VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Londons atenska guldålder

Av Boris Johnson

Demokrati och konkurrens gör London till världens mest attraktiva stad. Här lever det bästa av det antika Greklands anda vidare.

Jag förspillde min ungdom. Under den period då de flesta normala ungdomar spelade Grand Theft Auto eller upptäckte tio intressanta uppgifter om Pamela Anderson är jag rädd för att jag på egen hand – runt 13 år gammal – brukade ta tunnelbanan och besöka British Museum.

Jag gick omkring bland egyptierna med katthuvud och babylonierna med klöv- fot och assyrierna med skrivmaskinsskägg och alla de andra barbariska och skrattretande gudomligheterna från Främre Orienten, tills jag banat mig fram till den innersta och heligaste helgedomen i Londons förnämsta kulturtempel, Duveen Gallery.

Och där brukade jag, liksom så många andra före och efter mig, tacka den något korkade 7:e earlen av Elgin. Ja, jag brukade i mitt stilla sinne lyckönska denne skymfade men oskyldige skotske diplomat som år 1803 lade den jättelika summan 75 000 pund, av sina egna pengar, på att rädda dessa skatter från den osmanska kalkmilan, och som på så sätt lät mig och alla andra Londonbor få en aning av en uppfattning om den revolution som ägde rum i Aten på 400-talet f Kr.

När man går in i den salen känns det som om man befinner sig i en ny och bättre värld.

Bakom sig har man lämnat de totalitära tyrannierna, med sina stela och robotliknande tåg med fångar, sina likriktade arméer, sina skådeplatser med förnedring och massakrer och huvudlösa lik som kastas i floden Tigris (plus ça change, tyvärr). Man lägger märke till en stämningsförändring.

Det handlar inte bara om skulpturernas kvalitet; det handlar om inställningen till motivet.

Om man tittar på ryttarna i det panatheneiska festtåget på Parthenonfrisen så ser man att en har ridstövlar på sig, en annan har valt sandaler för den stora dagen, en klappar sig på huvudet, en annan har problem med en oregerlig ko; och höfternas svängande och halsens unika uttryck får en att inse att bildhuggarna försökte visa någonting nytt: att det var meningen att det här skulle vara de riktiga människorna i Aten, lika viktiga som de olympiska gudarna.

Efter århundraden av krypande och darrande inför fiskgudar och kogudar och himmelsgudar bevittnar vi individens ankomst – individen som äntligen står i centrum för uppmärksamheten i berättelsen om mänskligheten.

Jag kunde vagt förstå detta som tonåring, och för atenarna var det mycket klart att någonting underbart höll på att hända. Världen är full av fantastiska saker, säger Sofokles – som hade stridit med Perikles i samma militära fälttåg – och ingenting är mer fantastiskt än mänskligheten.

Inte Zeus med sina åskviggar, inte Poseidon med sina jordbävningar, inte ens Apollon med sina farsoter – människan är den märkligaste och mest skrämmande varelsen på jorden. Människan är alltings mått, sade Protagoras från Abdera, som också var Perikles lärare; och grekerna var de första som verkligen försökte mäta allting.

När man ser på denna supernova av klassisk atensk intellektuell aktivitet – filosofernas hädiska undersökningar, komediförfattarnas skatologiska satir, tragediförfattarnas perversa psykologiska utforskanden, historikernas cynism, Aristoteles grubblande kring bläckfiskens fortplantning – måste man fråga sig: Varför just då? Varför föll alla bitar på plats i Aten?

Ja, det underlättade att de var relativt välbärgade. De hade hittat en jättelik silvergruva i Laurion i Attika, och år 483 fattade de det avgörande strategiska beslutet att investera i infrastruktur för transporter, och med den största flottan i hela Medelhavet kunde de införa skatt på så gott som varenda fartyg till sjöss.

Men det var inte bara en fråga om ekonomi. Titta en gång till på de där friserna och metoperna.

Vad lägger du märke till, eller rättare sagt – vad är det som saknas? Vem är det som inte finns där bland atenarna? På samma sätt som i friserna från Främre Orienten finns där en del djur med människohuvuden – kentaurerna, fast de håller på att besegras och dyrkas inte. Där finns motiv från bataljer, fast inga hemskheter. Där finns inga kroppar utan huvud (jo, det finns gott om människor utan huvud, bland dem en stackars lapither vars huvud befinner sig i Aten och vars kropp befinner sig i London; men inga avsiktligt halshuggna människor).

Vem saknas? Just det: där finns ingen kung, ingen farao, ingen Basileus som får sina stövlar slickade av fjäskande kammarherrar. Det här är en fullständigt uttrycklig ideologi i rörelse – ett firande av folkmakten. Parthenon är ett jättelikt målat juvelskrin som förhärligar atenarnas seger över barbarerna, en påminnelse om att de två gånger i mannaminne har segrat över den persiske kungens myllrande horder, och anledningen till att de vann berodde inte på att de fruktade kungen eller döden för hans slavmästares hand – som deras motståndare.

De vann för att de slogs för en tanke, för eleutheria, för friheten, för rättigheter som de förlänats sextio år tidigare då Kleisthenes, Perikles mors farbror, hade inrättat ett styrelseskick som aldrig tidigare hade provats och som vi hävdar fortfarande leder oss idag, det vi kallar demokrati.

Den atenska demokratin var självklart långtifrån perfekt, och när vi säger att Perikles var demokrat måste vi modifiera påståendet, såsom Thukydides gör, genom att påpeka att han utövade suverän makt i Aten under mycket lång tid, och han ägnade sig inte enbart åt keynesianska åtgärdsprogram för offentliga arbeten.

Skälet till att han hade hjälm på huvudet var inte bara att han var flintskallig eller att han hade dolikocefal skalle, utan för att han ledde sina trupper i krig, och när Perikles och hans hopliter åkte för att kväsa ett uppror, såsom skedde med folket på Samos, kunde de vara orientaliskt barbariska – de lär ha korsfäst upprorsledarna på marknadsplatsen eller brännmärkt deras hud med symboler för underkastelse.

Det var Perikles som förvandlade det deliska förbundet till attiska sjöförbundet, som förde förbundskassan från Delos till Aten, och under upptakten till det slutligen ödesdigra peloponnesiska kriget agerade han som en superhök. Han avfärdade alla förslag på FN-liknande fredsutspel; han sade till atenarna att de kunde vinna; och han fick dem att underordna sina intressen staten – så att de evakuerade sina bondgårdar och lät dem plundras av spartanerna, medan befolkningen i Attika – kanske 400 000 människor – var instängd bakom de långa murarna, vilket ledde till att stora delar av dem dukade under i den förfärliga pestepidemi som tog livet av både Perikles och hans söner.

Perikles Aten utkrävde skatter och styrde med hjälp av våld. Det var en slavstat, med kanske så många som 50 000 slavar: män och kvinnor som kunde bli slagna av sina ägare eller sexuellt utnyttjade utan någon föreställning om samtycke; och vad gällde de så kallade fria kvinnornas liv hade de så gott som ingen formell politisk makt och inga politiska rättigheter. Och bara för att systemet kallades demokrati betydde det inte att det hindrade atenarna från att fatta fruktansvärda beslut – som att skicka fartyg för att massakrera hela befolkningen på Melos år 416, ett krigsbrott med alla mått mätt.

Men trots alla sina brister var det en demokrati – den första i historien där människor tog makten, och dessutom den hårda makten: kratos, styrka, inte bara arche eller ledning, och gav rätten att utöva denna kratos till demos, folket, den första gången någonsin då så många som 10 000 vanliga människor fördes samman för att rösta, som de gjorde i Pnyx; det första samhället som fick ett parlament – 500 människor som förberedde ärenden och stiftade lagar; det första samhället som subventionerade teaterbesök; det första samhället där man inte bara kunde välja folk – och glöm inte att Perikles blev vald, år ut och år in, i femton år – men där man kunde ta en skärva från en kruka och rista in ett namn på den och skicka vilken politiker som helst som man inte gillade, oavsett hur mäktig han var, i exil.

Uteslutningen kunde drabba vem som helst. Den drabbade Themistokles, trots att han hade besegrat perserna på Salamis. Den drabbade Perikles far. Man behövde bara ett kvorum med 6 000 människor som fick rösta på sitt favorithatobjekt och pang så tvingades man tillbringa de följande tio åren med att rulla tummarna i Bulgarien. Man kan föreställa sig vilken känsla av personlig makt detta gav människorna som ristade på krukskärvorna.

Idag uppehåller vi oss, med all rätt, vid den atenska demokratins brister; och ändå är ingen modern demokrati perfekt. Vi lät inte kvinnor rösta förrän 1928 – efter Belgien och efter Turkiet – och ännu i denna dag har vi inte bara en adel som ärver sina säten i överhuset utan även religiösa representanter som inte utsetts genom val i vår lagstiftande församling. Vad beträffar amerikanerna gav de inte fullständiga medborgerliga rättigheter till alla raser förrän under min egen livstid, och atenarnas syn på invånarna på Melos var beskedlig i jämförelse med hur, exempelvis, presidenterna Andrew Jackson och Theodore Roosevelt betraktade den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Ingen demokrati lever helt upp till idealen. Den viktiga poängen angående 400-talets Grekland är att det var första gången och platsen där detta ideal uttrycktes så klart och vackert. Läs det fantastiska talet som Perikles höll vintern 431–430 f Kr efter det första året av det krig han fortfarande trodde Aten skulle vinna.

Framför sig under ett heligt tält har han benen från dem som dött, och han måste förklara för det sörjande folket – mödrarna, fäderna, änkorna och de föräldralösa – vad de slogs för, och med ord som genast fångar läsarens uppmärksamhet, och som låter så moderna trots att de är så mycket bättre än alla samtida politiska tal, försöker han sammanfatta skillnaden mellan Aten och resten av världen.

”Vårt statsskick söker ej likna andras lagar: vi utgör snarare föredöme än efterbild. Sitt namn har det fått därav att förvaltningen sköts inte av ett fåtal utan av flertalet – därför kallas det folkvälde. I enskilda tvister är alla lika inför lagen. När det däremot gäller uppskattningen av ens person så vinner den försteg i det offentliga livet som på något sätt utmärker sig, alltså inte alla och envar utan den duglige, och ingen fattig som är i stånd att på något sätt verka till statens bästa hindras av sin oansenliga ställning.

Fritt lever vi vårt offentliga liv, fritt även i vårt dagliga värv, utan inbördes misstänksamhet. Vi vredgas ej på vår nästa om han gör vad honom lyster, och vi sätter inte upp några sura miner som ter sig sårande även om de ej skadar. Men om vi visar tolerans i vårt enskilda liv rättar vi oss däremot i det offentliga efter lagarna, främst av vördnad för dem. Vi hörsammar de ämbetsmän som för tillfället är vid makten och likaså lagarna, framför allt dem som stiftats till de förfördelades värn och de oskrivna bud som alla anser det vara en skam att kränka.”

Skälet varför dessa ord slår an en sådan ton är att detta är vad vi fortfarande tror på och strävar efter i dagens London, en stad där vi blomstrar något oerhört eftersom vi, i motsats till så många andra platser i världen, faktiskt är trogna Perikles principer.

Han talar om rättssäkerhet, och framför allt om lagens opartiskhet; och jag skulle kunna påminna er om att brottsligheten i London har sjunkit med 18 procent under de senaste sex åren, och att vi patrullerar denna stad med en sådan rättvisekänsla att polisen nyligen tog fast hertigen av York för intrång i buskagen runt Buckingham Palace, och vi kastar våra parlamentsledamöter i fängelse om de så mycket som försöker skylla på hustrun när de kört för fort, och vi kastar hustrurna i fängelse, de också. Att vi så tydligt håller fast vid rättssäkerheten ökar förtroendet och lockar investeringar till London.

”Vi har också”, sade Perikles till atenarna för 2 500 år sedan, ”sörjt för all slags andlig vederkvickelse efter våra mödor: tävlingar och offerfester året om, och smakfulla hem och offentliga byggnader som gläder oss dagligen och förjagar missmodet.”

Det finns ingen anledning att orda vitt och brett om alla underbara saker som de moderna Londonborna har i sina hem eller gör som privatpersoner för att förjaga missmodet. Men i den offentliga sfären har vi fler konsertlokaler än någon annan stad, dubbelt så många teatrar som Paris, dubbelt så många bokhandlar som New York, och det kan knappast finnas någon mer storslagen offerfest än 2012 års olympiad, där vi offrade 9,3 miljarder pund på de största tävlingar som någonsin skådats i världen (och vars behållning avkastar hundrafalt i östra London).

Det är värt att lägga märke till att vi följde Perikles exempel. Han var snabb. Det tog bara nio år, från 447 till 438 f Kr, att planera, finansiera och bygga Parthenon, med alla dess storslagna skulpturer och bildstoder – samma tid som det tog London att röja och sanera platsen och sedan bygga de olympiska arenorna – bygget följde dessutom både tidtabell och budget.

Och sedan kommer Perikles till en av de mest avgörande jämförelsepunkterna mellan hans värld och vår. De är både jättelika centrum för frihandel och fri företagsamhet. Perikles säger: ”Tack vare vår stads betydelse kommer dessutom allt hit från hela jorden så att vi kan njuta av andra folks goda lika naturligt som om det vore vårt eget.”

Man behöver bara kasta ett öga på alla de exotiska produkterna i våra snabbköp för att förstå vad han menar med det. Här talar, först och främst, en man som har förstått vikten av infrastruktur för transporter – behovet av att kunna flytta varor och människor in i och ut ur detta stora handelscentrum så snabbt och effektivt som möjligt.

I början på 400-talet fattade atenarna det strategiskt avgörande beslutet att överge den grunda och trånga hamnen i Faleron och anlägga en ny tredelad superhamn i Pireus som var öppen dygnet runt och hade en mängd hamnbassänger; och det var så Aten blev den största ekonomiska makten i Grekland, och det var så det nådde sin dominerande handelsställning i Egeiska havet – inte bara tillräckligt med fartyg utan också en tillräckligt stor hamn för att ta emot dem; och jag behöver väl knappast säga rent ut vilken lärdom vi kan dra av detta i vår moderna debatt om Londons flygplatser.

Om man lägger ihop allt detta, rättssäkerhet, bra transporter, fantastisk underhållning, en kultur som byggde på meriter och möjligheter , så förstår man varför folk strömmade till antikens Aten på samma sätt som de kommer till det moderna London. De ville bo där, arbeta där – och det var just i frågan om invandring som det fanns en grundläggande skillnad mellan Aten och dess fiender i Sparta.

Här kan det vara värt att påpeka att varken Perikles eller hans valmanskår vurmade för invandring, man gjorde en tydlig åtskillnad mellan infödda atenare och alla andra. De ansåg att den allra första atenaren, en snubbe som hette Erichthonios, inte ens hade kommit dit; han hade sprungit ur jorden efter det att Athena med nöd och näppe undgått att bli våldtagen av Hefaistos, torkade av smutsen på sin klänning med en bit ull och släppte den på marken.

Perikles utnyttjade denna chauvinistiska stämning, och år 451 utfärdade han ett dekret som innebar att man bara kunde bli fullvärdig atensk medborgare om både ens mor och far var födda i Aten – med följden att tusentals människor plötsligt riskerade jättelika böter eftersom de nu räknades som fast bosatta invånare av främmande nationalitet.

Att vara fast bosatt invånare av främmande nationalitet, eller metoiker som de kallades, innebar många nackdelar. Man fick inte rösta eller äga mark. Man riskerade att godtyckligt arresteras och drabbades av en skyhög gästarbetarskatt. Och ändå kom de i stora skaror, på alla nivåer i samhället. Det fanns antagligen lika många metoiker i Aten som det fanns medborgare – 50 procent utlänningar, med andra ord.

Där fanns förmögna vapenhandlare. Där fanns Perikles älskarinna, den sköna och intelligenta Aspasia. Han älskade henne. Varje dag när han kom hem från arbetet kysste han henne och han grät när hon åtalades för att ha drivit en förstklassig bordell; och ändå var hon officiellt metoiker eftersom hon kom från Miletos i nuvarande Turkiet. Där fanns utländska intellektuella – retoriker som Gorgias från Leontini på Sicilien, matematiker som Theodoros från Kyrene i nuvarande Afrika, läkare som Hippokrates från Kos.

Och sedan fanns där byggmästare, rörmokare, murare, krukmakare, garvare. Titta på Erechtheion, en av de mest framstående byggnaderna i arkitekturhistorien, vars överbyggnad med karyatider – kvinnorna med korg på huvudet som tjänar som pelare – återspeglas överallt, bland annat på Euston Road, och som har det första provet på det äggstavsmotiv som man hittar överallt på byggnader i London.

Vem byggde Erechtheion? Av de 86 arbetare vars status går att fastställa var 24 medborgare, 42 metoiker och 20 slavar. Med andra ord byggdes det huvudsakligen av motsvarigheten till dagens polacker och sydafrikaner.

Om vi ser tillbaka med utgångspunkt från 2000-talets London – där 40 procent av stadens invånare är födda utomlands – så upptäcker vi i vår andliga förebild samma oro över invandringen, samma patriotism och nationalism, men också samma vilja att välkomna de drivna och begåvade.

Nu kommer Perikles i sitt tal till den avgörande attitydskillnaden mellan atenarna och deras rivaler: ”Vår stad är öppen för alla, och aldrig utvisar vi främlingar för att söka hindra dem från att finna ut eller se något som en fiende skulle kunna ha nytta av att få avslöjat.”

Här gör han den stora distinktionen mellan dem och spartanerna, vars bedrövliga xenofobi innebar att de varje år utvisade alla utlänningar i en ritual som var känd som exelasia. Jaha, kanske du säger: och vem vann det peloponnesiska kriget?

Det stämmer att långt efter det att Perikles dött, och efter det att hans efterträdare hade gjort ett antal katastrofala misstag, tog kriget slut med seger för Sparta; men det var en kortsiktig seger. Om du verkligen undrar vilken politik som var mest långsiktigt hållbar, öppenhet eller xenofobi, så kan du fråga dig när du senast läste spartansk poesi eller spartansk filosofi, eller vilka de stora spartanska tragediförfattarna eller spartanska konstnärerna var; eller åk till Sparta och ställ dig bland ruinerna – om du överhuvudtaget kan hitta de där få patetiska stengångarna – och jämför dem med underverken som man fortfarande kan beskåda i dagens Aten.

Det var den öppenheten gentemot världen som skapade atenarnas otroliga beredvillighet att överväga nya sätt att tänka och tala. Det var ett vanvördigt samhälle, där ledarna kunde smädas utan nåd. Det var ett intellektuellt nyfiket samhälle, där folk utan fruktan antog att solen egentligen var en sten och att jorden var rund. Och som Perikles visar i det fantastiska avsnittet om den atenska friheten där ”vi vredgas ej på vår nästa om han gör vad honom lyster”, det var en värld där människor kunde ha roligt nästan nakna på alkoholdränkta fester på ett sätt som blir mycket tydligt på deras barnförbjudna vaser.

Den atenska inställningen till nöjen – sprudlande men reglerade av konventioner – är föregångaren till den moderna Londonbons oskyldiga hedonism i slutet på arbetsdagen. Det är den känslan – att man kan uttrycka sig och ha kul utan att någon dömer eller skvallrar om en – som lockar människor till en framgångsrik metropol.

Och sedan finns det en sista beståndsdel som dessa städer delar; bränslestaven som får hela reaktorn att vibrera och nå en kritisk massa. Av alla begär i livet, sade Perikles, ”är ärelystnaden det enda som aldrig åldras”.

Grekerna tävlade om ära, om anseende, och det har även Londonborna gjort under alla tider. Shakespeare blev inte Shakespeare genom att sitta ensam i ett vindsrum i Stratford med en fjäderpenna bakom örat. Han kom till London och tävlade med Dekker och Marlowe och Fletcher om att få folk att slå sig ner på åhörarplatserna och cyklotronen darrade och han blev historiens främste författare. Och under 1600-talets vetenskapliga revolution rådde samma skälvande kaffehuskonkurrens mellan Boyle och Hooke och Newton och Flamsteed, alla sporrade de varandra till genombrott, och samma sak mellan 1960-talets rockband. Om man har tillräckligt med konsertlokaler och tillräckligt med band så får man helt plötsligt Rolling Stones och Kinks.

Aten hade dubbelt så många festivaler som alla andra städer, och när Sofokles och Euripides satte upp sina skådespel under dionysierna hoppades de inte bara på att kunna underhålla – de hoppades att de skulle vinna förstapriset.

Til syvende og sidst var det kärleken till äran som fick Aten att gå under. Kriget mot Sparta handlade i grund och botten om vem som var bäst, vem som hade status att kunna kalla sig Hellas ledare, och konkurrenskraften som gjorde Aten stort blev därmed också dess undergång. Vid krigsslutet var Aten förminskat och försvagat – ungefär som London var i slutet av de långa våldsamma perioder som inleddes 1914 och tog slut 1945.

Och trots det, sjuttio år efter dessa krigs slut, denna otroliga sak: att London återigen är planetens skola, och att det är tack vare att vi har försvarat Perikles grundläggande ideal, demokrati och frihet. Skälet till att det där begravningstalet är så fascinerande är att när vi ser oss omkring i världen idag inser vi att dessa ideal är allt annat än banala och allt annat än allmänt vedertagna.

I Ungern, ett land som först nyligen gick med i EU, hör vi om fördelarna med den så kallade illiberala demokratin; vi ser enväldet i Kreml, vi ser den svindlande uppgången för våra vänner i Kina – där man gäckar Fukuyama genom att ansluta sig till marknaden samtidigt som man håller kvar vid kommunistpartiets överhöghet, hövligt och varsamt begränsas människors rösträtt i Hongkong, och vad man än tycker om förtjänsterna med den taktiken: som väktare av stabilitet är det verkligen inte arvtagaren till Perikles demokrati.

Vi ser den allt större centralmakten i Europeiska unionen som paradoxalt nog urholkar de grundläggande rättigheterna för människorna i den. Över hela Mellanöstern ser vi ett växande antal människor som inte bara avrättar homosexuella och förtrycker kvinnor utan som skulle slå sönder i stort sett varenda skulpturskatt i Duveen Gallery av så kallad religiös princip.

Det finns människor världen över som på ett eller annat sätt tar avstånd från Perikles ideal, och därför är det desto viktigare att vi upprätthåller dem här i London. Vi måste hålla lågan levande, skydda Pallas Athenas uggla som fortfarande spökar på torgen i Bloomsbury; bekämpa dem som vill fullfölja Hitlers dagordning och slita bort Parthenons marmorskulpturer från sin plats i hjärtat av vår kultur.

Vi måste lära våra barn om de romerska och grekiska klassikerna och äggstavsmotivets ursprung och vi måste fortsätta att visa resten av Europa att i den här staden vårdar vi de urgamla färdigheterna hos de soldater vi ser på de atenska friserna, soldater som utbildades att hoppa upp på och av från en stridsvagn i rörelse, och vi måste trotsa hälso- och säkerhetsfanatikerna i Bryssel genom att hoppa ombord på och hoppa av från de öppna ingångarna på de vackra nya dubbeldäckarna med samma frihet och elegans som de hoppande hopliterna i Perikles Aten.

Och det är bara en liten del av det jag menar med den frihetliga anda som Perikles upphöjde, en anda av demokrati och tolerans och kulturell livaktighet och utbredd politisk delaktighet. Det här är det vi tror på. Det här är det som gör London fantastiskt. Med Thukydides ord måste vi hålla fast vid det som ett verk som är avsett att användas i evighet.

Detta är en redigerad version av en föreläsning som gavs för Legatum Institute. Artikeln publicerades ursprungligen i The Spectator den 13 september 2014.

Översättning: Martin Peterson, citaten av Thukydides är översatta av Sture Linnér.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Friheten står på spel av Erik Helmerson

4) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

5) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

NR 8 2014

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...