En av punkterna ska denna gång gälla förslag som syftar till att skydda yttrandefriheten vid engelska lärosäten. Tanken fanns med i det konservativa partiets valmanifest 2019 och tog mer konkret gestalt tidigare i våras. Då publicerade regeringen ett policy paper, ”Higher education: free speech and academic freedom”, där man visar hur tankarna går och ber om synpunkter och reaktioner. Om initiativet som förutskickat fanns med i trontalet läggs det så småningom fram ett lagförslag.

När man talar om akademisk frihet syftar man vanligtvis på att lärare och forskare ska åtnjuta självständighet visavi politiska makthavare och organiserade intressen, men den här gången handlar det om läget inom den akademiska världen. I sitt förord till policypapperet skriver utbildningsminister Gavin Williamson bekymrat om ”ökande intolerans och utfrysningskultur (cancel culture)” inom högskolan och hävdar att det har skapats ett klimat där många studenter och forskare ligger lågt med sina åsikter av oro för diskriminering eller utebliven befordran.

Regeringens propå handlar alltså om att ge lärare och forskare skydd mot ideologisk mobbning och otillbörliga påtryckningar från ledningar, kolleger och studenter. Man anser att det har kommit alltför många nyheter från högskolevärlden om trakasserier – utfrysning, avgångskrav, stopp i karriären, indragna erbjudanden om att gästforska – mot personer som inte befinner sig i den ideologiska mittfåran i ett antal laddade frågor för att man ska kunna låta situationen fortgå.

”När man talar om akademisk frihet syftar man vanligtvis på att lärare och fors­k­a­re ska åtnjuta självständighet visavi makt­hava­re och intressen, men den här gången handlar det om läget inom den akademiska världen.”

Om policypapperets idéer får ligga till grund för lagstiftning innebär det bland annat att man inrättar ett slags ombudsman för akademisk yttrandefrihet, att högskolorna åläggs att aktivt främja yttrandefrihet och att det ska bli möjligt att erhålla ersättning för den som har lidit skada i akademiska sammanhang på grund av att hon har uttryckt kontroversiella men lagliga uppfattningar.

Hur ter sig verklighetsbeskrivning och åtgärdsförslag ur ett svenskt perspektiv? Det tog vi upp i ett temablock av förra numret av Axess.­ Matthew Goodwin, professor vid University of Kent, beskriver där bakgrunden till förslagen och ger skälen till att han och en grupp kolleger menar att de behövs. Hans bidrag kommenteras sedan av sex skribenter, som är eller har varit verksamma vid svenska universitet.

Vad anser då dessa? I ruff sammanfattning kan man säga att det råder enighet om att problem existerar, att de än så länge är lindrigare än i Storbritannien och USA men att utvecklingen går åt fel håll. Vad gäller behovet av statligt skydd går meningarna isär. Några anser att universiteten måste tackla frågorna själva, medan andra menar att kraften till detta saknas och att det måste komma insatser utifrån.

Temat har mött ett glädjande stort gensvar. Högre utbildning och forskning har länge varit bland de allra mest underdiskuterade samhällsfrågorna i vårt land. De ventileras förstås intensivt bland dem som är akademiskt verksamma, men de är alldeles för betydelsefulla för att bara behandlas i sådana sammanhang. Högre utbildning och forskning är svenska statens största egenregiverksamhet, studentkullarna har växt enormt och vad som sker i högskolevärlden får stora konsekvenser för allt från ekonomisk utveckling till idéklimat.

Regeringens forskningsproposition, som låter den akademiska friheten ingå en mesallians med den statliga värdegrunden, behandlades av riksdagen i samma veva som det aktuella numret kom ut. Principiella frågor om universitetsväsendet var för en gångs skull i hetluften och det har säkert bidragit till det stora intresset och de engagerade tidningskommentarerna.

”I längden kan den akademiska friheten bara försvaras om fler på universiteten slutar fega och i stället står upp för misshagliga kollegers principiella rätt att tänka fritt och fel”, menar Arvid Åhlund i Expressen (14/4).

I en kolumn på SvD:s ledarsida (18/4) skriver Katarina Barrling: ”I flera länder, däribland Storbritannien och Frankrike, ser politiken nu skäl att ingripa för att säkra den akademiska friheten – fullt begripligt, med tanke på den rådande situa­tionen, men samtidigt olyckligt eftersom det är universiteten själva som måste vara den främsta garanten för fritt tänkande. Det är svårt att tvinga fram sådant.”

Erik Helmerson i Dagens Nyheter (19/4) anser att ”det är illavarslande och inte så lite paradoxalt när det som i Storbritannien blir politiker som måste skydda lärosätena från yttre påtryckningar”.

”Universiteten ska inte vara en förlängning av politikens fladdriga opinionsanpassning”, skriver Widar Andersson i Folkbladet (24/4).

Clara Sandelid i Aftonbladet (23/4) ifrågasätter värdet av några av Matthew Goodwins exempel och menar att ”det är ett hot mot yttrandefriheten att staten allt hårdare vill reglera möjligheten att kritisera och protestera”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Per Widén (SvD 23/4) menar att regeringsförslagen till åtgärder mot mobbning och utfrysningskultur ”innehåller ett slags censur” och att det skulle kunna bli klassat som en ”attack mot yttrandefriheten” att ”kolleger kritiserar en forskares arbete”. Han anger dock ingen källa och mig veterligen sägs inget i policypapperet om att intellektuellt akademiskt utbyte – inklusive hård kritik – ska kunna beivras.

Widén hävdar att förslagen skulle föra in Storbritannien på samma väg som Ungern och Tjeckien (originellt nog inte Polen) och drar i ett uppföljande inlägg (SvD 30/4) till med ”McCarthy­erans USA”. Man blir inte alldeles förvånad av att han mot slutet av sin första artikel skriver: ”Även om högerröster på riktigt skulle vara tystade i akademin så kan statliga ingripanden i den akademiska friheten aldrig vara en lösning.”

Så om universitetsledningar runt om i Sverige skulle sätta i system att sätta munkavle på marxister och andra vänsterröster skulle Widén tycka att det var utbildningsdepartementets plikt att sitta på händerna och göra ingenting? Tillåt mig tvivla.

Personligen är jag skeptisk till att genomföra något som liknar det brittiska initiativet i Sverige. Dels verkar våra problem än så länge betydligt mer hanterliga än de anglosaxiska och det är klokt att inte bli alltför snabb på avtryckaren. Dels är det inte svårt att se gränsdragningsproblem och risken för det-ena-ger-det-andra-effekter. Samtidigt är det ytterst angeläget att inte bagatellisera de destruktiva trender som gör sig gällande utan ta dem på allvar i tid. Här finns uppenbarligen alltför mycket av bekvämlighet och flathet från ledningshåll idag. Om universitet och högskolor försummar att stämma i bäcken får de räkna med sällskap av staten när det ska stämmas i ån.