Världsdramat på Ven

Tycho Brahe (1546–1601) har blivit känd för eftervärlden som en av historiens främsta astronomer. Men som den renässansmänniska han var hade han många talanger. En av dem var att dikta på latin.

Liksom andra adelsmän vid den här tiden hade Brahe drillats i en undervisningstradition där latin var huvudämnet. Vergilius, Horatius och Ovidius var de stora mästarna som imiterades. En elev som hade genomgått detta skolsystem förväntades inte bara kunna läsa och skriva på latin, utan också att författa på vers.

Tycho Brahe följer tidens sed att dikta utifrån antika förebilder med mytologiska motiv. Tre av hans dikter sticker ut i fråga om omfång. Vad som är anmärkningsvärt med dessa – utöver deras längd – är att Brahe diktar om sin egen storhet och inkluderar sig själv i den antika mytologin. Samtidigt är det helt i renässansens anda. Tycho Brahe skapar en bild av sig själv som gudabenådad vetenskapsman som steg för steg blir mer och mer lik den gud som har utvalt honom.

Det var vid sin morbrors gods Herrevadskloster i det då danska Skåne som den 26-årige Tycho Brahe gjorde sin revolutionerande upptäckt, när han år 1572 registrerade en supernova i stjärnbilden Cassiopeia. Därmed tvingades han att revidera Aristoteles teori. Upptäckten förutsatte nämligen en föränderlig stjärnhimmel, tvärtemot Aristoteles idé om eviga och orörliga stjärnor. Det var inte första gången någon ifrågasatte denna tvåtusenåriga kosmologi: knappt trettio år tidigare hade Nikolaus Kopernikus presenterat sin heliocentriska världsbild som ställde Aristoteles geocentriska modell på ända. Tycho Brahe gick dock inte så långt som att godta Kopernikus teori i sin helhet, utan höll fast vid idén om Jorden i centrum.

Tack vare sin banbrytande insats inom astronomin förlänades Brahe ön Ven i Öresund av den danske kungen Fredrik II. Där lät han uppföra sitt slott Uranienborg (senare Uraniborg) och observatoriet Stjerneborg. Sina rön publicerade Brahe i skriften De nova stella (Om en ny stjärna). I en efterskrift till denna bifogade han den egenhändigt författade mer än 200 rader långa dikten ”In Uraniam” (”Till Urania”), där han på ett tämligen okonventionellt vis beskriver sitt vetenskapliga genombrott. Den utspelar sig vid Herrevadskloster, denna Danmarks bördigaste och ljuvligaste plats som enligt diktaren skulle kunna vara själva musornas hemvist.

I dikten uppenbarar sig faktiskt astronomins musa Urania, som hedrar den unge vetenskapsmannen med ett besök, som om hon vore en inspirationens sånggudinna i en antik skönlitterär text. Urania kommer med ett bud till Tycho Brahe och uppmanar honom att inte bli förskräckt. Han är kallad att vara i hennes tjänst.

Inledningen är en direkt referens till en dikt i Ovidius Amores, i vilken poeten överraskas av Elegins gudinna som befaller honom att dikta på elegiskt distikon (hexameter följt av pentameter). Detta versmått, som var det som Ovidius företrädesvis diktade på, är också det som Brahe använder. Brahe själv medgav att Ovidius var hans stora inspirationskälla som poet, och ”In Uraniam” är full av ovidianska referenser. Uranias jordiska besök påminner även om bibliska uppenbarelser, inte minst Marie bebådelse. När Maria får sin kallelse att föda Guds son är det som bekant en ängel som bär bud och förmanar henne att inte vara rädd.

I en monolog ser Urania tillbaka på en svunnen tid då hon bemöttes med respekt, en tid som dessvärre är förbi. Hon berättar att hon satte sitt hopp till ynglingen Tycho (förnamnet Tycho får hädanefter beteckna diktjaget, medan efternamnet Brahe står för vetenskapsmannen utanför dikten), men att hon blev missmodig då hon noterade att han alltför ihärdigt ägnade sig åt alkemi. Lyckligtvis, konstaterar hon nu, har han tagit sitt förnuft till fånga. Vidare hävdar hon att självaste Apollo har pekat ut Tycho för henne: is fiet, dixit Apollo, tuus – ”han skall bli din, sade Apollo”. Den unge vetenskapsmannen blir alltså handplockad av Apollo och får Urania som mentor. Under hennes vingars beskydd skall Tycho ägna sig åt astronomin, ja, bli dess räddare. När han upptäckte en ny stjärna gjorde gudarna detsamma. Han är deras nya stjärna, ett fynd. Musans uppenbarelse blir startpunkten för hans karriär.

När Urania försvinner därifrån stannar hon kvar i honom som gudomligt väsen, en kraft som skall hjälpa honom till storverk. Liksom Jesus gav lärjungarna den heliga Anden vid sin himmelsfärd, har Tycho från och med nu fyllts med gudomlig inspiration och makt. Hans begåvning är upplyft från det mänskliga och jordiska och har mer gemensamt med det gudomliga och himmelska.

Renässanstänkaren Paracelsus hävdade att Gud fanns i människan, men att det krävdes en utforskande människa för att förnimma det. Av dikten att döma har Tycho den förmågan. Han är en som hör till himlen, den himmel som han utforskar vetenskapligt. Att kartlägga världen och himlen och förstå alltings väsen förutsätter insikter i den gudomliga världen. Det ligger också i gudarnas intresse att någon ägnar sig åt denna forskning.

Tycho fungerar sålunda som en assistent åt gudarna. Inte många människor är utvalda för denna uppgift. Tycho har en speciell gåva och är unik, vilket blir tydligt i orden: ”Men få människor, ack alltför få, har den gode Apollo givit förmågan att betrakta det som Olympen består av.” (Sed pauci, heunimiumpauci, quibusalmus Apollo/ Hoc dedit, ut videant id quodOlympushabet.)

Tycho Brahe överför alltså antik mytologi till sin egen samtida verklighet. Han blir en del av den poetiska och vetenskapliga traditionen från antiken, en arvinge till Aristoteles, Ovidius och andra berömda greker och romare. Med sitt poetiska skrivande binder han samman världar. Det är en fusion som återspeglar Paracelsus idé om ett holistiskt makrokosmos där allting är förbundet och där mikrokosmos är en återspegling av makrokosmos. Naturen ses som en gudomlig helhet med människan i centrum som interagerar med universum.

Men detta hör dikten till. I Tycho Brahes brev är det mytologisk-poetiska stoffet frånvarande. I ett brev från 1576, riktat till sin vän Johannes Pratensis, berättar Brahe om hur en kunglig ambassadör meddelar honom nyheten om det framtida observatoriet på Ven. Det hela återberättas objektivt och utan ingripande av någon gud.

Samma händelse finns emellertid också förlagd till poesin, återgiven i en brevdikt från 1585 till kanslern och mecenaten Niels Kaas. Den nästan 300 rader långa dikten avslutas med en inbjudan till kanslern att komma och besöka honom på Ven. Även om författaren riktar ett varmt tack till Kaas, är det Tycho som är den egentliga huvudpersonen. Igen uppenbarar sig Urania, som i dikten är den som skänker honom ön. Tycho känner igen musan, nam mihi visa prius, ”för hon hade visat sig för mig förut”. Även denna gång blir han rädd, men lugnar sig när hon tilltalar honom med alumne – ”lärjunge”, tillsammans med vänliga ord. Hon frågar: ”Vad tänker du på?” Det är en överflödig fråga eftersom hon redan vet vad han har i sinnet. (En möjlig referens till Matteus 6.8, ”er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det”.) Än en gång klagar Urania över sitt förlorade anseende. Den här gången, berättar hon, är det den högste guden Jupiter (vars favoritmusa hon är) som har utsett Tycho att återupprätta hennes heder: ”Jag har här utsett åt dig en ung man som känner ansvar för stjärnorna. Tro mig: genom honom kommer din heder att återupprättas.”

Jupiter har talat. Urania spår att Danmark genom Tycho kommer att tävla med Egypten, Syrakusa och Rom i fråga om vetenskaplig storhet. Det är inga dåliga anspråk. Urania skall få ett hem på Ven. Ven skall bli jordens navel och vetenskapens högborg med Tycho som den lysande stjärnan.

Men det är inte bara om sig själv och sin egen verksamhet som Tycho Brahe diktar. En person som flitigt gästade Uraniborg var alkemisten Erik Lange, som Brahe kallar ”min närmaste vän” (intimusmeusamicus). År 1584 skriver Brahe en kort dikt till Erik, i vilken han uppmanar sin vän att glömma sin fåfänga kärlek och istället rikta sin passion mot vetenskapen. Föremålet för Eriks kärlek var av allt att döma Brahes gifta lillasyster Sophie, som delade sin brors intresse för astronomi och tjänstgjorde som assistent i Uraniborg. När hon år 1588 blev änka efter sin make Otte Thott uppmuntrade hennes bror ett giftermål mellan henne och Erik. Två år efter Thotts död förlovar de sig, och fyra år senare, år 1594, skriver Tycho Brahe sin 600 rader långa elegi ”Urania Titani”, (”Urania skriver till Titan”). Även denna dikt är formulerad som ett brev. Den här gången är det Urania som skriver.

Förebilden var Ovidius diktsamling Heroides, i vilken femton kvinnor från den grekisk-romerska mytologin skriver brev till sina älskade. Något sätter käpparna i hjulet för en fungerande relation, vilket kvinnorna beklagar i sina långa brev. Penelope vädjar till Odysseus att komma tillbaka från kriget och ta sitt ansvar för hem och familj. Dido bönfaller Aeneas att strunta i sitt uppdrag att grunda ett nytt rike och istället stanna hos henne i Karthago. Medea sörjer att Jason har lämnat henne för en annan. Och så vidare. (Den danske latinisten Peter Zeeberg har i sin bok Tycho Brahes Urania Titani. Et digt om Sophie Brahe (1994) nogsamt gått igenom alla allusioner till Ovidius verk.)

I Tycho Brahes dikt är Urania arg på Titan för att han är borta från henne. Hon ber honom att komma hem från sin långa frånvaro. Hon är trött på att vänta och misstänker att han har träffat någon annan. Hon uttrycker sin längtan och ängslan och beskyller sin älskare för nonchalans och för att intressera sig mer för alkemi än för henne. Det är uppenbart att det handlar om Sophie och Erik. Deras namn förekommer i sina latiniserade former Sophia och Ericus, växelvis med Urania och Titan. Eriks alter ego Titan syftar på titanerna, urvarelser i den grekiska mytologin och söner till himmelsguden Uranos. (Grundämnet titan var ännu inte upptäckt, ej heller Saturnus måne Titan.) Vid tidpunkten för diktens tillkomst var Erik verkligen frånvarande, då han av ekonomiska skäl hade lämnat landet för att resa till Tyskland.

Det var inte ovanligt att medlemmar av samtidens italienska akademier tilltalade varandra med mytologiska namn. Det är en tradition som Brahe och hans vänkrets tar efter. Tidigare i sin diktning har Brahe använt deras riktiga namn. Nu, däremot, tycks tiden vara kommen för honom att introducera familjemedlemmarna i sitt mytologiska projekt.

Urania-Sophie berättar att hon tilldelats namnet Urania av Apollo och att samme gud har givit sitt eget namn åt sin gunstling Tycho. Tycho identifierar sig alltså med Apollo – och vilken gud kunde passa bättre än personifikationen av ljus, sol, poesi och vetenskap? Därtill kommer att Apollo är siarkonstens gud, en konst som Brahe utövar när han genom Urania-Sophie ställer horoskop över Sophie, Erik, Tycho och Tage, Sophies son från det tidigare äktenskapet.

Att en renässansastronom sysslar med horoskop är inget konstigt, eftersom astronomi och astrologi vid den här tiden betraktades som samma vetenskap. Den omständighet att stjärntecken och planeter har hämtat sina namn från den grekiska mytologin gör att astrologin passar utmärkt in i Brahes litterära projekt; det gör det hela än mer lekfullt men också mer mångbottnat. Människorna på Uraniborg befinner sig i ett sammanhängande system med gudarna och universum. Planeternas position och deras rörelser utövar en direkt påverkan på Eriks och Sophies förhållande.

I dikten berättas att Solen avslöjade kärleksaffären mellan Mars och Venus, en allusion på berättelsen om den förbjudna kärleksförbindelsen mellan Mars (grekernas Ares) och Venus (grekernas Afrodite), beskriven av Homeros i Odysséen. Hos Homeros representeras Solen av Helios, men i en annan tradition är det Apollo. Kommentaren är möjligen en referens till att Brahe upptäckte Sophies och Eriks kärlek medan Sophie ännu var gift med Otte Thott.

Populärt

Tusen elever säger ifrån

Tanja Bergkvist om en skola där eleverna, inte lärarna, bestämmer.

Varför denna långa, och bitvis intima, dikt i systerns namn? Det kan tyckas en smula opassande. Men med sin ovidianska imitation ställer sig diktaren Tycho Brahe i direkt förbindelse med sin poetiska förebild. Tanken är, tror jag, att Urania-Sophie skall få samma status som Penelope, Dido och andra litterära hjältinnor som Ovidius skriver om. Brahe tar det till och med ett steg längre, för Urania är ingen vanlig hjältinna – hon är gudinna. Sophie tycks förkroppsliga idén om Urania. Det är som om Urania efter sina tillfälliga besök nu verkligen har slagit sig ned i sitt nya hem på ön Ven, i Sophies kropp.

Tycho Brahe ger sig in i en intellektuell lek där han målar upp en paracelsisk värld. I denna förening av verklighet, mytologi, vetenskap och poesi märks en gradvis utveckling. Som ung man upptäckte Tycho en stjärna – och sågs som gudarnas stjärna. Han utsågs till sin vetenskapliga mission av Apollo genom Urania och blev slutligen själv en ny Apollo. Genom Tychos försorg fick Urania tillbaka sin ära. Från att ha varit Uranias elev avancerade han till att bli hennes mästare och gav den rotlösa och förbisedda musan ett hem på Ven, den ö som han hade fått som belöning av henne. I dikten till Niels Kaas kunde Urania läsa Tychos tankar. Senare, i ”Urania Titani”, gjorde Tycho detsamma med Urania-Sophie, då han steg in i hennes medvetande och skrev en lång dikt utifrån hennes perspektiv.

Urania och Apollo, som såg den unge astronomens talang, har inkarnerat i Tycho och hans syster. De är i besittning av insikter i universums mysterier, som annars är dolda för vanliga människor. (Namnen Apollo, Urania och Titan användes också i brev mellan Tycho, Sophie and Erik.)

Ven och dess slott Uraniborg har blivit ett nytt Helikon med Apollo-Tycho som dess föreståndare. När Tycho Brahe uppförde sitt forskningscentrum på Ven var hans vision att det skulle bli ett nytt Parnassos, där musorna vistades. Så hette också slottets bibliotek Musaeum, musornas plats, och taket pryddes av en vindflöjel föreställande Pegasus, den bevingade häst som höll till på Helikon och som både har hamnat på himlen som stjärnbild och blivit en symbol för skaldekonst och inspiration.

Tycho har uppnått det främsta och yppersta målet för människan genom ”att ha underkastat himlarymden med hjälp av sitt intellekt”, ÆtheraqueIngeniosupposuissesuo. Han och hans familj är ”lika de upphöjda gudarna”. Processen startade i och med att Urania lämnade sin gudom, sin numen, inom honom. Det var ett ögonblick med bibliska pretentioner, med element som uppenbarelse, himmelsfärd och tankeläsande. Tycho är utvald av himlen att utforska densamma.

Brahe väver en gobeläng av mytologi, astrologi och astronomi i sitt Uraniborg på Ven. Grekiskt och romerskt arv integreras med arbete och privatliv. Gränserna mellan verklighet och fiktion, människor och gudar är flytande. Denna färgsprakande gobeläng återspeglar renässansens och Paracelsus idé om makrokosmos, där Människan, i sig själv en mikrokosmos, är placerad i centrum av en gudomlig helhet och samverkar med hela universum, ett universum som är fullt av symboler där allt hänger samman.

I centrum placerar Tycho Brahe sig själv. Han är huvudperson i sitt eget världsdrama, han är solen i sin egen kosmologi – allt på den lilla ön Ven i Öresund.

Martina Björk

Fil dr i latin vid Lunds universitet.

Mer från Martina Björk

Läs vidare