För ett par år sedan ställde riksdagsledamoten Jörgen Berglund en fråga till kulturminister Amanda Lind om hon och regeringen tänkte ta några initiativ för att uppmärksamma jubileet. Svaret blev undvikande: ”Våra kulturarvsinstitutioner ska arbeta med att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas. Jag ser positivt på de förberedelser för ett firande av jubileet som pågår på flera håll i landet.”

Om museer och myndigheter hade lust att hitta på någonting skulle regeringen inte sätta käppar i hjulet, men de som bestämmer hade inga egna ambitioner att öka intresset för Han Som Bestämde.

Fast inte heller museer och myndigheter har kastat sig över uppgiften. När Hjalmar Olsson, eldsjälen som organiserar ett återskapande av Gustav Vasas midsommarintåg i Stockholm, påpekade att det råder stiltje på den institutionella fronten (SvD 20/4) fick han svar från Riksarkivet (SvD 2/5) om att man har både antologi och utställning på gång. Gott så. Men det var knäpp tyst från myndighetshåll i övrigt, och när jag letar på nätet hittar jag bara strödda evenemang, så Olsson var knappast helt galet ute. På Örebro slott ska det ställas ut ett talande Gustav Vasa-skägg, vilket säkert kan bli festligt, men det är en bit därifrån till att använda minnesåret som utgångspunkt för en bred diskussion om arv, tradition och nation.

”På Örebro slott ska det ställas ut ett talande Gustav Vasa-skägg.”

Det är svårt att värja sig mot känslan att det hukas i bänkarna på grund av en märklig rädsla för att ordentligt högtidlighållande ska uppfattas som att man firar den exkluderande svenskhetens andlige fader och späder på chauvinistiska stämningar. Örebro slott, till exempel, är redan på hemsidan angeläget om att det pratglada skägget inte ska uppfattas på ett felaktigt sätt: ”Den som befarar en hyllningsutställning till den välkände monarken kan andas ut.” Alternativet till att försiktigheten bottnar i ängslan är att det råder rent och skärt ointresse, vilket faktiskt vore ännu mer olyckligt.

Man kan ha olika åsikt om exakt hur betydelsefull just Gustav Vasa-tiden var, men nog finns där tillräckligt med stoff – reformation, växande centralmakt, arvsmonarki, upprustning, farväl till Kalmarunionen – som underlag för ett seriöst samtal om vad vårt land har varit och blivit. En ambitiösare offentlig satsning hade kunnat bidra till fördjupad diskussion om vägen till det moderna Sverige, om vilka de viktigaste bygg- och stötestenarna i samhällsbygget har varit, och hur kunskapen om detta kan vägleda oss när vi ska tackla dagens frågor.

Ämnen som vikten av sammanhållning och vad det innebär att vara svensk står högt på dagordningen, men de diskuteras ofta utan historisk dimension. Ibland låter det som om vårt samhälle var en maskin, vars alla delar kan bytas ut från ena dagen till den andra om vi bara bestämmer oss för det. Men så är inte tillvaron beskaffad. Det mänskliga samspelet i ett land har djupa historiska rötter och förstår vi inte någorlunda varför vanor, traditioner och institutioner ser ut som de gör, varifrån vi kommer, blir det mycket svårare att ta ut en vettig kurs framåt.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö anser (DN 29/1) att ”starkare kollektiva minnen” är en bättre väg till nationell sammanhållning än företeelser i nuet som ”livsstil, kultur, åsikter, värderingar och språk”. Nå, gemensamt språk är nog inte så dumt. Men även medvetenheten om att vi har en gemensam historia kan främja uppfattningen att vi hör ihop. Det är angeläget att känslan och förståelsen för historien är så levande hos så många att människor som kommer hit från andra länder också kan börja relatera till den, begripa sig på den och successivt känna sig alltmer delaktiga.

”Vi pratar hela tiden om att invandrare ska integreras i det svenska samhället. Men integreras in i vad?”, som den liberale ledarskribenten Anders Gustafsson formulerar det i en Vasa­artikel med rubriken ”Om inte vi firar Sverige – vem ska då göra det?” (BLT 21/4).

*

Efter denna klagan över utebliven aktivitet måste jag ge en eloge till dem som faktiskt slår på stort, nämligen hovet och de kungliga slotten. De firar 2023 med hög ambitionsnivå som dubbelt jubileumsår, eftersom det inte bara är 500-årsminne i år utan också 50 år sedan kungen efterträdde sin farfar Gustaf VI Adolf.

I början av mars öppnade utställningen ”Vasa till Bernadotte – Kultur i rikets tjänst 1523 – 1973 – 2023” på Kungliga slottet i Stockholm, och den pågår fram till tidiga januari nästa år. Fokus ligger inte exklusivt på vare sig Vasa eller Carl XVI Gustaf utan på utvecklingen av hovkulturen – hur regent och hov har manifesterat sig – från då till nu. Här visas föremål från de kungliga samlingarna plus ett och annat inlån, som för det mesta är valda för sin kvalitet och skönhet men alltid för att de har något betydelsefullt att säga om sin epok. Som helhet är utställningen ett riktig fullträff med väl valda föremål, inbjudande scenografi och lagom omfattning. En enda invändning kan vara att den avslutande salen, som ägnas nuvarande kung, är litet i knappaste och svalaste laget. Han är trots allt en av jubilarerna.

Utställningskommissarie är förste intendenten vid Kungl. Husgerådskammaren Lars Ljungström, som också författat huvuddelen av boken Vasa till Bernadotte – Kultur i rikets tjänst 1523 – 1973 – 2023 (Bokförlaget Langenskiöld, 2023). På 250 rikt illustrerade sidor visas centrala föremål från utställningen och miljöer där de kan komma till användning

I en inledning berättar överintendent Margareta Nisser-Dalman om hur det kungliga lös­öret har förvärvats och förvaltats och hur det från Oscar II och framåt har stiftelselagts för att samlingar inte ska skingras. Därefter tar Lars Ljungström vid. I ett 40-tal kortare texter berättar han om föremål och platser och vad dessa – Gustav Vasas rikssvärd, smörjehornet till Karl IX:s kröning, drottning Kristinas silvertron, Adolf Fredriks namnstämpel, för att nämna några – berättar om respektive period. Det blir en tidsresa som påminner om samspelet mellan kontinui­tet och förändring i monarkin: man vårdar det gamla men kompletterar hela tiden med det som ses som värdefullt i nuet.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

*

Carl XVI Gustafs 50 år på tronen högtidlighålls dels löpande under året med kungliga besök i alla landets residensstäder, dels vid ett särskilt firande i Stockholm i mitten av september.

Monarkins förtjänster bottnar inte primärt i regenternas personliga duglighet utan i sådant som kontinuitet, gemenskap och att det inte råder politisk strid om rikets främsta ämbete, men självklart är det väl värt att lyfta på hatten för någon som axlat ansvaret som samlande nationalsymbol och befunnit sig i det offentliga blickfånget under ett halvt sekels tid.

*

Avslutningsvis tar jag mig friheten att slå ett slag för våra egna insatser. Temablocket i detta nummer av Axess magasin behandlar Sveriges 500-åriga historia från Vasa till idag just i syfte att man ska få syn på de långa linjerna. Axess har även ordnat seminariet ”Varför Vasa?” där historikerna Bo Eriksson, Mats Hallenberg, Mia Åkestam och Martin Neuding Skoog rapporterade från forskningsfronten. Det sänds på Axess TV och finns på vår webbplats och Youtubekanal.