Uppdrucket
Under de senaste årtiondena har Storbritannien genomgått betydande samhällsförändringar. En del av dem, som den etniska mångfalden, är synliga på gatunivå. Men det finns också en förändring som inte har väckt särskilt mycket uppmärksamhet: den sjunkande alkoholkonsumtionen under de styrandes luncher.
I Hamlet avskyr prinsen, som för en nutida student framstår som förvånansvärt självgod, det högljudda supandet vid sin farbror Claudius hov. Hamlet medger att detta är den lokala sedvanan men anser att det vore bättre ”att bryta sådan sed än hålla den”. Under de följande århundradena skulle man dock komma att hålla fast vid denna sedvana i högt uppsatta brittiska kretsar och brotten mot den var få. Under kung Vilhelm III:s styre fick inte krigsrätten avgöra fall som kunde leda till dödsstraff efter lunch. Man fruktade att domarna skulle vara alltför stränga, alltför milda, eller helt enkelt alltför oberäkneliga. Detta ansågs allmänt vara en klok försiktighetsåtgärd.
Hundra år senare hade William Pitt den yngre för vana att tala i underhuset efter att ha hällt i sig tre flaskor portvin. Portvinet var visserligen svagare på den tiden, och de flesta åhörarna hade själva druckit åtminstone två flaskor, men det får ändå beskrivas som något av en bedrift. Detta hade dock ett pris. Pitt dog endast fyrtiosex år gammal. Hans hälsa var förstörd och alkoholen var delaktig.
Ett par årtionden in på 1800-talet framstod premiärminister William Gladstone som personifieringen av de respektabla klassernas ökande sedlighet. Han såg ut och lät som någon av de mer betydelsefulla profeterna i Gamla testamentet och var en from och kyrksam man. Men han tyckte också om att ta ett glas. I sina dagböcker klagar han regelbundet på illamående och huvudvärk om morgonen. Nuförtiden skulle vi kalla det ordentliga baksmällor. En kväll, då han åt på egen hand på klubben Grillion’s, drack han en och en halv flaska rödvin följt av två halvflaskor portvin. Han blev åttionio år gammal. Vilken fysik, vilken lever.
Det samma gällde Churchill, även om det inte är klarlagt exakt hur mycket han drack. Men han befann sig aldrig långt från ett glas, eller en cigarr. Herbert Asquith gick än längre. Som Churchill skrev till sin hustru Clementine i april 1911: ”På torsdagskvällen var premiärministern i mycket dåligt skick. Det var så pinsamt att jag skruvade på mig. Han kunde knappt tala och många lade märke till hans tillstånd […] underhusets orubbliga frimureri är det enda som hindrar att det blir skandal.” Trots att Asquith bidrog med det engelska ordet för att vara på örat (”squiffy”) lyckades han dominera händelserna fram till det att första världskriget kom att dominera dem. När det väl skedde bidrog hans rykte om att vara på örat till att undergräva hans auktoritet och påskyndade hans fall.
Apropå auktoritet, och trots att han aldrig var berusad när dokumentportföljen var i närheten, förstörde Churchills alkoholkonsumtion hans rykte under 1930-talet, då han inte satt vid makten. För många bekräftade det intrycket att han hade gjort sitt. Det fanns också en misstanke att hans omdöme – som alltid hade ifrågasatts i vissa kretsar – nu var försämrat på grund av drickandet. Sent en kväll efter det att kriget brutit ut – när timmen är slagen träder den riktige hjälten fram – bjöd Churchill hem Harold Macmillan, en konservativ före detta oliktänkande som nu fått återupprättelse tack vare kriget. Macmillan ville gå och lägga sig. Premiärministern ville sitta uppe och dricka ett glas konjak till.
”Harold, vill du inte hjälpa mig med att ta avstånd från Hitler?”
”Jag är inte säker på att du och jag borde göra det. När allt kommer omkring gjorde ju han dig till premiärminister och mig till minister. Ingen annan kraft i världen hade kunnat åstadkomma det.”
För ett ögonblick såg Churchill häpen ut. Sedan sken hans ansikte upp i ett leende: ”Det ligger någonting i det du säger.”
Även om det inte var många som kunde mäta sig med Pitt, Gladstone eller Churchill avstod de som fattade viktiga beslut sällan från alkohol. I slutet på 1970-talet var jag ibland gäst vid lunchborden i Londons finanskvarter. Vi började med gin och tonic, fortsatte med vitt, rött, portvin, konjak och cigarrer. Till värdarnas försvar var lunchen klar vid fyratiden. Men på den tiden utförde de kloka sitt arbete på förmiddagen. Alldeles efter valet 1979 bjöd en nyutnämnd konservativ minister mig på lunch på en av de finaste klubbarna i St James’s. Han sa att när han anlände hade sex ministrars bilar stått och väntat utanför.
Det var kulmen på drickandet. Men fram till för en generation sedan förväntade sig de flesta parlamentsledamöter, bankirer, jurister – inklusive domare –att få äta lunch. Sådana luncher var sällan torra. I dåtidens Storbritannien skulle merparten av de män som styrde landet – på den tiden rörde det sig huvudsakligen om män – ha blåst rött om de hade försökt köra bil på eftermiddagen och blivit alkotestade.
För de unga nuförtiden låter det här som skrönor från en försvunnen tid. Förändringen drabbade Londons finanskvarter först, delvis på grund av Manhattan. När folket där kom till arbetet vid åttatiden – man sov längre om morgonen på den tiden – hade London gått på lunch. När de väl var tillbaka hördes det att de hade ätit och druckit gott. På Manhattan var man inte imponerad. Efter avregleringen av finansmarknaderna var det Manhattans seder och bruk som blev förhärskande. London fick avstå från lunchen. Idag är Londons finanskvarter fulla av smörgåsställen.
Vanorna inom den politiska världen förändrades också, och här hade Margaret Thatcher viss påverkan. Hon var inte fördömande – hon var ju trots allt gift med Denis Thatcher, som nästan kunde mäta sig med Churchill när det gällde att pimpla. Men hon var också en mycket krävande chef. Det var inte många ministrar som någonsin kallades till möte med henne utan att det knöt sig i magen på dem och ingen av dem skulle ha velat anlända med en doft av alkohol omkring sig. Så en minister som trodde att det kunde finnas en risk att han eller hon skulle skickas efter brukade koncentrera sig på orienteringarna. Drinkarna fick vänta tills hon hade lämnat Downing Street 10.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Själv drack Thatcher måttligt, åtminstone medan hon fortfarande var premiärminister. Hon tyckte om ett glas whisky, men den brukade vara utspädd och varade största delen av kvällen. Efter att hon avgått som premiärminister drack hon mer ofta och outspätt. Vid det laget var hon för det mesta i sällskap av sin privatsekreterare, Peter Morrison, en man som drack lika mycket som Pitt den yngre. När det var han som hällde upp dricka hade alla flaskor kort livslängd; och dessutom fanns det en annan orsak. Hennes avgång hade varit brutal och oväntad. Hon hade varit van vid en enorm arbetsbörda. Plötsligt hade hon inte tillräckligt att göra och utsöndrade mer adrenalin än kroppen kunde göra av med. Adrenalin och alkohol är en instabil kombination. Om kvällarna verkade hon ibland lättretlig.
Men den verkliga förändringen kom med Tony Blairs regering. Plötsligt slutade ministrarna nästan helt att dricka under lunchen. Ett enstaka glas vitt vin med sodavatten kom att ses som en anmärkningsvärd hängivelse. Smörgåsarna gjorde sitt intåg i ministrarnas tjänsterum. En del ministrar slutade faktiskt helt och hållet att äta lunch. Istället gick de till gymmet.
De brittiska konservativa var ”kavaljerernas” (rojalisternas) parti under engelska inbördeskriget, det är där Torypartiet har sina rötter. Labourmedlemmar är huvudsakligen ”rundhuvuden” (anhängare av parlamentet vid denna tid). Men ”rundhuvudenas” puritanska inställning till lunch har levt kvar under David Camerons regering. Själv är han förtjust i ett glas rött, men aldrig så mycket att det går ut över arbetet. Längre fram kan nog historikerna komma att tvista om huruvida denna puritanism har lett till ett bättre styre.
Artikeln är särskilt skriven för Axess. Översättning: Martin Peterson