisk framtid som kontrasterar kraftigt mot en toxisk samtid, som måste åtgärdas och behandlas med en reningskur. För afroamerikaner handlar det således om att se tillbaka på ett fabulöst och ärofyllt förflutet i Afrika, att komma till rätta med dagens förgiftade eller orena rasistiska tillstånd för att därefter kunna återupprätta en svunnen storhet.

Williams gör i princip samma observationer som McWhorter, även om hon inte jämför beteendet med religiös fundamentalism eller fascism och kommunism. Hon anser dock att woke-anhängare håller sig med ett totalitärt förhållningsätt då de dels insisterar på absolut renhet, dels vill genomföra förändringar uppifrån och ned genom att helt enkelt försöka tvinga människor till att anpassa sig till deras sätt att tänka och uttrycka sig. Den som möjligen kan sympatisera med deras idéer men som inte är villig att anpassa sig till deras vokabulär, får finna sig i bannlysning. Dessa nitiska woke-anhängare accepterar inte den traditionella uppfattningen om vad orättvisa eller jämställdhet är, utan fokuserar helt och hållet på identitet. Det leder till uppfattningen att arbetarklassen inte är tillräckligt upplyst och därför behöver omskolas för att bättre förstå både samhällets bästa och sitt eget. Woke avvisar idéer om nationell stolthet liksom varje form av nationalism och hyser, enligt Williams, ett speciellt motstånd mot nationella arv och traditioner. Enligt henne är woke motsatsen till demokrati.

Även om Williams inte uppfattar wokerörelsens mest högljudda aktörer som ett prästerskap är hon, som sagt, tydlig med att det är fråga om eliter som upprätthåller sin status genom förment moraliska förhållningssätt och ståndpunkter. Ord och begrepp är alltså centrala för woke, enligt Williams, som visar hur det gång på gång påstås att vissa begrepp eller ord bör användas medan andra måste förbjudas. Det, menar Williams, skapar å ena sidan en innegrupp som talar rätt och använder rätt ord och, å andra sidan, en grupp som utesluts ur gemenskapen och pekas ut som mindre vetande eller helt enkelt dåliga människor eftersom de inte anpassar sig till orddisciplinen. Det är därför, enlig författaren, viktigare för wokeföreträdare att pressa lärare i förskolan till att använda könsneutrala pronomen än att bekymra sig över att alla barn ska kunna få en förskoleplats oavsett föräldrarnas resurser. På sikt resulterar detta i att samhället även splittras över generationer i och med att föräldrar och barn inte längre förstår varandra och att klyftorna till mor- och farföräldrar blir ännu djupare.

Williams ser, precis som McWhorter, inom wokerörelsen många männi­skor som anser att vissa är för dumma och eller för känsliga för att kunna hantera sin egen tillvaro och som därför behöver hjälp med att tänka och agera rätt. Dessutom vill dessa renläriga apostlar att debatter eller samtal ska begränsas eller censureras så till den grad att problemformuleringar och begrepp kan godkännas av wokepersoner, vilket blir ytterligare exempel på deras antidemokratiska inställning.

McWhorter bortser inte på något sätt från rasism i USA eller från USA:s rasistiska historia. Han ser dock tre faser inom en amerikansk antirasism. Den förs­ta är kampen mot slaveri och lagstiftad segregation. På 1970- och 1980-talen handlade det om att motarbeta rasistiska attityder och fastställa att det omoraliska i att vara rasist. I den tredje fasen blev det, menar han, allmänt accepterat att rasism är en struktur i samhället som upprätthålls av vit dominans, vilket innebär att svarta kämpar mot en rasism som de dagligen erfar. Därför krävs det att svarta behandlas med speciell hänsyn genom att man exempelvis avskaffar vissa krav på prestation och uppträdande som gäller för alla andra.

I detta ingår också att ständigt stämpla vita som rasister eftersom den antirasistiska kampen påstås vara viktigare än allt annat. McWhorter förklarar att det värsta någon kan kallas för i USA är rasist och att den antirasistiska wokerörelsens effektivaste verktyg därför blir att kalla männi­skor för rasister eller tala om ”vit överlägsenhet” så fort någon inte håller med om dess påståenden.

Dock är han helt emot en lösning som innebär att svarta människor skulle lyda under någon form av undantagsregler just bara för att de är svarta. Som om svarta människor inte skulle klara av att prestera på samma sätt som alla andra, eller att de skulle vara känsligare än andra människor. Uppfattningen att svarta människor behöver undantag på grund av sin hudfärg är, enligt McWhorter, själva definitionen av rasism. Samtidigt gör han ett försök till att förstå varför det trots allt är så pass många afroamerikaner som tror på eller anknyter till denna religion.

Isin återblick på den historiska utvecklingen i USA visar McWhorter hur förbättringar har skett genom lagstiftning, men samtidigt hur mindervärdeskomplex har blivit en del av den svarta identiteten. Att vara vit hade varit något att sträva efter. Mindervärdeskomplexet visade sig, enligt McWhorter, i form av paroller som ”Black is Beautiful” just därför att det överhuvudtaget behöver sägas. Känslan av stolthet och värdighet infann sig inte naturligt efter en lång historia av slaveri och förtryck. Den positiva identiteten lät sig definitivt inte formas i en handvändning. Snarare, påstår McWhorter, är det så att en person lätt gör sig själv till ett offer eller en överlevare i brist på en självklar känsla av legitimitet eller en positiv identitet.

En osäker persons bekvämaste strategi är att anklaga andra för sina egna tillkortakommanden. Bara om man förstår ambivalensen i den svarta identiteten blir valet av offerroll i kombination med en religiöst inspirerad utvaldhet begripligt, enligt McWhorter. Han ger exempel på en svart rappare, intervjuad av en vit person, som för 20 år sedan hävdade att syftet med hans texter om våld var att väcka människors förakt mot honom eftersom det gav honom bekräftelse. Mening med livet för många afroamerikaner blir därmed, enligt McWhorter, att upprätthålla en identitet som socialt omöjlig.

En offerroll som ger status blir i sammanhanget en tydligt definierad identitet som kan delas med andra och skapa en känsla av samhörighet och samförstånd. Det blir lätt en form av ”de utsattas gemenskap”. McWhorter påpekar att det även bland många välutbildade svarta som inte aktivt deltar i den så kallade ”kampen” kan förekomma en känsla av att ha svikit sin naturliga gemenskap. Ett enkelt sätt att lätta på frustrationen är då att istället anpassa sig till de svartas identitet såsom utsatta. Här formas dessutom ett naturligt svart sammanhang oavsett social klass eller status.

McWhorter lösning är istället en positiv svart identitet som formas över tid och som han mot slutet av boken utvecklar. Förenklat är det centrala för honom att göra en stor satsning på att alla ska lära sig läsa. Läsförmåga är, enligt honom, en avgörande ingrediens i en människas självkänsla och grundläggande för att man ska kunna ta sig fram i livet. Därtill anser han att det är ren inbillning att tro att alla svarta ungdomar måste utbilda sig på universitet för att lyckas. Inte minst för att det inte gäller någon annan grupp i samhället. Istället efterfrågar han en bred satsning på tvååriga hantverkarutbildningar som snabbt kan ge jobb och goda inkomster, vilket inte bara bygger upp en god självkänsla. Det leder, enligt författaren, också till minskat intresse för kriminalitet som inkomstkälla.

Titeln på Williams bok – How Woke Won – refererar till hennes uppfattning om att wokes huvudsakliga antaganden har accepterats av stora delar av kultureliten och att dessa idéer anses vara helt okontroversiella, vilket ger dessa värderingar en allt större plats i samhället. Kön och identitet anses vara det viktigaste att lyfta fram hos en människa, den så kallade mångfalden anses vara det yttersta målet att eftersträva, och felaktig ordanvändning anses kunna göra allvarlig skada och anses därför kräva åtgärder i form av systematisk reglering. Å andra sidan innebär det, enligt henne, att människor som anser att klass är en viktigare förklaring till möjligheter i livet än hudfärg, och som anser att kvinnan är en fråga om biologi och inte ett mentalt tillstånd, eller som tycker att yttrandefriheten är viktigare än att använda en pådyvlad vokabulär för att inte riskera att såra någon, får allt mindre utrymme i samhället.

Williams visar hur begrepp som jämställdhet och inkludering har fyllts med nytt innehåll som dessutom påstås vara moraliskt överlägset. En stor andel av människor som varken är rasister eller sexister har, enligt Williams, tvingats anpassa sig till wokekampanjer som uppmanar till tolerans, mångfald, jämställdhet och inkludering, som om detta i nuläget skulle saknas. Samtidigt möjliggör det för en kulturelit att inta en för dem klädsam offerroll. Woke lever och frodas, enligt Williams, för att idén tjänar ett syfte. Eliterna kan nämligen både känna sig moraliskt överlägsna och samtidigt legitimera sin egen privilegierade position som ger den auktoritet som krävs för att tillrättavisa andra.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Williams ger flera exempel på hur det går till. När exempelvis frågan om kvinnors underrepresentation inom klassisk musik har framförts, har det beslutats att orkestrar skulle genomföra provspelningar med ögonbindlar. När det nu istället anses vara viktigt att koncentrera sig på hudfärg, har det blivit tvärtom. Alltfler propsar nu att istället på att man ska sluta med blinda provspelningar för att kunna välja fler svarta musiker.

Hon visar hur enorma summor har investerats i att ge anställda på BBC vad som kallas rätt utbildning om ras, vilket ger wokepersoner inom kultureliten både en ny roll och en moralisk legitimitet för sin verksamhet.

Eftersom det är fråga om offentliga medel, är hennes uppfattning att pengarna skulle kunna användas bättre och istället gå till att faktiskt hjälpa dem som faktiskt är svaga i samhället genom exempelvis satsningar på vård och äldreomsorg.

Men inte bara kultureliten använder sig av woke för att upprätthålla sin status eller till och med förbättra den. Även företag har insett att det lönar sig att ge sken av att vara på rätt sida i kampen mot rasism. Det i sig behöver dock inte innebära att den dagliga verksamheten genomsyras av jämställdhet och rättvisa. Företaget Nike gav snabbt BLM sitt stöd och lovade att bidra med 40 miljoner dollar till svarta i USA. Samtidigt lyfte Nikes vd John Donahoe en årslön på 53 miljoner dollar år 2020, vilket är 2 000 gånger mer än medianinkomsten i företaget. Dess­utom påstås arbetare i Nikes fabriker i Kina tjäna ännu mindre än den lägst avlönade arbetaren i USA och det har förekommit anklagelser om att det i dessa fabriker råder slavliknande förhållanden i vissa fall.

Idén att kön skulle bestämmas av hur en person själv känner och väljer att identifiera sig och inte av biologi leder, enligt Williams, till att kvinnors säkerhet hotas. Exempelvis kan kvinnor som sätts i fängelse eller som på grund av mäns våld har placerats på skyddade boenden inte längre vara säkra eftersom en våldsbenägen man som påstår sig vara kvinna skulle kunna placeras bland dessa kvinnor. Det föranleder Williams att hävda att trans­ideologins intressen har offrat den säkerhet för kvinnor som den feministiska rörelsen länge har kämpat för.

I Williams attack på wokes transsexuella gren tydliggör hon vilka ansträngningar som görs för att med hjälp av ordval försöka ändra på verkligheten. Transpersoners besatthet av att rätt ord eller att rätt begrepp används är densamma som antirasisternas. Kvinnor ska kallas för ”havande person” eller ”menstruerare” samtidigt som det oavbrutet tjatas om att transkvinnor är kvinnor. Det leder till att de enda som transaktivister tillåter att man kallar för kvinnor är transpersoner. Resultat blir öppet förakt och ibland hot mot kvinnor som opponerar sig mot att kategorin kvinna skulle vara en fråga om vald identitet snarare än biologi.

Ni minns Ghebrehawariat och TV4 i min inledning. 2014 gjorde den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson sig känd genom att vägra att använda könsneutralt pronomen. På universitetet i Toronto blev det rabalder. Han underströk att han gärna skulle acceptera en transpersons önskemål, men han vägrade att acceptera order uppifrån om hur han bör uttrycka sig eller vilka ord han bör använda. På BBC News Toronto beskrevs händelsen den 4 november 2016. Där hävdar Peterson att han har studerat auktoritära rörelser i 40 år och att dessa startas av aktivister som försöker kontrollera språkliga och ideologiska territorier.

Åtta år senare gör både Williams och McWhorter liknande observationer och understryker hur rörelsens anhängare hittar på diverse ord för att den vägen försöka stöpa om verkligheten genom att ta kontrollen över hur människor uttrycker sig. Men de drar också liknande slutsatser om hur den typen av rörelser bäst bör bemötas. Framför allt tydliggör de hur viktigt det är att inte vara rädd för aktivisternas hot och moraliska domar. McWhorter menar att eftersom det är frågan om en religiös sekt så ska den också bemötas som en sådan. Hur för man ett vettigt samtal med ett Jehovas Vittne som knackar på dörren?

Fenomenet är långt ifrån begränsat till USA och England. I Sverige kan det illustreras genom det Sara Kristofferson berättar i sin bok Hela havet stormar (2022). Hon fick Konstfacks ledning emot sig när hon ifrågasatte ett separatistiskt studentkollektivs krav på att döpa om högskolans utställningshall till Vita havet, eftersom det namnet skulle kunna uppfattas som rasistiskt trots att dess föga rasistiska ursprung var allmänt känt. Kristoffersson beskriver övertygande vilken påfrestning det innebar för henne att vara utsatt för ett wokedrev. Men i ett intressant avsnitt i boken berättar hon hur mycket stöd hon trots allt fick. Genom blommor och e-post visade vänner och vissa kolleger sitt stöd. Men det gjordes aldrig offentligt. I det offentliga förde Kristoffersson länge sin kamp helt ensam.

Williams visar att 41 procent av engelsmännen vet vad woke är och av dessa är det endast 29 procent som identifierar sig med woke, medan 56 procent inte gör det. Trots de svårigheter det innebär menar Williams att det är absolut nödvändigt att motarbeta woke-rörelsens anhängare. Hon uppmanar allmänheten att göra sina röster hörda. Hon menar att det handlar om att rädda demokratin. 

Eli Göndör

Fil dr i islamologi, leder Timbros integrationsprogram: Majoritet och mångkultur.

Mer från Eli Göndör

Läs vidare