Vasajubel förr och nu

Carl Larssons väggmålning: Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523. FOTO: MICHAEL VAN GEYT / TT

500-årsjubileet av Gustav Vasa har inte mötts av någon större entusiasm. Historien visar att det har gått upp och ned med intresset under århundradena.

I år är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs den 6 juni 1523. Valet skedde efter flera års uppror och krig mot unionskungen Kristian II. Händelseförloppet är nog fortfarande bekant för många svenskar genom till exempel sådana evenemang som Vasaloppet som återkopplar till en händelse under upprorsåren. Det var 1521 som den unge adelsmannen Gustav Eriksson Vasa begav sig till Dalarna för att söka stöd för sin resning mot kungen. Enligt berättelserna jagades han av kungens soldater och gav sig iväg på en vådlig skidfärd som slutade i Sälen där han, upphunnen av två dalkarlar, vände tillbaka till Mora.

Årtalen 1521 och 1523 är intressanta eftersom de båda har använts när kungen har firats. I år är det just kungavalet 1523 som står i centrum, kanske på grund av pandemin som hindrade ett jubileum 2021, men kanske också därför att vår nuvarande regent Carl XVI Gustaf firar 50 år på tronen.

”I början av 1900-talet hade Gustav Vasa blivit en landsfader som hyllades runtom i riket.”

500-årsjubileet har dock inte mött riktigt lika stor entusiasm som när man firade 400 år av samma händelser. Något storskaligt firande i statlig regi har inte dragits igång utan regeringen uttryckte för några år sedan en allmän rekommendation att detta var något som kulturarvsmyndigheterna fick ta hand om. Det har resulterat i att några uppmärksammar jubileet, men de flesta inte. En privat initiativtagare, som kommer att genomföra ett återskapande av intåget i Stockholm midsommaren 1523, har i en debattartikel beklagat detta ointresse. Även om artikeln är lite överdriven för att understryka poängen, så fångar den ändå en grundläggande känsla kring jubileet.

Något statligt sammanhållet firande har inte dragits igång, om man jämför till exempel med Märkesåret 1809 som var ett rege­ringsprojekt för att markera 200-årsminnet av att Sverige och Finland 1809 gick skilda vägar efter 600 år. På samma sätt fick Sveriges riksdags demokratijubileum Fira demokratin!, som genomförde 2018-2022 stor uppmärksamhet. Avsikten med min artikel är inte att beklaga bristen på firande i år, utan snarare att fundera över hur man hyllat Gustav Vasa vid tidigare tillfällen, och varför det inte är så omfattande den här gången. Jag gör inte anspråk på att ha svaret på den frågan, men hoppas kunna väcka några funderingar hos läsaren. När årets firande är till ända blir det dags för forskarna att analysera hur jubileet egentligen gestaltade sig och vad som firades.

Att Gustav Vasa har firats många gånger är naturligtvis inte så förvånande. Det första stora jubileet hölls faktiskt redan 1621. I slutet av 1620 tillkännagavs att man skulle fira att Gustav Vasa blivit vald till dalkarlarnas hövitsman 1521och att firandet skulle gå av stapeln under tre månader. Det var således händelserna 1521 som stod i centrum, och inte kungavalet 1523, och detta blev normerande även för kommande jubileer. Firandet skulle gälla både den politiska och den religiösa händelseutvecklingen, med betoning på den senare.

IGustav II Adolfs förordning som förkunnade jubelfesten får man veta vem det är som ska firas: ”hjälten i helig åminnelse, Gustaf I, Sveriges Konung, som djärvt och lyckosamt grep sig an verket och den 21 januari 1521 började befria det förtryckta fäderneslandet genom att fördriva tyrannen kung Christian II.” Valet att högtidlighålla 1521 är begripligt i denna politiska kontext, men det blir lite svårare att förstå den andra delen av förordningens förklaring: ”Gud använde vår förutnämnde farfar som ett redskap att rensa bort det papistiska mörkret ur landet”. Det är Carl Axel Aurelius som i sin utmärkta bok Luther i Sverige (2015) har beskrivit detta. Att lyfta fram 1521 som ett viktigt årtal i reformationens historia i Sverige kan tyckas lite märkligt med tanke på att det var på riksdagen i Västerås 1527 som de första besluten togs att bryta med katolska kyrkan.

Ännu märkligare blir det när man blickar ut över det protestantiska Europa och det firande av reformationen som genomfördes på många håll. I augusti 1617 hade ett flertal furstar tagit initiativ till ett gemensamt protestantiskt firande av 100-årsminnet av att Luther spikade upp sina teser i Wittenberg den 31 oktober 1517. Firandet sågs som ett sätt att ena den protestantiska världen och man var därför angelägen om att så många länder som möjligt skulle delta. Ett land som nappade på detta var Danmark där ett predikotätt firande genomfördes.

Kyrkan i Sverige kan knappast ha varit omedveten om dessa händelser, men man valde att ställa sig utanför med argumentet att Sverige hade en särskild väg. Rubriken för det svenska firandet 1621 var ”Sverige, känn dig själv” (Suecia gnothi seauton). Man menade att Sverige inte ska bry sig så mycket om vad som görs i andra länder: ”icke så nyfiket efterfråga, vad som tilldrar sig i främmande land som fastmer att noga ge akt på det som angår oss.” Sverige hade en egen historia och i den historien var Gustav Vasa minst lika viktig som Luther. Gustav Vasa lyfts fram som en inspirerad gudsman och beskrivs på liknande sätt som Luther beskrevs i jubileerna på kontinenten 1617. Man bytte helt ogenerat ut Lu­ther mot Gustav Vasa.

Det var Gustav II Adolf som tagit initiativ till jubelfesten 1621. Sverige var då en militärmakt på uppåtgående och det är inte långsökt att se detta jubileum i ljuset av Gustav II Adolfs utrikes­politiska ambitioner. På samma sätt som hans farfar varit ett redskap mot det påviska mörkret ville också Gustav II Adolf vara det. Lejonet från Norden hade börjat vässa sina klor.

Hundra år senare var det inte en stormakt på uppgång utan snarare på nedgång som samlade sig till jubileum. Återigen valde Sverige att gå sin egen väg och fira Gustav Vasa 1721 snarare än Luther 1717. Men valet var inte lika självklart den här gången.

När det 1717 var dags att fira 200-årsminnet av Luthers reformation samlade sig de evangelisk-lutherska kyrkor­na i Europa till ännu ett gemensamt jubileum. Ledande teologer hörde av sig till sina svenska kolleger och uppmanade Svenska kyrkan att ansluta sig till firandet. De första signalerna från Sverige var positiva och man kontaktade Karl XII som också ställde sig positiv med reservationen att man först måste kontrollera hur man firat hundra år tidigare. I ledande kretsar viss­te man uppenbarligen inte att Sverige inte deltagit i firandet 1617. Efter kontroll i Riksarkivet fick kungen klart för sig att jubileet firats först 1621 och då beslöt han att välja 1721 istället för 1717.

Lund och Uppsala skulle ansvara för firandet och rektorerna vid de två universiteten skickade ut inbjudningar som var lite olika formulerade. I inbjudan från Uppsala fick Luther en mer framträdande ställning än vid jubileet 1621, medan rektorn vid Lunds universitet lyfte fram Gustav Vasa på Luthers bekostnad. Firandet bestod till största delen av predikningar på dessa teman. På samma sätt som 1621 var steget inte långt mellan Luther och Gustav Vasa, och även Gustav II Adolf. De omtalades i liknande ordalag och hade liknande roll i historien.

Vid detta tillfälle utgavs ett minnesmynt med den regerande kungen Fredrik I på ena sidan och Gustav Vasa och Gustav II Adolf på den andra. Texten lydde ”Till minne av frihetens och religionens återvinnande”, ett betonande både av den politiska och av den religiösa betydelsen av jubelfesten.

Trots att jublet 1721 kanske var lite avslaget, jämfört med 1621 i alla fall, så blev inte detta finalen på hyllandet av Gustav Vasa, utan snarare tvärtom. Under 1700-talet ökade intresset för kungen och han uppmärksammades på olika sätt. Ett exempel på det ökade intresset var den staty som uppfördes på Riddarhustorget. Det var den första kungastatyn som restes i Sverige och det var adeln som tagit initiativet. Adelsståndet ville hylla adelsmannen som blev kung och uppdrog åt den franska bildhuggaren Pierre Hubert L’Archevêque att utföra statyn. Arbetet drog ut på tiden och när statyn äntligen var färdig hade frihetstiden övergått i det gustavianska enväldet. Gustav III såg genast en möjlighet att styra om det hela från adelns hyllning av en kung ur de egna leden, till en hyllning av hans egen far Adolf Fredrik som blev svensk kung den 23 juni 1743. Genom den ”anmärkningsvärda slump” att detta var samma datum som Gustav Vasa intågade i Stockholm 1523 kunde kopplingen göras mellan fadern och Gustav Vasa, som dessutom var släkt på långt håll.

Denna anmärkningsvärda slump var knappast någon slump alls utan ett medvetet drag att koppla sin egen ätt till historierna om Gustav Vasa. Det är nog inte särskilt vågat att påstå att huvudmotivet bakom Gustav III:s hyllande av Gustav Vasa var att koppla ihop sig själv med 1500-talets frihetshjälte. Här spelade namnlikheten en stor roll. För Gustav III var namnkopplingen mellan honom själv och de två tidigare Gustaverna, Gustav Vasa och Gustav II Adolf, central i hans tänkande och retorik.

Kulmen på 1700-talets intresse för Gustav Vasa och för Gustav III:s hyllningar av honom var operan Gustaf Wasa som hade premiär 1786. Gustav III var på många sätt delaktig i tillkomsten och ville med detta verk skapa en svensk nationalopera. Handlingen kretsar kring slutbataljen mellan Gustav Vasa och kung Kristian i befrielsekriget. Fokus ligger på den politiska och militära kampen, och intressant är att den religiösa aspekten är helt frånvarande. Den Gustav Vasa som hyllades vid jubelfesterna 1621 och 1721, som ”Guds redskap” för att genomföra reformationen finns inte alls närvarande i operan. Transformationen från religiös befriare till politisk skedde under 1700-talet och det var därefter den politiska befrielsehjälten som kom att dominera i bilden av kungen.

Gustav III och hans opera har spelat en inte betydlig roll för det ökade intresset för Gustav Vasa från slutet av 1700-talet. Det är ingen tvekan om att Gustav III betydde mycket för Vasaminnet. Han eldade på ett intresse som redan fanns, men som tack vare operakonsten nådde ut i sång och musik och slog an en sträng hos det svenska folket. Särskilt arian ”Ädla skuggor – vördade fäder” nådde ut i både slott och koja och har ibland kallats för en andra nationalsång.

Intresset för Gustav Vasa överlevde de politiska omvälvningarna i början av 1800-talet. Även den nya kungadynastin Bernadotte inkorporerade till exempel operan Gustaf Wasa i sin retoriska repertoar. För Karl XIV Johan var det viktigt att rycka minnet av Gustav Vasa ur gustavianernas händer. Operan kom väl till pass i Bernadotternas historieprojekt. Det är signifikant att samma dag, den 5 november 1810, som Karl Johan på Stockholms slott adopterades av Karl XIII och därmed blev Sveriges kronprins, gavs en föreställning av Gustaf Wasa på Kungliga teatern.

Att förankra sig i historien och samtidigt säkra framtiden var viktiga projekt som Karl XIV Johan gav sig på tidigt. Det historiska tillfredsställdes med många olika åtgärder varav en staty över adoptivfadern och företrädaren Karl XIII var en av de viktigare. Att säkra dynastins fortlevnad var centralt och handlade till stor del om att hitta en lämplig brud åt sonen kronprins Oscar. Dessa frågor upptog Karl XIV Johan vid denna tid och det är möjligt att firandet av Gustav Vasa inte stod allra högst på prioritetslistan. Det är i alla fall svårt att hitta spår efter några större festligheter 1821. När det nu var dags för 300-årsjubileet både för Luther och Gustav Vasa hade man också för första gången i Sverige separerat dessa två gestalter.

För första gången fick nu Luther inta huvudrollen i sitt eget jubileum. Efter förfrågningar från den danska kyrkan meddelades att man i Sverige skulle fira Luther den 31 oktober 1817, som man gjorde i andra luthersk-evangeliska länder. Dock tycks man inte riktigt ha varit på det klara med varför Sverige valt ett annat år än i andra lutherska länder. Det framhölls att det var Luthers framträdande inför kejsaren i Worms 1521 som hade högtidlighållits i Sverige. Detta var ju inte alls fallet som framgått ovan.

Populärt

Authority Keeps Power in Check

That one, as so often in British culture, lashes out at the powers that be does not necessarily mean that one wants to tear down all free and historical authorities. On the contrary, this is needed to balance the power.

Lutherjubileet firades stort framförallt i huvudstaden men även i Uppsala och Lund. I Uppsala höll historieprofessorn Erik Gustaf Geijer det stora talet vid firandet och där fanns Gustav Vasa med på ett hörn. Han kallas ” Hjelte, Befriare, Fader ” och det framhölls att han ”bröt vårt dubbla ok, ej endast främlingarnas tyranni, utan ock de bojor, vari oss vantron bundit”.

Däremot tycks inte Gustav Vasa själv ha blivit särskilt mycket firad på 1820-talet. Det slogs ett mynt, en riksdaler, för att hylla tillfället. Myntet hade likheter med det mynt som tagits fram 1721 och det är uppenbart att man haft detta som förlaga. På ena sidan finns en bild av den regerande kungen Karl XIV Johan och på den andra finns kungarna Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Fredrik I. Den sistnämnde kanske är lite förvånande, men han fanns med på myntet 1721 och fick därför en plats även denna gång.

1921 firades ännu en jubelfest till Gustav Vasas ära. Kanske den mest omfattande vad gäller antalet aktiviteter och deltagare. I tidningarna rapporterades om en mängd evenemang och till och med i de svenska tidningarna i USA kunde man läsa om firandet. Här kan bara några exempel ges på det myckna hyllandet.

INordiska museets stora hall genomfördes Stockholmsregementenas firande av kungen den 21 januari, vilken kallas Gustav Vasa-dagen. 500 man från Göta livgarde marscherade framför Milles staty av Gustav Vasa, det spelades musik och hölls högtidstal. Därefter var det Svea livgardes tur och så fortsatte firandet med regemente efter regemente.

Eleverna i Stockholms folkskolor kunde glädja sig åt att få ledigt på Gustav Vasa-dagen och även i läroverken fick man några timmars ledigt efter att först ha hyllat kungen med föredrag, sång och musik. Studentkårerna i Stockholm samlades vid Tekniska högskolan och lyssnade på tal och ”fosterländska sångnummer” framförda av Stockholms studentsångarförbund. Det kyrkliga högtidlighållandet genomfördes söndagen den 23 januari, enligt föreskrift från ecklesiastikdepartementet. I Dalarna firades stort bland annat med en särskild kantat tonsatt av Hugo Alfvén.

I början av 1900-talet hade Gustav Vasa blivit en landsfader som hyllades runtom i riket. Man kan fråga sig varför ett så omfattande firande genomfördes? Frågan är inte helt lätt att besvara. Kanske var det ett utslag av den storsvenska vurmen som hållit landet i ett fast grepp under lång tid. Bara några år tidigare hade Karl XII:s död 1718 stått i centrum för ett omfattande högtidlighållande. Att fira 1500-talets frihetshjälte var nog ganska självklart men detta blev troligen ett av de sista omfattande Gustav Vasa-jubileerna.

Hundra år senare är det inte många som vill fira Gustav Vasa eller några gamla kungar överhuvudtaget. Man kan ställa sig frågan om det innebär att jubileer blir överflödiga? Jag tycker inte det. Att minnas Gustav Vasa 500 år innebär inte nödvändigt att oreserverat ställa sig bakom det han gjorde eller det samhälle han skapade. Istället är det ett utmärkt tillfälle att sprida kunskap om kungen och hans gärning, i stort och smått, både positivt och negativt, framgångar och misslyckanden.

Åsa Karlsson

Fil dr i historia och huvudredaktör för Svenskt biografiskt lexikon.

Mer från Åsa Karlsson

Läs vidare