Det är också benämningen för en fransk hovceremoni, där kungen stiger upp, tvättas, och kläs inför en imponerad publik av prinsar, hovfolk och tjänare. Fransmännen har känsla för det här med ceremonier, och finns det någon del av livet där de följer preussisk ordning så är det här. Så uppstigningen följde ett strikt reglemente, och publiken en viss ordning, närmare bestämt en sorts kö, men inte byggd på kronologi och egalitära ideal, utan strukturerad utifrån social status. Finast gick först.

Franska revolutionen avskaffade i sin revolutionära nit le lever, men vissa saker avrättas inte så lätt. Uppstigningens anda överlevde i högsta grad i fransk politik, med dess scenografi av guld, glans och bugande hovmän. Den franske kungen må numera vara folkvald president, men han är fortfarande kung. Man kan förstå att Sveriges statsminister såg sig manad att skicka sin utskällda kulturmanual till Emmanuel Macron inför statsbesöket i Sverige.

Här, i världens modernaste land, får vi gå längre fram i historien för att finna en miljö som fångar den politiska kulturens kärna. Kanske Olof Palme när han leker med sina barn framför radhuset i Vällingby, gråtonat smakfullt och byggt på modernitet och grönområden. Där lyser de gloriösa uppstigningarna med sin frånvaro.

Det går säkert att finna mängder av illust­ra influerare som håller sina lever på nätet för att räkna likes och sprida fruktjuice över landet, men den som är folkvald bör undvika excesser, åtminstone om vederbörande vill förbli folkvald.

Hur provocerande det är med minsta glimt av glans i politiken har statsministerns diverse livsstilsval påmint oss om under senare tid. Den som trott att globaliseringens individualism och Satsa på dig själv-­ideologi slutgiltigt slagit sina klor i det svenska kynnet får tro om. Internet och schlagerfestivaler må vara överfulla av narcissistiska Jagjagjag, men det är bara brus på ytan. Det är i synen på den politiska makten som den verkliga kulturen framträder, präglad som den är av pietism och barkbröd.

Vem tror statsministern egentligen att han är? Ställa till med fest i tjänstebostaden bara för att han fyller 60 år – mitt i lågkonjunktur och (svensk) Natokris? När det framkom att den oerhört luxuösa festen möjligen inte varit fullt så luxuös utan att det gästerna undfägnats med var engelsk konfekt (?!) och alkoholfri cider, löd kritikens upprörda svar att besökarna iakttagits bära eleganta kläder.

Efter oss syndafloden – som Madame de Pompadour inte skulle ha sagt, i alla fall inte om engelsk konfekt och alkoholfri cider. Och nyheten att det upphittats kokain­ på flera partikanslier i riksdagen kunde lugnt flyga under radarn, eftersom statsministerns (eventuellt) alkoholfria minglande tog allt syre, det slutgiltiga beviset på att kokain­ förlorat sin air av glamour och numera andas gängvåld och annan socialrealism. Rien à voir!

Inte nog med kalaset. Statsministern har också rest till fjärran länder på det sydliga halvklotet för att fira födelsedag med sin familj. Han har ut­ökat sitt gym, samtidigt som regeringskansliets­ personal blir av med sina löpband. Han har dessutom inhandlat inredningsdetaljer på Svenskt Tenn.

Svenskt Tenn är höjden av lyx i Sverige – det må vara färggladare än Norrgavel, och dyrare än det mesta, men deras linnetyger och bekväma fåtöljer är ändå eoner från lyxen i de franska kungarnas sidentapeter och guldbelagda sänghimlar – på inredningens område överlevde Louis seize-stil sannerligen revolutionen, och det är den typen av överflöd som inreder både presidentens och premiär­ministerns frans­ka palats, med chict moderna, lika dyrbara, accenter.

Möjligen var det alltså dessa erfarenheter som låg bakom statsministerns välkomsthälsning inför Macrons statsbesök i januari? Klaga inte på vädret – födelsedagsfira hemma i snön! Fika med kanelbullar – mingla inte med engelsk konfekt! Behåll din plats i kön – även till gymmet!

Men en punkt glömde Ulf Kristersson ändå på sin lista, den viktigaste: Tro inte att du är någon – särskilt inte om du är statsminister!