Washington den 16 juli 2019. Pascale Warda och jag tog en paus mellan alla sessioner på konferensen om religiös förföljelse som det amerikanska utrikesdepartementet hade bjudit in oss till. Sju år hade gått sedan vi senast träffades. Hon hade hunnit bli beskjuten flera gånger, fått sina livvakter dödade, varit minister och blivit av med posten. Hon hade bevittnat sunnitiska al-Qaidas och den shiitiska mahdimilisens uppkomst och fall och nu senast sunnitiska IS krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Hon är kristen, assyrier/syrian, bosatt i Bagdad och en aktivist av rang. En timme före vår kaffepaus hade hon och hennes man William Warda just mottagit ett prestigefyllt pris av utrikesminister Mike Pompeo. De belönades för sitt biståndsarbete och för sin enorma dokumentation av IS övergrepp på Iraks urbefolkningar. De är bland de viktigaste aktörerna i dokumentationen av ett folkmord på kristna och yazidier.

Jag frågade Pascale Warda om hon hade kontakt med Jacklin, en av de kristna kvinnor som kidnappades och såldes – 18 gånger. Jacklin var gisslan i en av IS-topparnas hem och hennes vittnesmål är viktigt. Jag hade också ganska nyligen åter intervjuat Rita, en annan kristen kvinna som kidnappats och sålts flera gånger och ville jämföra de båda kvinnornas uppgifter. Pascale Warda svarade att hon och Jacklin hade pratat senast för någon vecka sedan.

Men hon vill höra mer om min organisation ADFA (A Demand For Action) och om de flyktingar vi träffar i Libanon. Hon gick igenom stad för stad, från söder till norr i Syrien, detsamma för Irak. Hon ville veta om vi i vårt register över flyktingar har personer som varit kidnappade från städer som Qaryatayin, Homs, Aleppo, Deir el-Zor, Rasel-ayn, Qamishli och Khabour. Det har vi.

Vi känner människorna, offren för terrordåden. De som lyckades överleva och fly. Jag berättade för Pascale Warda om mamman till en av de unga männen som sköts inför IS kameror, ett av alla de videoklipp som blev en nyhet världen över. Henne träffade jag senast för några veckor sedan. Jag redogjorde för dem som kidnappades i nordöstra Syrien, de från mellersta delarna av landet – människor, familjer, barn och föräldrar som det har rapporterats om – som vore de siffror och inget annat. Vid tiden för konferensen The Ministerial on Religious Freedom som Pascale Warda och jag var på i Washington släppte Storbritanniens utrikesminister Jeremy Hunt en rapport om förföljelserna av kristna i världen. Det handlar om uppskattningsvis 230 miljoner.

I rapporten hävdas att det före Saddam Husseins regims fall fanns 1,5 miljoner kristna assyrier/syrianer/kaldéer och armenier i Irak. Idag uppges de vara färre än 120 000.

Innan kriget i Syrien bröt ut ska enligt brittiska UD:s rapport 1,7 miljoner kristna ha befunnit sig i landet. Idag beräknas 450 000 vara kvar. Och flykten fortsätter. Den 11 juli i år attackerades en kyrka i Syrien. Några dagar senare hittades den 60-åriga armeniska lärarinnan Suzan Dir Kirkours kropp. Hon hade kidnappats, våldtagits och sedan stenats. Hon var en av de sista kristna i Yacoubiyeh, en stad i provinsen Idlib i Syrien.

Under påsken i år delade ADFA i Beirut ut över trettio ton mat. Vi tog med oss volontärer från länder som Sverige och Tyskland.

En vän till mig från USA, Richard Zoumalan som är plastikkirurg i Kalifornien, var en av dem. Under resorna brukar vi besöka flyktingar, speciellt de som har det svårast, som inte har någonstans att bo eller till exempel behöver akut sjukvård men inte har råd. Under ett möte var vi hemma hos en kristen familj från Hassake i nordöstra Syrien som hade kidnappats av IS. Zoumalan försökte att hålla tillbaka tårarna medan barnen berättade om sin tid som gisslan hos världens mest brutala terrororganisation. Det gick inte. Han bröt ihop och barnen var tvungna att trösta honom. Själv satt jag och tänkte mest på logistik. Var skulle vi hitta en bostad åt dem som inte kostade för mycket?

Vi besökte sedan en familj som flydde från IS brutalitet i Mosul i Irak under sommaren 2014. De fick tre val: konvertera till islam, fly eller dö. IS hade målat bokstaven N för Nasrani på arabiska, kristen på svenska, på alla byggnader, affärer och lägenheter och hus som ägdes av kristna. Det blev omöjligt att stanna kvar. De flydde, hals över huvud i bara kläderna för att rädda sina två söner. IS tog allt annat.

Medan mamman, Salwa, berättade för oss om hur de tog sig ända till Turkiet och betalade stora summor som de hade lånat av anhöriga världen över för att smugglas vidare till Grekland. De gick till fots i tre mil och kröp sedan i ytterligare sju kilometer. När de kom fram till vattnet visade det sig att båten var en liten gummibåt på ungefär 16 kvadratmeter. I den skulle 20 personer smugglas.

Den irakiska familjen och två familjer till vägrade. De var rädda för att båten skulle sjunka och att deras barn skulle drunkna. En av smugglarna riktade en pistol mot dem. Antingen skulle de följa med eller också skulle han skjuta barnen. En av flyktingarna lyckades övermanna honom. Uday, pappan, tog den ena sonen på ryggen och den andra i handen och viskade till Salwa att springa.

Av rädsla för att bli tagna av den turkiska gränspolisen som de hade hört skulle vara mycket brutal mot irakier och för att inte smugglarna skulle hitta dem stannade de en hel vecka i skogen. De sista dagarna åt de gräs. Den yngsta pojken blev mycket sjuk och slutade andas. Medan Salwa och Uday berättade kunde Zoumalan inte hålla tillbaka tårarna och gick ut.

I bilen på väg till nästa familj sade jag åt honom att han inte längre fick följa med. Att han inte kunde hantera situationen professionellt. Upprört vräkte han ur sig att jag anammat ondskan, att min hjärna var avstängd och att jag inte fungerade som en normal person. Dagen efter försökte jag att se på saken med hans ögon: någon som aldrig mött misär tidigare, som inte träffat krigsoffer och definitivt inte överlevare av folkmord. Han sade att varje flykting vi träffade var en hel roman eller långfilm. Han hade förstås rätt.

Sex veckor senare var jag tillbaka i Libanon. Jag hade bytt Zoumalans ögon mot en kameralins. De senaste åren hade jag, tillsammans med kolleger, dock ägnat mig mer åt att vara flyktingarnas röst i ADFA:s lobbyarbete och genom att samla pengar till mat och annat nödvändigt. Nu hade vi rekryterat den libanesiske filmmakaren Elyas Salameh till att hjälpa oss med filmen som fick arbetsnamnet ”Limbo”. Flyktingar som varken kan återvända eller har en framtid någon annanstans är som i limbo.

Irak invaderades av USA och dess allierade i mars 2003. I september samma år började kristna att kidnappas. De som inte betalade lösesumma för att få hem sina anhöriga fick tillbaka dem i en påse, ibland i fem delar. Hundratals kyrkor attackerades, många gånger under pågående gudstjänst. Präster, nunnor och biskopar kidnappades eller mejades ned. Yazidier och mandéer, och kakaer som också är icke-muslimska urbefolkningar, attackerades även de, på samma brutala sätt.

Men det gick knappt att nå fram till medier eller politiker. Vetskapen om utdrivningen av icke-muslimer och moderata muslimer var för svår att förstå eller vilja ta in.

Under sommaren 2014 bröt så folkmordet ut, miljoner människor drevs på flykt, hela städer och provinser tömdes på sin befolkning. IS skröt om sina illdåd, stoltserade med slakt av icke-muslimer men också av shiiter och andra muslimer som inte följde IS doktriner. De tog sexslavar och sålde dem till varandra på marknader eller via sociala medier. De slängde homosexuella från skyskrapor och högg av fingrar som luktade cigarretter. Över stora delar av Irak och Syrien som de lyckades ta över tog allt svart tyg slut. Kvinnor tvingades klä sig i niqab så att bara ögonen syntes. Om minsta lilla kroppsdel syntes straffades kvinnan med offentlig piskning. Huvuden av icke-muslimer och muslimer sattes upp på pålar. Ibland gavs huvuden till småpojkar så att de kunde spela fotboll med dem.

Allt det här hade jag normaliserat i min hjärna, inte för att det är normalt, inte för att det inte är ondskefullt utan för att kunna fungera, för att inte hamna på psyket. Min organisation bidrog till att folkmordet erkändes i FN, i den amerikanska kongressen, i Europaparlamentet och i det brittiska parlamentet. Vi bidrog till att det stoppades. Men offer och överlevare är långt ifrån i säkerhet eller trygghet.

Åter till Libanon och filmproduktionen. Vi började med att filma barn. Barn som varit kidnappade, som tvingats bevittna brott mot mänskligheten. Övergreppen var så pass fruktansvärda att jag inte ens vill skriva om dem. De barn vi intervjuat behöver alla terapi, professionell hjälp för att bearbeta vad de har upplevt. Men någon sådan får de inte. En stor del av dem har inte ens gått i skola på flera år.

De flesta kristna flyr till Libanon eftersom landet fortfarande har en stor andel kristen befolkning. Men ingen av dem vill eller kan stanna där. De kan inte söka asyl. De är inte ens registrerade och måste ta sig vidare.

Jag tittade 14-åriga Fadi i ögonen. Han hade inte gått i skolan på fyra år. Hans föräldrar var med om en arrangerad bilolycka i Bagdad när han bara var fyra år gammal. Pappan omkom, mamman blev förlamad från midjan och ned. Fadi har, sedan han och mamman lyckades fly till Libanon, tagit hand om henne. Han tvättar, städar, lagar mat och byter på sin mamma.

Någon timme senare intervjuade vi Yohanen som hade kidnappats av IS tillsammans med hela sin familj. Han vill helst inte prata om sina erfarenheter men när jag frågade om hans kusin som kidnappades lyser han upp. Han ville berätta hur han och andra barn försökte stoppa IS-kommendanten från att ”stjäla” henne. Hon heter Claudia och var 14 år när terroristen ”blev kär i henne” och ”stal” henne. Yohanen är 16 år, när han kidnappades var han 11. Stolt berättar han att han inte var rädd för terroristerna – han måste ju skydda sina systrar som då var 9 och 3 år gamla. Yohanens familj lyckades undkomma IS med livet i behåll, då man betalade stora belopp i lösesumma för dem. Vi intervjuade barn efter barn: barnsoldaterna, slavarbetarna …

Efter ett par dagar insåg vi att vi inte kunde exploatera barnen, oavsett föräldrarnas samtycke. De befann sig ju i en trängd situation. De var papperslösa flyktingar i Libanon och de ville ut. De försökte skaffa visum till Kanada eller Australien och trodde att filmen kanske kunde hjälpa dem.

Vi bestämde oss för att istället inrikta oss på mödrarna och deras kamp för att rädda sina barn till ett drägligare liv. De allra flesta ville inte låta sig intervjuas. Vissa har barn eller andra anhöriga som fortfarande är kidnappade. Vissa är försvunna och i andra fall försöker familjerna köpa loss dem från terroristerna. De är också rädda för att terrorister i Libanon ska hitta dem och åter plåga dem. Andra är till och med rädda för att IS ska hitta dem i väst. De känner andra som i Tyskland, Sverige och Kanada har mött sina förövare, islamister som följt med i flyktingvågen.

Men Salwa, Lina, Sousou, Feryal, Iptisam och Wardiya som alla har genomgått ofattbara upplevelser är med, med både namn och bild.